lördag 31 januari 2015

Tänka

Tänker på hur andra människor tänker, 
men tänk om de inte tänker. 
Vad ska jag då tänka på?

fredag 30 januari 2015

Tidsrymd

Jag är inte ansvarig för om mitt verk är storslaget eller inte, eller för hur det kommer att tas emot. Det är bara processen jag är ansvarig för. Jag kom hit för att skriva och därför skriver jag. 

Ungefär så säger Elizabeth Gilbert, amerikanskt bestsellerförfattare som skrivit Eat, pray and love eller Lyckan, kärleken och meningen med livet. Boktiteln får mig att snava på orden. Det blir Äta, sova, dö istället. Lågprisvaruhus och illasittande mjukisbyxor, sallad i lådor, värkande kroppar och risiga bilar, ett tvång att spela minigolf som hobby, snarare än det italienska köket, indisk asketism och balinesisk livsleda, för att finna meningen med livet.

Jag har sett Elizabeth Gilberts citat i sociala medier, lagt det på minnet och valt att spara det, som en slags påminnelse om vad som faktiskt är viktigt i skrivprocessen. Att vaket iaktta sin omgivning och att sätta ord på det som sker. Det är möjligt för oss båda. Att göra det förgängliga beständigt, att kupa händerna i luften och fånga en tidsrymd.

Kupar händerna
Fångar oändligheten
Beständig tidsrymd
Känner kärlek inom mig
Vill förbli i detta nu

Just den tanken eller dess artfränder måste han tänkts miljontals gånger, kanske av miljarder människor genom tiderna. Vad vet vi om oss själva? Vad vet vi om varandra? Vad vet vi om de tankar himlavalvet föder?

torsdag 29 januari 2015

Fler

Änderna trängs på isen och på gångvägen bredvid parkdammen. I modden på gatan vaggar fler änder. En skylt vid kurvan varnar bilisterna för dem. Varning för and. Varning för vaggande and. En medelålders kvinna med gångstavar närmar sig flocken. Hon går snabbt med nacken böjd. Stavarna söker barmark mellan de grå isfläckarna på asfalten. Änderna ser på henne och hon iakttar dem. Kan man skjuta en and och äta den eller smakar den gyttja och dy som en gädda? Tanken gör henne rädd. Det finns något vänligt varsamt hos fåglarna. Om djur kan älska varandra så är det just vad de änderna gör. Innerligt håller de av varandras blänkande fjädrar, milda ögon och rundade bröstkorgar. Varje and är en i ett par.

En bil kommer från norr och skvätter smutsig snö omkring sig. Flocken på gatan lyfter och drar de andra fåglarna med sig. Kvinnan blir stående mitt bland de fladdrande vingarna. En man hon inte märkt möter hennes blick. Han har bruna ögon. Skägg täcker hans kinder. Ett ögonblick står de stilla mitt för varandra omgivna av flyende fåglar.

onsdag 28 januari 2015

Svett

Emma hade förberett en överraskning på min födelsedag. Hon hade bakat paj, gjort en kladdkaka och köpt cider och jordgubbar. Tillsammans åkte vi till en hästgård.
-Du tyckte ju om hästar när du var liten, mamma, sa hon. Jag hoppas du gör det nu också.

Hon hade bokat en utflykt med häst och vagn för oss båda, eftersom hon inte var säker på om jag fortfarande ville rida. En gul fjordhäst drog vagnen. Till en början kände utflykten monoton. Från kuskbocken såg jag hur några kor låg i skuggan och idisslade. Solljuset sökte sig ner mellan de glesa tallstammarna. Vagnen knarrade och varje ojämnhet i vägen fortplantade sig genom min ryggrad. Hästens svans svepte bort fluga efter fluga från de svettiga länderna. Fjordingen travade på och när vi kom fram till sjön där vi skulle inta vår matsäck hade jag insett att det här kanske var min lyckligaste dag.

tisdag 27 januari 2015

Resa bort

Vi har ansvar för våra liv, våra kroppar och vårt förhållningssätt gentemot andra människor. Våra tankar och våra handlingar är vårt eget ansvar. Martin ligger på sidan med knäna uppdragna. Jag ligger bakom honom med näsan mot hans nacke och andas in den enda doft som jag vill ska vara min för evigt. Min handflata följer rytmen i hans andetag. Magen är mjuk. Våra hudceller förenar sig med varandra. Han har sagt:
-Reser du bort, kommer allt bli förändrat. Du kommer att möta andra människor och komma hem som en annan fylld av intryck som vi inte kan dela. Saknaden kommer att förtära mig, inifrån och ut, utifrån och in. Har du någon aning om vad som menas med kärlek, Martina?  Till och med våra namn hör samman.
Resan är min dröm, 4 månader i Asien och Australien. Att få se världen...Månljuset och det som gör mina ögon tunga och tårfyllda håller mig vaken den kanske sista natt vi får tillsammans.

