Likgiltig

Forts gräva mfl, kan läsas fristående. Berättarjaget besöker en plats i skogen som hennes mormor visat henne som barn. 

Medan jag grävde tänkte jag på att jag och Peter blivit alltmer likgiltiga för varandra. Han går på gymmet och jag går på yoga. Vi äter tillsammans, men det känns inte som maten smakar något längre. Jag försöker planera resor och semestrar, men när jag för något på tal, lyssnar han bara förstrött, utan att vara riktigt närvarande. Likgiltigheten har slagit sig till ro i ljuslyktan som ingen av oss ids tända.

Markfukten gjorde mina byxknän blöta och fuktiga. Jag krafsade undan humus och blekjord. Bladet på spaden träffade ett stycke metall. Sinnesrörelsen gjorde mig gråtfärdig. Jag frigjorde metallskrinet och bänder loss det ur jorden. Handtaget på locket omgas av ett ornament i relif. Inuti skrinet sslog metall mot metall. Med darrande händer öppnade jag locket. Det låg ett brev på botten. En guldring hade hamnat i ena hörnet. Jag lyfte upp ringen och kisade mot den. Det var en slät guldring, gulare och mer mättad i färgen än min egen ring. Jag läste inskriptionen i ringen. Egon 4/4 1945.
-Mormor, viskade jag. Mormor. Morfar hette ju Stig.

Pappret var skört av ålder. Bläcket hade bleknat och texten var svår att tyda. När jag vecklade upp pappret gick det i fyra bitar. När jag försökte tyda texten gick det upp för mig, att jag inte är den jag trott mig vara.