Kommentar

Bengt-Erik kommenterar sin samtid så vackert att människor får gåshud när de hör hans röst. Jag brukar tänka på det när jag plockar undan resterna av hans bitterhet, rödvinet som torkat i glasen och bottenskylan av irländsk whisky. De stunder när jag faktiskt kommer mig för att dammtorka den uppstoppade ugglan han ärvt från sitt föräldrahem tänker jag på skönheten i hans röst och hans ord. Jag föreställer mig hur rösten fyller salongen, hur människor skälver och kommer nära varandra i stunden. Hans ord är sanning för dem.

Ta mina löften, ta mina drömmar

Trösta mig i mina ensamma timmar

Horisonten brinner

Vi hinner rädda världen, vi hinner

Vår kärlek kan öppna världen

Om vi vara sträcker ut handen

Den sedan länge döda fågeln samlar kolossala mängder damm. Jag rengör den med en kråkfjäder. Konservatorn har böjt dess klor runt en mossig gren och monterat gula ögon av glas i dess skalle. 

När jag är färdig med fågeln lägger jag mig raklång på soffan. Bengt-Erik befinner sig i arbetsrummet. Jag hör hans röst genom den stängda dörren, han talar med någon, men jag kan inte urskilja några ord. Frånvarande drar jag fram en bok ur högen på skivan under soffbordet. Gun-Britt Sundström - Maken. Jag vill skrika rakt ut. Bengt-Erik! Ta hand om mig. Jag orkar inte längre. Det sätt att se på världen jag burit med mig sedan barnsben gäller inte längre. Tänk om de som kallas islamofober i själva verket har rätt. Om de faktiskt kämpar för frihet och rättvisa när de demonstrerar, om de i själva verket försvarar den västerländska demokratin, när politikerna har fullt upp med att sko sig själva? Förklara saker för mig.