måndag 26 januari 2015

R-ord

Rolf fyller sin risiga Renault med rosor och reser till sin rödkindade käresta Roberta i Rimforsa, så raskt det bara går. Roberta välkomnar Rolf med rimmat fläsk och risgrynskaka redan till elvakaffet. Sedan reder de resolut ut vad de gjort sen sist. Roberta har sett en räv raska över risen med ris i pälsen och Rolf har lagat rosthålen på sin Renault. Tillsammans roar sig Rolf och Roberta rejält.

En kärlekshistoria återberättad med vissa förhinder. Östgötar lär ha svårt att säga R. 

söndag 25 januari 2015

Ögonvrån

Ögonvrån
Anar, registrerar
Brandgult, skyndsamt, stjärnfallslikt
Ett gatljus har blinkat
Önskar

lördag 24 januari 2015

Roller

Stämningen är uppsluppen när sällskapet lämnar teatern. Rollerna förändras när scenkläderna hängs upp i logen. Kjell suttit i blöja och dreglat på scenen tar kommandot och föreslår att de ska ta ett glas för att fira. Sonja som spelat hans förbittrade hustru, som stannat av rädsla och för pengarnas skull, skrattar och tar ett par danssteg på trottoaren. Tonårsdottern Lisette vars vrede och självhat fyllt salongen går tyst vid deras sida. I tanken går hon igenom sin roll, igen och igen och igen och fylls av den styrka hon visat.

Kjell går fram till dörrvakten och lämnar sitt sällskap bredvid kön. Krogen är halvfull, så de kommer säkert in, tror Sonja.
-Dig känner jag igen, säger en av de köande och  pekar på Lisette. Visst gick vi på högstadiet ihop? Är du skådis nu som de säger?
-Den fula tjejen, säger hans kompis. Det måste vara vid radioteatern i så fall.

fredag 23 januari 2015

Skvallra

Henrik ledde varsamt in mig i vardagsrummet. Med ett leende placerade han ett vinglas i min hand och såg roat på när jag försiktigt smakade på det vita vinet.
-Utsökt, sa jag och lade huvudet på sned.
-Glaset är ett arvegods från min mors sida. Känn dig som hemma. Jag behöver ordna det sista i köket inför vår gemensamma måltid.

Rummet skvallrade om Henriks intressen. I de inbyggda bokhyllorna stod böckerna ordnade efter färgen på ryggarna. Ett antikt skrivbord av ek stod framme vid fönstret. En reservoarpenna och en anteckningsbok med tygpärmar låg på det gröna skrivbordsunderlägget av läder. På anteckningsboken hade Henrik fäst en blekgul postit-lapp. Jag läste En gammal kvinnas jazzhänder skrivet med sirlig handstil. När Henrik var 22 fick han en diktsamling utgiven. Den sålde sparsamt och recenserades i de stora tidningarna. Väggarna var täckta av tavlor. Jag kände igen flera naivistiska verk av Björnjägaren, litografier av Bengt Åberg och Bengt Lindström och en originalmålning av Ulf Lundell.

Jag slog mig ner i en av clubfåtöljerna av läder och ställde ifrån mig vinglaset på teakbordet. Nästan dold bakom den tunga gardinen av grön sammet hängde en tavla. Den var målad i en äldre stil än de övriga och hade en tjock utsirad guldram. Motivet fick mig att spärra upp ögonen. Konstnären hade målad en manslem. Den var naturtroget återgiven, hårstrå för hårstrå, hudveck för hudveck och verkade tämligen grov där den låg ovanpå en handvävd linneduk på en rustik bordsskiva. Något blod syntes inte till, inte heller några skärsår. Den låg helt enkelt där den låg och påminde om ett par hopknölade strumpor. På bordsduken kröp en fluga. Dess vingar var så naturtroget återgivna att flugan skulle kunna vara fotograferad. Jag äcklades mer av flugan än av penisen.

Henrik ställde sig bakom mig. Hans hand snuddade vid min axel.
-Jag noterar att du betraktar min tavlor, sa han. Konsten är ett stort intresse för mig. Får jag bjuda till dig bords?

