Förgör

Stark
Manlig, sensuell
Åtrår, smeker, förför
Förgör mig varsamt, brutalt
Älskaren

Besatt

Kärrhöken

Hungerdriven, besatt

Jagar, dödar, förtär

Bytet, sorken, den slagit

Fjäderlätt

Vara ifred

Jag tar bilen upp till naturreservatet för att få vara i fred och gå en långpromenad i tystnaden.  Spåret som är 7 km långt hägrar. Matsäcken, ett par smörgåsar, ett äpple och en termos te ligger nedpackad i ryggsäcken. Gångstavarna ligger på bilgolvet bakom framstolarna. Sista biten till parkeringsplatsen utgörs av en grusväg som löper mellan stenmurar och smålandsgärdsgårdar. Landskapet skulle kunna vara hämtat ur en Astrid Lindgren-film.

Det står en grå Golf parkerad vid spårcentralen. Annika och Marita håller på och packar ur. Jag svär till och parkerar bredvid dem. Annika har en chockrosa bandana runt huvudet och har satt upp det blonda håret i en hästsvans. Hon har tajta funktionskläder som påminner om en träningsoverall på sig och svarta skor som verkar avsedda för gång. Jag parkerar bilen, stiger ur och hälsar. Mina stickade pulsvärmare känns ofräscha och klibbiga mot händerna.

-Vilket fantastiskt väder vi har, säger Annika. Ska du också ut?
-Jo, jag ska försöka ta en liten tur, säger jag. Vilket spår ska ni gå?
-Sjuan. Vi har matsäck med oss. Marita har gjort i ordning. Lite knytkalas, så. Vilket spår kommer du att gå?
-Trean. Jag har inte så gott om tid idag. Men det är ändå skönt att komma ut.

Övergödd

Spanieln rusar ut på trappan.Ulrika böjer sig ner och jollrar med den brunvita knähjunden. Händerna trasslar in sig i den silkesmjuka pälsen. Det är omöjligt att känna konturerna av hundens revben. Den är tjock, på gränsen till övergödd, men det kanske inte är så konstigt, med tanke på vad som hänt. Wilmer lastar ur bilen och bär in bildskärm och hårddisk i villan. Tangentbord och mus ligger nedpackat i ryggsäcken tillsammans med en kasse lösgodis och en flaska Pepsi Max.
Ulrika hejdar honom.
-Klarar du dig själv nu? Du vet att du får ringa så fort det är något.
-Men mamma, jag ska lana. Jag klarar mig.
-Är det säkert?

Genom vardagsrumsfönstet ser Ulrika fyra tonårskillar. De har ställt upp sina datorer på det ellipsformade matsalsbordet och håller på och monterar ihop dem. Hon ler och vänder ut blicken över sjön. En vindby krusar fjärden. Vattnet suger till sig den tilltagande skymningen och får samma dunkla nyans. Ser de som bor i den nybyggda villan, en man och hans två tonårsbarn, fortfarande sjön eller har de vänt sina blickar inåt? Det verkar som pojkarna snabbt kommer igång med att spela.
-Undrar hur det känns att spela ett spel som handlar om död, när man nyss förlorat sin mamma i cancer, tänker Ulrika. De ord som yttras när Wilmer spelar handlar alla om död, död uppblandad med amerikanska svordomar. Nu dödar jag jag dig. Shit, du dödade mig. What the fuck. Du satte en kniv i ryggen på mig...Hur känns det att hela tiden höra ordet död?

Total

Att Magdalena är totalt perfekt inser jag när jag ser henne på soptippen en lördagsförmiddag. Det blonda håret är uppsatt i hästsvans. Gympass har format överarmarnas muskler till perfektion. Ett par välsittande snickarbyxor med klädsamma färgfläckar smiter åt runt den vita toppen. Antingen har hon lånat en pick-up för att det ska se snyggt ut när hon slänger skrräp eller också har hon och hennes man köpt en "för att det är så praktiskt att ha när man renoverar". 

