Ärftligt

Jag slår upp fönstret. Det rostfria handtaget klickar två gånger när jag vrider på det. En strimma fuktig nattluft möter mitt ansikte och min hals. Hällregnet har avtagit och ersatts av ett stilla duggregn, som knappt är mer än dis och dimma. Gatlyktan sprider en orange cirkel av ljus framför sig. Den påminner mig om någon som försöker hålla sig upprätt, trots att den står med nacken böjd.
I husen på andra sidan lyser fönsterlamporna, som tänts för att hålla mörkret och rädslan borta och vägleda den som tvingas vara uppe genom natten.

Nattlinnet kliar som ett läkande sår. Trots att sängkläderna är nytvättade och t om manglade känns de sträva och illvilliga. Täckets syntetfibrer står på högkant och attackerar mig som en insektssvärm. Spikmattan ligger hopknölad bredvid sängen. Jag trodde den skulle hjälpa mig att komma till ro, men nattdrömmen där jag först blev jagad av ett odjur, hetsad av människor jag inte kunde se och sedan föll ner i en avgrund, hade gjort mig alltför uppskrämd. Spikmattan gjorde bara ont. Det var därför jag ställde mig framför fönstret. Jag känner hur kroppen torkar. Antingen avdunstar svetten eller också återtar huden sina utsöndringar.

På avstånd hör jag en bil. Den kör norrut genom villagatorna. Ljudet ändrar skepnad när däcken pressar sig genom vattenpölen som bildats i rännstenen utanför Johanssons 1940-talsvilla. Jag funderar på vem som kör om natten. Hemsjukvården kanske.

Idag hörde jag att Nina drabbats av cancer. Hon är mest en avlägsen bekant. Vi har haft barn i samma klass. Det sägs att cancern går i släkten, att det finns något ärftligt i den. Hennes moster och kusin har drabbats av samma cancerform. Jag tänker på mig själv, fast jag kanske borde gråta, av medkänsla med hennes familj. I vår släkt har vi inte den sortens ärftlighet, så vitt jag vet. Ändå har så många kvinnor dött unga. Av kräfta, barnsäng och lungsot. Jag tänker att de ville aldrig dö. De ville leva. Ändå förtärdes deras kroppar av sjukdom.