Jag slängde en sista blick på tavlan vid fönstret. Det gick upp för mig att när jag blivit fnittrig och pratig av vinet skulle Henrik kanske förföra mig.

torsdag 22 januari 2015

Text till bild

Mamma började måla när jag flyttade till Uppsala för att plugga. I efterhand kan jag tänka att hon kände sig ensam och  målandet var ett sätt att fly undan. Målningen fick jag när jag var hemma över julhelgen. Hon var envis med att jag skulle ta med den och inte lämna kvar den i mitt flickrum. Kanske anade hon något redan då.

Hyresfastigheten brann en natt i februari. Chockad satt jag framför TV:n i sällskapsrummet och hörde hur brandchefen berättade för TV-kamerorna att husets ålderdomliga konstruktion försvårade släckningsarbetet. Det brann som fnöske i det gamla trät. Lisette som läste till sjuksköterska följde mig till akuten. Än idag kan jag minnas exakt hur hennes arm kändes runt min axel.

Mamma dog i branden. Tavlan hon målat är den enda bild jag har av pappa. En man i fiskartröja.
-Var rädd om den, sa hon. Jag tror den kan bli viktig för dig.

tisdag 20 januari 2015

Tidning

Familjen har börjat med tidningen Land. Det är något befrämjande med den. Land innehåller allt. Landsbygdsbor med framtidstro. Otrohet. Kollegor som stjäl från arbetsgivaren. Recept som gör att man blir sugen på raggmunk. En artikel om det ouppmärksammade fenomenet syskonjordbruk. Beskrivningar på virkade tvättlappar, ljusblå till honom, rosa till henne. Oförglömliga kontaktannonser. Kille 52 söker tjej som kan lära mig köra lastbil. Jag kan köra truck och backa med släp. Nu letar jag efter en tjej som kan lära mig köra lastbil. Det är inte så vanligt med tjejer som kör lastbil, men jag hoppas ändå hitta någon som kan lära mig. Annonser som uppmanar till njutning. Koppla av i soffan med en DVD som handlar om breda skördetröskor eller traktorer som kört fast i lera. För att Land ska fungera optimalt så krävs det att man läser den tillsammans. Jag tror det är själva poängen med tidningen. Att man läser den tillsammans.

måndag 19 januari 2015

Kommentar

Bengt-Erik kommenterar sin samtid så vackert att människor får gåshud när de hör hans röst. Jag brukar tänka på det när jag plockar undan resterna av hans bitterhet, rödvinet som torkat i glasen och bottenskylan av irländsk whisky. De stunder när jag faktiskt kommer mig för att dammtorka den uppstoppade ugglan han ärvt från sitt föräldrahem tänker jag på skönheten i hans röst och hans ord. Jag föreställer mig hur rösten fyller salongen, hur människor skälver och kommer nära varandra i stunden. Hans ord är sanning för dem.

Ta mina löften, ta mina drömmar
Trösta mig i mina ensamma timmar
Horisonten brinner
Vi hinner rädda världen, vi hinner
Vår kärlek kan öppna världen
Om vi vara sträcker ut handen

Den sedan länge döda fågeln samlar kolossala mängder damm. Jag rengör den med en kråkfjäder. Konservatorn har böjt dess klor runt en mossig gren och monterat gula ögon av glas i dess skalle. 

När jag är färdig med fågeln lägger jag mig raklång på soffan. Bengt-Erik befinner sig i arbetsrummet. Jag hör hans röst genom den stängda dörren, han talar med någon, men jag kan inte urskilja några ord. Frånvarande drar jag fram en bok ur högen på skivan under soffbordet. Gun-Britt Sundström - Maken. Jag vill skrika rakt ut. Bengt-Erik! Ta hand om mig. Jag orkar inte längre. Det sätt att se på världen jag burit med mig sedan barnsben gäller inte längre. Tänk om de som kallas islamofober i själva verket har rätt. Om de faktiskt kämpar för frihet och rättvisa när de demonstrerar, om de i själva verket försvarar den västerländska demokratin, när politikerna har fullt upp med att sko sig själva? Förklara saker för mig. 



söndag 18 januari 2015

Fånga

Jag lovar mig själv
Att jag ska fånga dagen
I en skriven text
Närvarande  ska jag se
En oförglömlig struntsak

lördag 17 januari 2015

Marshmallowskräm

Virgina MacGregor - Vad Milo såg

Hon hade köpt marsmallowskrämen som något extra gott, kanske som en kompensation.