Nu står hon och hivar ner byggavfall i en av containrarna.  Hon har handskar på händerna och skulle kunna vara hämtat ur ett reportage ur tidningen Tara, som jag tror hon läser. Jag ser henne när jag lommar omkring med det jag lovat mamma att slänga. En trasig gipskatt, ett par kantstötta äggkoppar prydda med en stiliserad hönsfamilj och gamla veckotidningar där mamma löst alla korsord, tagit tillvara på recepten och rivit ut handarbetsbeskrivningarna. 

Trots att vi jobbar på samma ställe lägger Magdalena inte märke till mig. Det har hon aldrig gjort, inte på jobbet och inte nu ute på soptippen. Jag jobbar på vaktmästeriet och hon jobbar på personalavdelningen. Min kollega Bertil brukar fantisera om henne. Jag brukar lyssna på Bertils utläggningar för att Bertil inte ska tro att jag är fikus. 

Lutad mot dörren på mammans Fiat Ritmo studerar jag Magdalena. Ett ögonblick funderar jag på att gå fram till henne, placera handflatorna i brösthöjd på henne och knuffa till, så hon faller baklänges ner i containern med metallskrot och spetsas på rostig cykelram. Hon skulle ändå inte se mig. Spetsad och sprattlande skulle hon undra vad som hänt.  Det faktum att jag lovat mamma att köpa en vetelängd på hemvägen och att jag ska hämta en ny deckare på biblioteket  håller mig tillbaka. 

Vanlig

Mina föräldrar sitter framför TV:n när jag kommer hem. På sätt och vi är det vara en vanlig kväll. De sitter med ryggen mot hallen och verkar inte märka att jag kommer. TV:n visar ett debattprogram. På avstånd skapar deltagarna  ett flimrande lapptäcke i grönt och rosa. Fastän volymen är låg förstår jag att de talar med höjda röster. I vardagsrumsfönstret bildar den nyinköpta fönsterbelysningen två vertikala ljuslinjer.
-Mamma handlar, pappa monterar, tänker jag och hänger upp jackan på en galge.

Jag ställer mig på mässingslisten som fungerar som tröskel mellan hallen och vardagsrummet. De verkar inte märka att jag kommit hem.
-Karin, ja, säger mamma. Hon är ju inte som Carl, precis. Det är inte lätt för mig. Vad jag säga till mina väninnor? Carl har ju inte gjort oss besviken direkt. Tänk vad duktig han alltid varit i skolan och så populär han är bland kompisarna. Snart är han färdig på Chalmers.
-Karin jobbar ju, säger pappa.
-Men vilket jobb, sen. Serveringsbiträde och hotellreceptionist. Städar gör hon väl också. Det är inte mycket att skryta med.
-Carl har vi alltid kunnat vara stolta över. Duktig på fotboll var han också.

Utan att hälsa går jag upp på mitt rum och ringer till Thomas.
-Mina föräldrar hatar mig, säger jag. Det är bara Carl hela tiden.
-Men du har ju mig. Jag tycker om dig. Det vet du. Ska du inte komma hem till mig istället?

Matta

Trasmattan ligger i källarförrådet, hoprullad ovanpå en stapel med flyttkartonger märkta med presenter, bokhyllan och lampor. Den bara glödlampan i gången utanför nätburen ger mig knappt mer än ett grådaskigt ledljus. Det luktar fuktigt från väggarna, som om varje knottra i cementen dragit till sig något från moränjorden utanför.
"En människa kan leva tre minuter utan luft, tre dagar utan vatten och tre veckor utan mat. Hur länge kan en människa leva i ett källarförråd?" tänker jag och letar efter den kartong som bör vara märkt adventsljusstakar.

Kartongen står närmast dörren. Jag petar till den mot foten. Den bruna wellpappen känns svampig mot tån på mina gymnastikskor. Istället för att ta upp med kartongen och lämna förrådet så snabbt som möjligt lyfter jag ner mattan och rullar upp den. Två meter kvinnominnen ringlar sig över cementgolvet. Det är mormor som vävt den. Jag vet att den börjar med sommarklänningar i gult och rosa. Mammas första skolavslutning bildar ränder. Sen kommer arbetskjortorna i blått, brutna av svarta inslag. Vardagsplagg. Arbetskläder. Det som tillslut bara dög till mattrasor.

