Vara ifred

Jag tar bilen upp till naturreservatet för att få vara i fred och gå en långpromenad i tystnaden.  Spåret som är 7 km långt hägrar. Matsäcken, ett par smörgåsar, ett äpple och en termos te ligger nedpackad i ryggsäcken. Gångstavarna ligger på bilgolvet bakom framstolarna. Sista biten till parkeringsplatsen utgörs av en grusväg som löper mellan stenmurar och smålandsgärdsgårdar. Landskapet skulle kunna vara hämtat ur en Astrid Lindgren-film.

Det står en grå Golf parkerad vid spårcentralen. Annika och Marita håller på och packar ur. Jag svär till och parkerar bredvid dem. Annika har en chockrosa bandana runt huvudet och har satt upp det blonda håret i en hästsvans. Hon har tajta funktionskläder som påminner om en träningsoverall på sig och svarta skor som verkar avsedda för gång. Jag parkerar bilen, stiger ur och hälsar. Mina stickade pulsvärmare känns ofräscha och klibbiga mot händerna.

-Vilket fantastiskt väder vi har, säger Annika. Ska du också ut?
-Jo, jag ska försöka ta en liten tur, säger jag. Vilket spår ska ni gå?
-Sjuan. Vi har matsäck med oss. Marita har gjort i ordning. Lite knytkalas, så. Vilket spår kommer du att gå?
-Trean. Jag har inte så gott om tid idag. Men det är ändå skönt att komma ut.