Mika satt vid köksbordet och bläddrade i ett nummer av Nöjesguiden som hon släpat hem.
-Anton har fotat, sa hon och sköt fram tidningen över bordet.
-Vad då för något? Berusade blondiner? Hela tidningen är väl av bilder full av berusade blondiner som festar loss på Heaven?
-Nu ska du inte vara sådan. Det finns några bilder på killar också. Titta. Här är en med uppknäppt skjorta som klättrat upp på bardisken på Bar Babar.
-Vad är det som står på diskbänken? Något du bakat? Någon slags marsmallowskräm?
-Rocky Road Fudge. Det blev inte av att jag gjorde det innan jul. Rocky Road är det godaste som finns.
-Jag trodde vi skulle ha en myskväll?

Mika lade huvudet med sned. Hästsvansen guppade i nacken. Den nyklippta luggen såg ut som den vattenkammats på plats. Hon borrade ner hakan i polokragen. De gröna ögonen glittrade. Jag föreställde mig hur jag gick fram till henne och stoppade in händerna under tröjan och andades in hennes doft och att tröjan doftade henne långt efter det att hon tagit av sig den.

-Gillar du inte marsmallows?
-Hur länge hade du tänkt att den där kakan skulle räcka? Är det jordnötter i också?
-Det är väl bara att ta en liten bit. Så är man mätt sen.

Ibland känns det som om min hjärna är en hund. Inte en lydnadstränad schäfer som uppmärksamt lyssnar på sin ägare eller en slädhund som fokuserat rusar fram över vidderna, utan mer som en gläfsig chihuahua med paljetthalsband eller en mops, som är luden och slapp som en vetedeg i kroppen. Jag kommer att vilja äta den kakan tills den tar slut. Andra säger att det bara handlar om karaktär och kanske är det så enkelt, men när det ställs fram sött så blir min hjärna som förbytt och vill bara att jag ska äta. Det finns folk som knarkar och super. Jag har fastnat på det där. Godis och kakor, som en annan liten unge. Mika vet det. Ändå köper hon hem.
-Vi skulle ju äta nyttigare, säger jag.
-Nyttigt har vi ju ätit hela veckan.

fredag 16 januari 2015

Rättvisa

När konkursen är ett faktum skjuter sig fadern.
Modern blir galen av chocken.
Miranda resignerar och ser en framtid som guvernant.
Grace rymmer med sin älskade Henry.
Han har brutit sin förlovning för hennes skull.
De gifter sig i hemlighet i London.
På återresan till New York förliser atlantångaren.
Grace hamnar i livbåten.
Den driver dygn efter dygn över ett öde hav.

Livbåten av Charlotte Rogan är en bok som får mig att tänka och reflektera. Hur skulle jag reagera i en så utsatt situation? Dö eller överleva? Är jag människa att döma dem som överlevde? Avgör slumpen eller något annat? Jag tänker på rättvisa när jag läser boken, ett ord för något eftersträvansvärt, som mest av allt existerar som en definition eller en kompromiss. Grace är en komplicerad person och ingen lättillgänglig romanhjältinna. Hon är tvetydig, passionerat kärleksfull, men samtidigt självisk. Jag får en känsla av att hon har lättare att umgås med män än med kvinnor. Kanske är hon min inneboende demon, mitt mörkerjag, kanske inte. I livbåten skulle jag kanske varit någon av de andra kvinnorna. Boken tvingar mig att tänka. Trots att Grace är huvudperson, kan jag inte sluta att grubbla över Mirandas öde.

torsdag 15 januari 2015

Text till bild

Oavsett när jag kommer till kaffeautomaten står Birgitta och Anna där. Så fort de upptäcker att någon närmar sig tystnar de och förvandlas till isstatyer. De står tysta och orörliga med konstgjorda leenden på läpparna och påminner om skyltdockor som kastats i en sopcontainer. Om det är någon av de manliga cheferna som kommer tinar de upp och anstränger sig för att vara till lags. Det kan till och med hända att de tappar upp varm dryck ur automaten och räcker pappmuggen till den behövande medarbetaren. Kvinnor får aldrig den servicen. Unga manliga vaktmästare blir nypta i rumpan.

En gång kom jag så nära att jag lyckades uppfatta brottstycken av deras samtal.
-Jag har minsann alltid skött mig, sa Birgitta. Men det har man ingenting för.
-Vet du vad som hände med farbror Erik? Han som var skötsamheten själv och aldrig smakade en droppe starkt?

onsdag 14 januari 2015

Rak

Jag kan inte släppa dansgolvet med blicken. Det är glest mellan paren på parketten. Johan och Marianne dansar tätt intill varandra trots att det är en snabb låt. Johans händer har letat sig under Mariannes blus och hennes rödlackerade naglar omfamnar Johans rumpa och knådar den som om den vore en vetedeg. Marianne flämtandas med öppen mun. Hennes ögon är halvslutna. Johans tunga vispar runt i hennes öra. Jag föreställer mig att tungan är köttig och blöt och den börjat smaka som Mariannes parfym.