I min första lägenhet hade jag mattan bredvid sängen. Sen skaffade jag katt. Katten kräktes. Jag tog undan trasmattan. När jag hälsade på hos mormor som liten brukade jag ligga på golvet och fläta fransarna och  känna doften av kokkaffe och morfars pipa. Jag rullar ihop mattan igen och lägger den ovanpå kartongen med adventsstakar för att ta med den upp. Det känns som det är det bästa jag kan göra.

Sisterhood of the World Bloggers Award

Jag har blivit nominerad av Ethel via Tittelinas skrivpuffblogg. De bloggar jag följer är först och främst skrivpuffbloggarna, så det blir lite av en kedjebrevseffekt när man ska nominera. Ethel har redan nominerat bloggar, så jag blir tvungen att snylta på henne. Svara gärna och dela vidare om du har lust. Det är alltid kul att bli nominerad.  http://tittelina.blogspot.se/2014/10/sisterhood-of-world-blogger-award.html

Vad man gör när man blivit nominerad:1. Tacka bloggaren som nominerade dig, och länka till deras blogg
2. Ha med Sisterhood of the World Blogger Award-loggan i ditt inlägg
3. Svara på de 10 frågorna som du fått
4. Nominera 10 andra bloggare och fråga dem 10 frågor

Här kommer mina svar på Pias frågor:

1. Vad skriver du på just nu? Mest korttexter, mindre noveller, knäckprosa, dikter...
2. Vad föredrar du att skriva, roman eller novell? Om en novell är en tegelsten, så är en roman ett katedralbygge. Det är klart att katedralen är lockande, men den är också krävande. 
3. Favoritförfattare? Den författare som har något att säga mig i stunden. Hemingway och Steinbeck hör dit. Poeter som Dan Andersson, Karin Boye och Edith Södergran. Kvinnliga författare som Joyce Carol Oates och Inger Alfén. 
4. Vem ska spela huvudrollen om din bok/novell blir film? Ett okänt ansikte, med finlandssvenska drag. 
5. När skriver du helst? Morgon eller kväll?Både och. 
6. Vilken bok ligger på ditt nattduksbord just nu?Jag har precis läst ut Bilal, på slavrutten till Europa av Fabrizio Gatti. Det är en av de tyngsta böckerna jag läst. Den går inte att värja sig mot. Alla dessa vackra nederlag  samt Två sekunder i Byron Hemmings liv väntar på att bli lästa. 
7. Vad får dig att lägga ifrån dig en bok? Bristfälligt språk, platta karaktärer, en författare som skriver läsaren på näsan och redogör istället för att gestalta. 
8. Vad tycker du om miljöbeskrivningar i böcker? Välskrivna miljöbeskrivningar som vävs in i handlingen är bland det bästa som finns. 
9. Ska du vara med i NaNoWriMo? Kan man redigera sig genom Nanowrimo?
10. Bästa rådet till någon som vill börja skriva! Läs kritiskt, lär genom att läsa. Lär känna dig själv och ditt sätt att arbeta. Se till att få tid och ha skrivrutiner, så du faktiskt får skrivet något. 

Hänga ihop

Mynten faller ner
I en urdrucken kaffemugg
Zigenarkvinnan säger
Good Bless You
Med en röst så melodiös
Att den skulle kunna fylla ett konserthus
Jag går vidare
Välsignad
Med mina nästintill onödiga inköp
I en kasse i handen
Allt hänger ihop
Skärvorna bildar en helhet
Någonstans bakom molnen
Ändras månens faser
Kroppen är själens fånge
Själen är kroppens fånge

Genom

In genom fönstret
Kommer morgonen med höst
Det ljusnar sakta
Gör rött te för att vakna
Mörkret drivs sakta undan

Ärftligt

Jag slår upp fönstret. Det rostfria handtaget klickar två gånger när jag vrider på det. En strimma fuktig nattluft möter mitt ansikte och min hals. Hällregnet har avtagit och ersatts av ett stilla duggregn, som knappt är mer än dis och dimma. Gatlyktan sprider en orange cirkel av ljus framför sig. Den påminner mig om någon som försöker hålla sig upprätt, trots att den står med nacken böjd.
I husen på andra sidan lyser fönsterlamporna, som tänts för att hålla mörkret och rädslan borta och vägleda den som tvingas vara uppe genom natten.

