Vila

Tanka om en sjal

Stickorna vilar
Sjalen är färdigstickad
Snygg där den ligger
Randig som en vinterhimmel
Utspänd, uppnålad och blöt


Vila

fortsätter gräva, bör kunna läsas fristående

Jag hade inte räknat med att Peter skulle följa med. Efter gymmet skulle han förmodligen vila framför TV-sporten med laptoppen i knät. Kanske skulle han logga in på facebook och leta efter någon annan. Om jag inte fanns i närheten skulle han kanske leta efter någon gammal flamma och återknyta bekantskapen med henne via en rad chattmeddelanden, smeksamma som duvkutter eller också skulle han inleda en förbindelse med någon han mött som hastigast på någon tjänsteresa och omedelbart attraherats av.

Jag parkerade bilen i vägkanten. Vägrenen var lös. Det kändes som om gruset låg ovanpå en skumgummisvamp. Gräset i slänten hade vissnat och lagt sig ner. Längst ner i botten av diket porlade rinnande vatten. Markerna såg inte ut som jag mindes. Trollskogen var nedhuggen och granskogen borta. Flyttblocken stack upp ur backen och påminde om de isklumpar som blir kvar i samband med att snön smälter om våren. Topparna på några tallar stack upp ur rasbranterna närmast sjön. Jag tog ryggsäcken med den lilla planteringsspaden och klev ut på hygget. Redan i diket snavade jag.

Mitt på hygget låg ett flyttblock som inlandsisen placerat ovanpå tre andra stenar. När jag var barn var det en magisk plats, en tomtesten och ett tillhåll för varjehanda småknytt. Mormor tog mig ofta dit. Hon nämnde de osynliga vid namn och jag minns att vi lämnade en porslinstomte under stenen. Länge låg den i mossan och vi gick dit för tomten skull, år efter år, innan tiden tog handlingen ifrån oss.

Drömmen hade gjort mig klarvaken. Mormor stod vid stenen, helt klädd i vitt. Hon kallade på mig och jag förstod att drömmen hade ett budskap till mig.

Jag gick ett par varv runt stenen innan jag började gräva. Jorden var lucker under flyttblocket. Det gick lätt att krafsa undan den med hjälp av den lilla metallspaden, vars blad inte var större än en handflata. Porslinstomten fanns kvar. Den hade förlorat all färg och var numera benvit och blek.