Plötsligt känner jag mig yr och illamående. Marianne? Med Johan? Hur kan hon? Jag lutar ryggen mot en av de raka tegelpelarna som håller upp taket i foajén och föreställer mig hur det ser ut inne på toaletterna. I varje bås finns en vägghängd rostfri toalettstol. På golvet ligger fullt med uppblött papper och använda pappershanddukar. Skulle jag lägga mig ner skulle jag se en lång rad fötter i mer eller mindre tjusiga skor. Toaletterna på Pigalle erbjuder inte mycket avskildhet. På väggarna och metallcylindrarna som innehåller extra toarullar står det könsord klottrade med svart tusch. Vem går omkring med en svart tuschpenna i väskan? Autografjägare? Folk som har ett oavvisligt behov om att berätta för andra om sina nedre regioner?

Flickorna i garderoben sitter stilla bakom disken. Ytterplaggen hänger i rader bakom dem.Garderobsavgiften går till ridklubben. Den ska köpa en ny ponny för pengarna.  Vid entrén står två bastanta vakter från Securitas. Olle och Kalle står utanför. Jag ser dem genom den rökfärgade glasrutan. Kalle hötter med näven och Olle står bredbent med en hand på varje höft. De verkar som de skriker åt varandra.

-Vilken tillställning, säger Sonja och tar mig vid armen. Nu tycker jag vi går hem. Vi bor ju åt samma håll och jag tycker inte om att gå ensam. Marianne kan gott få hållas med Johan. Det kan vara skönt med lite frisk luft och komma ifrån de där två, tycker du inte.
Jag protesterar lamt när Sonja leder fram mig till garderobsdisken. En flicka med hästsvans ger mig min kappa. Jag lägger ner mina pumps i väskan och tar på mig ytterskorna.

Den fuktiga kvällsluften får mig att huttra. Olle har fallit omkull och får hjälp av securitasvakten att resa sig upp.
-Det trodde jag inte om Marianne, säger Sonja.
-Jag trodde hon var färdig med karlar för gott, säger jag.
-Och Johan dessutom. Det vet man ju vad han går för.
-Jag har alltid hört att det skulle gå hett till på PRO-danserna. Men att det skulle gå så hett till hade jag ingen aning om.


tisdag 13 januari 2015

Likgiltig

Forts gräva mfl, kan läsas fristående. Berättarjaget besöker en plats i skogen som hennes mormor visat henne som barn. 

Medan jag grävde tänkte jag på att jag och Peter blivit alltmer likgiltiga för varandra. Han går på gymmet och jag går på yoga. Vi äter tillsammans, men det känns inte som maten smakar något längre. Jag försöker planera resor och semestrar, men när jag för något på tal, lyssnar han bara förstrött, utan att vara riktigt närvarande. Likgiltigheten har slagit sig till ro i ljuslyktan som ingen av oss ids tända.

Markfukten gjorde mina byxknän blöta och fuktiga. Jag krafsade undan humus och blekjord. Bladet på spaden träffade ett stycke metall. Sinnesrörelsen gjorde mig gråtfärdig. Jag frigjorde metallskrinet och bänder loss det ur jorden. Handtaget på locket omgas av ett ornament i relif. Inuti skrinet sslog metall mot metall. Med darrande händer öppnade jag locket. Det låg ett brev på botten. En guldring hade hamnat i ena hörnet. Jag lyfte upp ringen och kisade mot den. Det var en slät guldring, gulare och mer mättad i färgen än min egen ring. Jag läste inskriptionen i ringen. Egon 4/4 1945.
-Mormor, viskade jag. Mormor. Morfar hette ju Stig.

Pappret var skört av ålder. Bläcket hade bleknat och texten var svår att tyda. När jag vecklade upp pappret gick det i fyra bitar. När jag försökte tyda texten gick det upp för mig, att jag inte är den jag trott mig vara.

måndag 12 januari 2015

Vila

Tanka om en sjal

Stickorna vilar
Sjalen är färdigstickad
Snygg där den ligger
Randig som en vinterhimmel
Utspänd, uppnålad och blöt


Vila

fortsätter gräva, bör kunna läsas fristående

Jag hade inte räknat med att Peter skulle följa med. Efter gymmet skulle han förmodligen vila framför TV-sporten med laptoppen i knät. Kanske skulle han logga in på facebook och leta efter någon annan. Om jag inte fanns i närheten skulle han kanske leta efter någon gammal flamma och återknyta bekantskapen med henne via en rad chattmeddelanden, smeksamma som duvkutter eller också skulle han inleda en förbindelse med någon han mött som hastigast på någon tjänsteresa och omedelbart attraherats av.