Nattlinnet kliar som ett läkande sår. Trots att sängkläderna är nytvättade och t om manglade känns de sträva och illvilliga. Täckets syntetfibrer står på högkant och attackerar mig som en insektssvärm. Spikmattan ligger hopknölad bredvid sängen. Jag trodde den skulle hjälpa mig att komma till ro, men nattdrömmen där jag först blev jagad av ett odjur, hetsad av människor jag inte kunde se och sedan föll ner i en avgrund, hade gjort mig alltför uppskrämd. Spikmattan gjorde bara ont. Det var därför jag ställde mig framför fönstret. Jag känner hur kroppen torkar. Antingen avdunstar svetten eller också återtar huden sina utsöndringar.

På avstånd hör jag en bil. Den kör norrut genom villagatorna. Ljudet ändrar skepnad när däcken pressar sig genom vattenpölen som bildats i rännstenen utanför Johanssons 1940-talsvilla. Jag funderar på vem som kör om natten. Hemsjukvården kanske.

Idag hörde jag att Nina drabbats av cancer. Hon är mest en avlägsen bekant. Vi har haft barn i samma klass. Det sägs att cancern går i släkten, att det finns något ärftligt i den. Hennes moster och kusin har drabbats av samma cancerform. Jag tänker på mig själv, fast jag kanske borde gråta, av medkänsla med hennes familj. I vår släkt har vi inte den sortens ärftlighet, så vitt jag vet. Ändå har så många kvinnor dött unga. Av kräfta, barnsäng och lungsot. Jag tänker att de ville aldrig dö. De ville leva. Ändå förtärdes deras kroppar av sjukdom.

Får

Jag fann ett får
Fåret var fuktigt
Det låg i rännstenen
Jag lyfte upp fåret och höll det i handen
Den klibbiga ullen fick mig att rysa
Fåret var litet, en leksak, snarare än ett prydnadsföremål
Jag satte fåret på en staketstolpe och gick vidare
Nästa dag var fåret försvunnet

Text till bild

Morgonen var fuktig och ovanligt ljum för årstiden. När jag gick ut och inledde promenaden till mitt arbete slogs jag av hur mörkt det blivit. Gryningen var på väg och närmade sig likt ett långsamt uppvaknande. Det kvardröjande vätan från gårdagskvällens hårda regn fick gatorna att kännas som ett badrum där dörren lämnats stängd efter en lång, varm dusch.

När jag kom till jobbet var det nästan ljust. När jag hängt in min jacka och bytt till inneskor ställde jag mig en stund vid fönstret och såg ut över innergården där höstlöven klibbade fast vid gångstigen. En kråkfågel sökte efter föda bland löven. Det sägs att fåglar är budbärare från andra sidan. Jag vet inte vilket bud kråkfåglarna bär, i sina gälla läten och blanka ögon och fjäderdräkt som förefaller hemsökt av ohyra. I flock är de aggressiva mot varandra. De är ständigt födsökande, dessa djur.

På lokalradion berättar en artist om sina nya skiva. Reportern frågade om meningen i den sång som kallades "Höst". Artisten skrattade förläget och sa att den kunde tydas på olika sätt. Jag lyssnade när jag slog mig ner vid skrivbordet och försökte tyda sångtextens mening. Antingen kom hösten hastigt det året sången skrevs, eller också var hösten en metafor för ett förhållande på väg att ta slut, där sveken och tystnaden blivit vardag. En man med gitarr, en kvinna som skrivit en bok...Jag brukar lyssna på dem, den stund de ängsligt sitter i lokalradiostudion med sin dröm.

