Matta

Trasmattan ligger i källarförrådet, hoprullad ovanpå en stapel med flyttkartonger märkta med presenter, bokhyllan och lampor. Den bara glödlampan i gången utanför nätburen ger mig knappt mer än ett grådaskigt ledljus. Det luktar fuktigt från väggarna, som om varje knottra i cementen dragit till sig något från moränjorden utanför.
"En människa kan leva tre minuter utan luft, tre dagar utan vatten och tre veckor utan mat. Hur länge kan en människa leva i ett källarförråd?" tänker jag och letar efter den kartong som bör vara märkt adventsljusstakar.

Kartongen står närmast dörren. Jag petar till den mot foten. Den bruna wellpappen känns svampig mot tån på mina gymnastikskor. Istället för att ta upp med kartongen och lämna förrådet så snabbt som möjligt lyfter jag ner mattan och rullar upp den. Två meter kvinnominnen ringlar sig över cementgolvet. Det är mormor som vävt den. Jag vet att den börjar med sommarklänningar i gult och rosa. Mammas första skolavslutning bildar ränder. Sen kommer arbetskjortorna i blått, brutna av svarta inslag. Vardagsplagg. Arbetskläder. Det som tillslut bara dög till mattrasor.

I min första lägenhet hade jag mattan bredvid sängen. Sen skaffade jag katt. Katten kräktes. Jag tog undan trasmattan. När jag hälsade på hos mormor som liten brukade jag ligga på golvet och fläta fransarna och  känna doften av kokkaffe och morfars pipa. Jag rullar ihop mattan igen och lägger den ovanpå kartongen med adventsstakar för att ta med den upp. Det känns som det är det bästa jag kan göra.