Jag parkerade bilen i vägkanten. Vägrenen var lös. Det kändes som om gruset låg ovanpå en skumgummisvamp. Gräset i slänten hade vissnat och lagt sig ner. Längst ner i botten av diket porlade rinnande vatten. Markerna såg inte ut som jag mindes. Trollskogen var nedhuggen och granskogen borta. Flyttblocken stack upp ur backen och påminde om de isklumpar som blir kvar i samband med att snön smälter om våren. Topparna på några tallar stack upp ur rasbranterna närmast sjön. Jag tog ryggsäcken med den lilla planteringsspaden och klev ut på hygget. Redan i diket snavade jag.

Mitt på hygget låg ett flyttblock som inlandsisen placerat ovanpå tre andra stenar. När jag var barn var det en magisk plats, en tomtesten och ett tillhåll för varjehanda småknytt. Mormor tog mig ofta dit. Hon nämnde de osynliga vid namn och jag minns att vi lämnade en porslinstomte under stenen. Länge låg den i mossan och vi gick dit för tomten skull, år efter år, innan tiden tog handlingen ifrån oss.

Drömmen hade gjort mig klarvaken. Mormor stod vid stenen, helt klädd i vitt. Hon kallade på mig och jag förstod att drömmen hade ett budskap till mig.

Jag gick ett par varv runt stenen innan jag började gräva. Jorden var lucker under flyttblocket. Det gick lätt att krafsa undan den med hjälp av den lilla metallspaden, vars blad inte var större än en handflata. Porslinstomten fanns kvar. Den hade förlorat all färg och var numera benvit och blek.

söndag 11 januari 2015

Skämt

Jag läste Lars kontaktannons i en veckotidning i tandläkarens väntrum. Eftersom jag var ensam i väntrummet och den ende som iakttog mig var en vanvettigt pysslande Ernst Kirchteiger i en TV-repris så rev jag ut annonsen. Det var en anspråkslös annons. Lars, 52, tilltalades av lugna hemmakvällar och skogspromenader. Han gjorde gärna kortare resor och skrattade gärna åt ett gott skämt. Män som kallar sig sängkammargymnaster eller gärna hoppar över disken för att njuta gör mig nervös. Hur ser det ut hemma hos dem? Står det bockar och plintar hemma i sovrummet hos sängkammargymnasten? Har han romerska ringar i taket? Hänger han naken i dem? Har en galonmadrass på golvet ersatt sängen? Står det travar av veckogammal disk hos den njutningslyste? Ligger han och vältrar sig i tomma chipspåsar? Lars verkade inte sådan.

Vi började maila till varandra och pratade ett par gånger i telefon. Lars hade en behaglig röst och verkade dämpad och tillbakadragen. Han var skild sedan ett par år tillbaka. Dottern hade flyttat till Irland och eftersom både hon och Lars var flygrädda blev det sällan av att de träffades. Exhustrun hade både fått bröstcancer och en ny karl.

Till slut föreslog Lars att vi skulle träffas. För att riktigt lära känna varandra skulle vi göra en finlandskryssning tillsammans. Lars hade bara ett krav. Jag skulle ta med en väninna, gärna en undersköterska. Det var något envist och  påstridigt hos honom som fick mig att avsluta relationen innan vi ens träffats. Jag vågade inte åka till Finland med Lars.

lördag 10 januari 2015

Text till bild

Gläntan
Omsluter, omfamnar
Drömlik, mjuk, stöttande
Min älskade är väntad
Kärleksmöte

fredag 9 januari 2015

Diskutera

Grannens getabock
Av granris
Hade fått sällskap
Av två tända marschaller
Placerade på pinnar
På var sida om bockens huvud
Ljuslågorna smekte duggregnet
Och dansade runt vekarna
Om den också hade
Ett rött sidenband
Runt halsen
Det kan man diskutera


torsdag 8 januari 2015

Närvaro

Morgon i mörker
Hör osynliga kråkor
Nysnön smälter bort
Närvarande i nuet
I just det ögonblicket

onsdag 7 januari 2015

Kör

Fortsätter gräva

Jag tog vänster vid golfbanan. Några golfspelare anades i novemberdiset ute på gräsmarken. Kanske var de ett äkta par som gör saker med vänner eller pensionärer som fått tid att ägna sig åt sin passion och tillbringar varje möjlig stund på greenen. Asfalten tog slut strax efter golfbanan. Grusvägen tog vid. Jag körde sakta. Det kändes som om bilen skulle förlora balansen och kasta mig ner i diket eller ut i skogen om jag gjorde en enda oförsiktig rörelse. All trygghet och teknisk förfining kändes avlägsen. Vägbanan var täckt av lösgrus. En rad orangea snökäppar markerade dess sträckning.