Under skrivbordsunderlägget har jag ett tidningsurklipp. Jag tog vara på det i smyg, efter att vi diskuterat det på en kafferast. De handlar om de saker folk ångrar mest på sin dödsbädd. Med tiden har jag memorerat den kollektiva ångern.
1. Jag ångrar att jag inte haft mod att leva enligt mina drömmar
2. Jag ångrar att jag jobbade för hårt
3. Jag önskar att jag haft modet att uttrycka mina känslor
4. Jag önskar att jag haft bättre kontakt med mina vänner
5. Jag önskar att jag hade unnat mig att vara lyckligare

Urklippet får mig att rycka på axlarna. Min dröm har alltid varit att arbeta hårt och att ha ett tilltalande tjänsterum. Jag vet att utan arbetet är jag intet. Någonstans i det jag kallar min drömtillvaro, ligger en lapp med det människor ångrar. Jag intalar mig att jag står över det.

Golv

Golv
Kronor per kvadratmeter
Lägga själv eller inte?
Äh
Jag hör hunden krafsa på det gamla
Gott så

Upprepar

En nulägesanalys

En gång tyckte jag att det var en befrielse att slänga ut den stationära datorn. Inga specialmöbler som tog plats och inga dammsamlande sladdar. Med varsin laptop, surfplatta eller smartphone kunde familjemedlemmarna dessutom kommunicera med varandra utan att bli ett dugg osams. All köbildning framför den stationära datorn och tjafs om datortider var ett minne blott. Alla var glada. Nu har jag köpt en ny stationär och givetvis ställt den på en specialmöbel och dragit ett antal presumtivt dammsamlande sladdar. Man upprepar uppenbarligen sitt beteende. Nu återstår bara jakten på det optimala tangentbordet. Det ska vara tyst och bekvämt. Lite vardagstristess, som jag uppenbarligen var tvungen att skriva av mig.


Den helige Antonius

För ett ögonblick ändrar rummet skepnad. Akvarellen ovanför skrivbordet förvandlas till en ikon. Det blå som tunnats ut av vatten, blir till gyllene jord och jag möter ett ansikte som trots sina slutna drag står öppet för mig att tyda. Helgonet bär sitt kors och sina attribut, flammor och facklor och ett fat med eld, symbolen för den heliga elden, ignis sacer. Golvet under mitt skrivbord förvandlas till ökensand. På avstånd hör jag en gris. Den bökar i jorden och bär en bjällra runt sin hals. Med nacken böjd inför ikonen samlar jag mig för att möta den helige hjälparens blick. Jag vet att han frestas svårt av kvinnor och välsmakande mat. Mitt ärende är inte sådant.
-Säg mig Antonius, säger jag med mild och beslutsam röst. Hur kan man skilja änglar från djävlar, den som kommer i ödmjukhet, från den som kommer i överdådig klädnad?
Den helige Antonius svarar:
-När en ängel lämnat oss känner vi oss stärkta. När en djävul lämnat oss känner vi fasa. Sorg är en ödmjuk ängel, som lämnar starka klara tankar efter sig och en förnimmelse av djupen inom oss. Djävulen är en demon som bara lämnar förfäran efter sig.
-Om man ändå inte vet och fortfarande tvivlar?
-Tänk på att satan ibland kommer som en fridens man.
Rummet återtar sin ursprungliga formen. Svinet med bjällran runt halsen blir ett godståg med 40 vagnar meningslöshet och förhoppningar som drar genom natten vägledd av ljus och räls. Med tårade ögon möter jag akvarellen igen. Kvinnan på målningen har ett barn vid bröstet. Hundar vilar vid hennes kjolfåll. Jag har valt målningen för den ger mig ro. Jag lägger mig på rygg, ser änglarna från tavlan och upprepar samtalet som fyllt mitt rum med ord, för att inte glömma något av det som sagts.

Halt

-Nu kommer det snart snö, sa pensionären och slängde kvällstidningen på rullbandet i kassan.
-Usch och fy, sa kassörskan och blinkande med lösögonfransarna. Jag tyckte det var roligt att skotta snö i början när jag kom till Sverige, men nu... Usch, vad jobbigt det är.
-Halt blir det med. Då får man vara försiktig.

