Jag är inte ansvarig för om mitt verk är storslaget eller inte, eller för hur det kommer att tas emot. Det är bara processen jag är ansvarig för. Jag kom hit för att skriva och därför skriver jag.
Ungefär så säger Elizabeth Gilbert, amerikanskt bestsellerförfattare som skrivit Eat, pray and love eller Lyckan, kärleken och meningen med livet. Boktiteln får mig att snava på orden. Det blir Äta, sova, dö istället. Lågprisvaruhus och illasittande mjukisbyxor, sallad i lådor, värkande kroppar och risiga bilar, ett tvång att spela minigolf som hobby, snarare än det italienska köket, indisk asketism och balinesisk livsleda, för att finna meningen med livet.
Jag har sett Elizabeth Gilberts citat i sociala medier, lagt det på minnet och valt att spara det, som en slags påminnelse om vad som faktiskt är viktigt i skrivprocessen. Att vaket iaktta sin omgivning och att sätta ord på det som sker. Det är möjligt för oss båda. Att göra det förgängliga beständigt, att kupa händerna i luften och fånga en tidsrymd.
Kupar händerna
Fångar oändligheten
Beständig tidsrymd
Känner kärlek inom mig
Vill förbli i detta nu
Just den tanken eller dess artfränder måste han tänkts miljontals gånger, kanske av miljarder människor genom tiderna. Vad vet vi om oss själva? Vad vet vi om varandra? Vad vet vi om de tankar himlavalvet föder?
Tänkvärt och bra.
SvaraRaderaJa, vad vet vi..? Intressant text att fundera vidare på.
SvaraRaderaJa, vad vet vi..? Intressant text att fundera vidare på.
SvaraRaderaJag tänker ibland att skrivandet är "envar sin egen Gud". Man skapar sitt universum, sina människor, och man förgör och förstör med samma varma hand som man skapade med.
SvaraRaderaJag tänker att det är kombinationen av att känna igen och inte känna igen som gör det.
Intressant. Jag är rätt upptagen av begreppet lycka och meningen
SvaraRadera