Total

Att Magdalena är totalt perfekt inser jag när jag ser henne på soptippen en lördagsförmiddag. Det blonda håret är uppsatt i hästsvans. Gympass har format överarmarnas muskler till perfektion. Ett par välsittande snickarbyxor med klädsamma färgfläckar smiter åt runt den vita toppen. Antingen har hon lånat en pick-up för att det ska se snyggt ut när hon slänger skrräp eller också har hon och hennes man köpt en "för att det är så praktiskt att ha när man renoverar". 

Nu står hon och hivar ner byggavfall i en av containrarna.  Hon har handskar på händerna och skulle kunna vara hämtat ur ett reportage ur tidningen Tara, som jag tror hon läser. Jag ser henne när jag lommar omkring med det jag lovat mamma att slänga. En trasig gipskatt, ett par kantstötta äggkoppar prydda med en stiliserad hönsfamilj och gamla veckotidningar där mamma löst alla korsord, tagit tillvara på recepten och rivit ut handarbetsbeskrivningarna. 

Trots att vi jobbar på samma ställe lägger Magdalena inte märke till mig. Det har hon aldrig gjort, inte på jobbet och inte nu ute på soptippen. Jag jobbar på vaktmästeriet och hon jobbar på personalavdelningen. Min kollega Bertil brukar fantisera om henne. Jag brukar lyssna på Bertils utläggningar för att Bertil inte ska tro att jag är fikus. 

Lutad mot dörren på mammans Fiat Ritmo studerar jag Magdalena. Ett ögonblick funderar jag på att gå fram till henne, placera handflatorna i brösthöjd på henne och knuffa till, så hon faller baklänges ner i containern med metallskrot och spetsas på rostig cykelram. Hon skulle ändå inte se mig. Spetsad och sprattlande skulle hon undra vad som hänt.  Det faktum att jag lovat mamma att köpa en vetelängd på hemvägen och att jag ska hämta en ny deckare på biblioteket  håller mig tillbaka.