Sekund

Jag lyssnar på en kompis platta. Den är inte släppt ännu. Jag har fått den som ljudfil via mail. Det är en egendomlig stund. För att inte missa en sekund, lyssnar jag med hörlurar, innesluten i det som sker. Med total koncentration låter jag en människas själ möta min egen. Jag vet inte om jag är privilegierad eller bara utsatt när jag lyssnar så innerligt och intensivt, men jag vet att jag är hudlöst nära. Närhet kan vara skrämmande och jag låter ögonblicket bli till något stort och minnesvärt. Textrad för textrad har jag sett hur en människor växer och mognar. Det är häpnadsväckande. Samtidigt kan jag förbanna min egen ordlöshet, leran som glider under mig, min brist på fotfäste, det som är jag just nu...

Sekund

Jag lyssnar på en kompis platta. Den är inte släppt ännu. Jag har fått den som ljudfil via mail. Det är en egendomlig stund. För att inte missa en sekund, lyssnar jag med hörlurar, innesluten i det som sker. Med total koncentration låter jag en människas själ möta min egen. Jag vet inte om jag är privilegierad eller bara utsatt när jag lyssnar så, men jag vet att jag är hudlöst nära. Närhet kan vara skrämmande och jag låter ögonblicket bli till något stort. Textrad för textrad har jag sett hur en människor växer och mognar. Det är häpnadsväckande. Samtidigt kan jag förbanna min egen ordlöshet, leran som glider under mig, min brist på fotfäste, det som är jag just nu...

Text till bild

-Vad gör du där uppe i trädet?
-Spanar efter den tid som flytt. Söker min förlorade ungdom.
-Ungdom? Du är 22.
-Jag börjar bli gammal. Du är väl försiktig?
-Ja, mamma. Jag har halsduk på mig.

Klar

Körsbärsträdet tog höst när mörkret föll. Löven hänger som döda själar och vrider sig olustigt i vinen. Någon har tagit de sista rabarberna och lämnat kvar det sista hjärtformade bladet likt ett bårtäcke över rötterna i landet. På radion har de sagt att vi väntar regn. Jag vet att bakom molnen är månen på väg att bli full. Igår var den vass som ett krossat hjärta och klar som glas.

(skrev texten för ett par dagar sedan, därav månfasen)

Tjurig

-Sitt inte där i hörnet och se så tjurig ut, Bosse. Vad är det med dig? Gillar du inte maskeradkostymen jag köpt åt dig på Eksons i Munksfors?
-Kunde du inte valt något annat än sexig städhjälp? Vad ska du själv vara?
-Baby.
-Vad ska folk tro om oss om vi kommer utspökade på det där viset?
-Inte vet jag. Här har jag en clownnäsa i reserv. Ta på dig den nu så åker vi till Gittan och Lasse sen. Alla vi känner kommer att vara där.

Episod

Kommunalrådet slog upp lokaltidningen för att se om det fanns någon minnesvärd episod att lägga på minnet. En lurvig hund som vunnit en tävling i rallylydnad kändes inte tillräckligt intressant, eftersom kommunalrådet inte kunde komma på vem som ägde den. Att några eldsjälar märkt upp vandringsleden som passerade genom kommunens utkant påminde kommunalrådet om hans dåliga kondition och kommunens usla ekonomi. Det kändes inte som ett lämpligt samtalsämne vid förmiddagsfikat.

På sidan fem fann han äntligen det han sökte. En oväntad händelse. Något som skulle kunna sätta Svinarp på kartan. Bosse Bogren på Bostadsvägen hade hittat en kundvagn i lekparken och inte vilken kundvagn som helst, utan en kundvagn från Willys och Willys fanns minsann inte i Svinarp. Kundunderlaget var på tok för litet.

Text till bild

Fotot är taget hemma i salen på Ådala, hos Bengt och Åke. Åke sitter med armen om mig, vi är fästfolk då och har kilat stadigt en tid. Han ser rakt in i kameran och ser stolt ut, för att Ådala ska bli hans eller för att han har en kvinna att lägga armen om. Bengt vill inte se in i kameran, utan sneglar åt sidan. Det är Bengt och Åkes mor som tar kortet. Med ett klart skratt och den självklarhet som kommer av att man är van vid att styra med hushållet och syföreningen bad hon oss sätta oss tillrätta.