Torpställena, de gamla arrendetorpen, som jag mindes från min barndom hade förfallit. Trädgårdarna hade växt igen. På flera ställen höll uthus och lador höll på att rasa samman. Nisse i Kröken bodde uppenbarligen kvar. Det steg rök ur skorstenen och gräsmattan var välklippt. En vedstapel täckte uthusets kortvägg. Jag föreställde mig att Nisse satt i köket med fiberpäls och kokkaffe. Den svartvita gamla katten med rivet öra och hängbuk låg på en köksstol och spann. Kattmaten låg på ett tefat framför vedspisen. Nisse hade alltid sådana katter när jag var barn. De var grönögda och halvvilda och hade tovor i pälsen. En katt saknade ett öga, en annan hade ett halvt öra. Bondkatterna var inget man kunde kela med.

Fidiekommiset hade tagit ner skog. Hyggena bredde ut sig. På höjderna stod enstaka frötallar. Flyttblocken stack upp ur marken. Den blottade gråstenen påminde om förvridet järnskrot. På andra ställen hade åkrarna planterats igen. Ungskogen och de täta ogallrade granarna kom allt närmare de övergivna bostadshusen. Den åkermark som fortfarande var öppen låg i träda. Efter en tvär kurva skymtade jag Strånnagölen. Jag var framme.


tisdag 6 januari 2015

Text till bild

Vandringsleden
Lockar, drar
Utmattad, fokuserad, angelägen
Längs det nedlagda järnvägspåret
Framtidstro

måndag 5 januari 2015

Gräva

Jag föreslog en utflykt. Fårhagens spinneri hade rea. Vi kanske kunde stanna till och se om de hade några plädar, sådana som vi pratat om att lägga i soffan. Efteråt kunde vi ta en rejäl promenad på Herrberget. Markerna hade inte frusit ännu, så det borde fortfarande finnas trattkantareller. Tog vi den långa vägen hem kunde jag få besöka gravarna.

Peter lade ner besticken. Ett på varje sida om den havsgröna tallriken. En droppe sås satt kvar på gaffelns tänder. Jag kände smaken av grönpepparsås i munnen när jag såg på hans tallrik. Hans läppar var fuktiga, som jord som vätts av vårregn och hungrade efter näring och växtkraft. Ögonen skimrade likt grönt silke.
-En utflykt, skulle väl vara trevligt. Bara du och jag, sa jag.  Vi skulle kunna ta fika med oss, eller se om vi hittade något mysigt ställe att äta på.
Han knäppte händerna i knät och lade huvudet på sned.
Utanför på gatan tutade en bil. Jag hörde höga röster. En bildörr slogs igen. Det orangea ljust från gatlyktan fick mig alltid att tänka på en öppen vattenkran, där det forsade ljus, istället för vatten.
-Du talar i egen sak, Mia. Det är en utflykt för dig. Jag har inget behov av plädar eller dina gravar.
-Tänkte att vi kanske kunde göra något tillsammans.
-Vi äter nu.

Peter gick till gymmet tidigt på lördagsmorgonen. Jag låg på rygg i sängen med händerna ovanpå påslakanet från Marimekko och lyssnade på hans förberedelser. Han kokade kaffe och slamrade med skeden mot frukostskålen med filmjölk. Ett par skor föll ur hallgarderoben med en duns när han packade sina träningskläder. Det sjöng i rören när han borstade tänderna under rinnande vatten. Jag sa hejdå. Ytterdörren mötte mina ord och hindrade dem från att nå fram. Min kropp värkte av längtan.

Jag åt en hastig frukost, gjorde en termos med te och bredde några smörgåsar att ha till matsäck. Innan jag gick ner till bilen tog jag vägen kring källarförrådet. Planteringsspaden låg i en plastback. Den var rödlackad och prydd med små vita hjärtan. Den var inte mycket att gräva med, men jag hoppades att den skulle räcka.

söndag 4 januari 2015

Skriva

Ibland blir jag bara jag. Fantasilös, kompromisslös, sluten kring ett specifikt ord. Skriva. Skrivande. Det är nästan så själva tanken på ordet blir så stark som en förälskelse. Som en skulptör formar ett ansikte av an en lerklump försöker jag skapa medvetande av orden och känslan. Själva det faktum att jag kan tänka fascinerar mig.