Åke lägger armen om mig, men jag känner Bengts närvaro tydligare, hans seniga kropp och ovala bröstvårtor, desperationen i hans kropp, förtvivlan över Nina, som rest till Stockholm, hans behov av tröst. Jag vet att jag är havande med Michael på bilden och vet att jag näst intill tvingat Åke intill mig, efter mötet med Bengt. Vi har varit gifta i 7 månader när Michael föds. Han föds för tidigt.

Bengt tog fotot med sig när han flyttade till Nässjö och började på järnvägen. Jag ser bilden av den gamla salen på Ådala när vi besöker honom. Det sker inte så ofta. Jag lyfter ner det och visar det för Michael och berättar att det är farmor som tagit bilden. Vardagsrummet i HSB-lägenheten är kall och luktar piprök, precis som salen på Ådala.

Enda

-Jag var hos min dotter på middag igår. Hon hade gjort kalops med äppelkaka till efterrätt, så jag antar att jag ska vara nöjd. Det var inget fel på vare sig kalopsen eller vaniljsåsen. Sen ville de att jag skulle stanna kvar och titta på TV med dem, så det gjorde jag. Först såg vi på Lyxfällan. Någon stackars kille käkar för mycket pizza, chips och godis. Programledaren ser ut att må sämre än killen om har ekonomiska problem. Efter det Svenska Hollywoodfruar. En kvinna med botoxsvullna läppar retar upp en råttliknande hund, för att den ska bli aggressiv och lära sig att förknippa provokationerna med sossar och därmed lära sig att hata sossar. Jag ska säga dig att jag har röstat med sossarna i hela mitt liv och skulle jag bli attackerad av en sådan där, då...Tror du det finns något dolt budskap i Svenska Hollywoodfruar? Innan jag gick hem så såg jag ett program där folk löste ekvationer på griffeltavlor. Det programmet bar åtminstone spår av mänsklig intelligens.
-Gick du verkligen hem, Bengt? Det låter inte riktigt likt dig.
-Nej, min svärson körde mig. Men vet du. Om det där TV-tittandet är det enda dotera och svärsonen har gemensamt, så undrar jag hur de har det tillsammans.

Spår

Björklöven lämnar
Små spår av höst på vattnet
Jag med är vatten

Ställe

Jag tror du kan gå
En mil i mina skor
Utan några större problem
De är både fotriktiga och bekväma
Men testa att vara i mina tankar
Ta dem i mitt ställe
En timme eller så
Så kan vi talas vid sen
Ska vi säga vid tre i natt?

Förklara

Poetiskt dilemma

-Mamma. Vi ska skriva en dikt i skolan. Jag kan inte skriva poesi.
-Det kan du visst. Alla människor kan skriva poesi. Man har en inbyggd känsla för rim och språkrytm.
-Men om alla kan skriva, kan du då förklara varför vi ska ha en dikttävling och dikterna säkert kommer att betygsättas.

Trillingnötens vara eller icke vara

Det var en gång en chokladfabrik. Inför julen funderade marknadsavdelningen på hur de skulle öka försäljningen. De bestämde sig för att ta bort två sorters praliner ur asken och valde trillingnöten och körsbärslikören. Trillingnöten skulle tas bort för att den var dyr att framställa. Utan trillingnöt skulle produktionskostnaden per ask minska radikalt. Körsbärslikörens existens var hotad eftersom den fick chokladasken att påminna om ett skämt rörande nöjesetablissemang sent om aftonen "kvar finns bara några spritfyllda äckel, som ingen vill ha". Chokladfabrikören slog ifrån sig med båda händerna och förklarade för de upprörda människorna att de visst önskat sig praliner med smak av hallon, lakrits och fläder förra julen. Ärligt talat så tror jag vi får trillingnöt i år också. Vårt engagemang i denna psuedofråga kommer att löna sig, men kan någon förklara för mig varför jag engagerar mig när jag egentligen inte bryr mig. Hade det handlat om marsipan, fransk nougat eller det där höstlövet däremot...