Det händer att jag läser om den amerikanska kreativitetscoachen Julia Camerons böcker. Hennes skrivande och tankar kring kreativitet känns så enkla och självklara. Skrivandet är en mänsklig rättighet. Att skriva är att närma sig den gud man har, eller världsalltet om det känns mer naturligt. I en av böckerna redogör hon för en middagsbjudning. En äldre man, som är en känd författare, säger att bara de talangfulla borde skriva. Resten borde bespara sig besväret, både för sin egen skull och andras. Hon vänder sig mot hans synsätt och kallar det en form av censur. Att skriva är en mänsklig rättighet. Jag tilltalas av hennes tankar. Det allmänmänskliga. Rätten att skriva. Möjligheten att göra det.

Det matematiska i poesin lockar mig, möjligheten att forma en tanke och foga in den i ett förutbestämt system. I det skönlitterära finns en form av problemlösning. Som en skrivande människa blir jag också mer medveten om min omgivning. Jag iakttager och minns på ett annat sätt, lyssnar mer. Om det är viktigt för någon annan än mig vet jag inte.

Julia Cameron säger att prokrastinering och uppskjutande inte handlar om lättja, utan om rädsla. Att skriva handlar så mycket om att vara människa. Hela tiden det återkommande att vara människa.

Jag är så glad för att ni skriver och imponeras ständigt av era texter. Fortsätt så.

lördag 3 januari 2015

Hålla

Skogen
Dånar, faller
Utlämnad, mäktig, försvarslös
Håll mig hårt, älskling
Storm

fredag 2 januari 2015

Gång

Kollar på Hemnet. Det är sällan jag gör det. Hemnet befrämjar inte min kreativitet. Ett hus som jag en gång var spekulant på (det låter stort att säga det) ligger ute till försäljning. Då var det ett drömhus. 1800-tal. Renoverat på 1950-talet. Ett hus med möjligheter, speciellt för den som förläst sig på byggnadsvårdslitteratur. Det har renoverats hårt under de senaste åren och förvandlats till en kritvit dröm, som skulle kunna vara hämtad från vilken heminredningstidning som helst. Ibland funderar jag på om mitt liv skulle sett annorlunda ut, om vi köpt den där kåken. Linoleummattor, rosentapeter och ett tvättställ utanför badrummet. Ekot av de excentriska systrar som ärvt stället efter sin pappa. Belysningen som någon av dem monterat in i trappräcket (bortrenoverad). Köksspisen som stod lös. Hur mycket betyder vårt boende? Vad gör vårt hem med oss?

torsdag 1 januari 2015

Landskap

-Termometern på instrumentpanelen visar plusgrader. Jag kan inte förstå varför det är så halt.
-Det har väl nyss slagit om. Marken har inte hunnit tina ännu.
-Avgav du några nyårslöften?
-Som vanligt. Äta bättre, träna mer, meditera.
-Dina nyårslöften känns så banala. Jag vill vill verka för att göra livet bättre för andra människor. Vad kan dina nyårslöften göra för en annan människa?
-Det är löften som är svåra att hålla. Varje dag måste jag avge dem på nytt. Förnya dem. Hans och Karin lovar sig till varandra varje nyår. I almanackan planerar de in sådant som är roligt. Sen får det andra komma. De ska uppvakta varandra, se varandra som om de vore nykära.
-Puh, jag kan se Hasse framför mig i kassan på ICA med en bukett rosor i cellofan och en chokladkartong i näven. Är det sådant som gör Karin lycklig? Skulle du vilja ha det så?
-De är faktiskt våra vänner. Titta! Thailändska lyktor på himlen. De verkar bli alltmer populära. Jag tror många byter fyrverkerierna mot lyktor.  De känns nästan abstrakta, så tysta och samtidigt så ljusstarka. Vinden tar dem och de försvinner bort.
-Jag tror du har rätt i att  fyrverkerierna minskat i antal, men det finns fortfarande mängder med primitiva sällskap som mest tänker på sig själva och sina egna nöjen och  fortfarande skjuter fyrverkerier,  utan en tanke på vare sig hundar eller småbarn.
-Primitiva sällskap?
-Du är tyst.Vad tänker du på?
-Mörker äter landskap, både det inre och det yttre. Är vi hjälpta av orientaliska lyktor?