torsdag 28 september 2017

Grå

På morgonen när dagern var grå mötte jag en flock vargar på hygget. Ledarhonan stod på en sten och blängde. Hanen och något som föreföll vara en valp på väg att bli vuxen närmade sig på stigen. Hanen gick med sänkt huvud. Morrade. Den yngre var valpigt uppspelt. Jag böjde mig ner och svepte in hunden i min jacka för att skydda den samtidigt som jag skrek försvinn åt vargflocken. Där vaknade jag. Någonstans i drömmen läste jag att vargar setts i trakten, på andra sidan viltstängslet ett par kilometer bort.

Händelsen med vargarna var en dröm, en påtagligt närvarande dröm som närde sig på min själ den kommande dagen, diandes i min bröstkorg. På kvällen beslöt jag mig för att teckna varghonan. Jag tecknade efter bild och resultatet blev sådär. Det syntes tydligt att jag använt förlaga och det fanns ingen riktig närvaro i bilden. Trots att jag brister i skicklighet fortsatte jag med bilden.

Det knackade på dörren. Klockan var mycket och det var dags att förbereda kvällen. Jag lade skissblocket på soffbordet och gick och öppnade. Utanför stod Hans och Marie. De presenterade sig så. Hans var påfallande lång. Han stod med tårna vinklade inåt och hans mage under den grå skjortan såg ut som om den var stoppad med dun. Marie hade glasögon och håret uppsatt i råttsvansar.
-Vi kommer från Radiotjänst, sa Hans. Du har inte betalt din TV-licens.

onsdag 27 september 2017

Kan vara

Funderar på
Om det kan vara så
Att all information
Om riskerna med stress
Kombinerat med uppmaningen
Att du måste stressa ner
Helt enkelt är stressande i sig
Det är lite som
Du får inte bli förkyld

måndag 25 september 2017

Nödvändigt

Jag vill minnas
Att vi alltid vände på slantarna
Blandfärs istället för nötfärs
Den var några kronor billigare
Tänk på att det är billigare att baka själv
Stekt potatis istället för djupfrysta pommes frites
I efterhand undrar jag
Var det verkligen nödvändigt?

söndag 24 september 2017

Komplicerat

Tvärs över vägen mot Lidhult står en låst vägbom. Vi lämnar bilen i en trevägskorsning som mest påminner om en glänta för att gå de sista kilometrarna fram. Skogsvägen har grå hjulspår och tovigt gräs i mitten. Vi går tysta på varsin sida. Granskogen står tät.
-Den är snart avverkningsbar, säger Jens. 
Jag rycker på axlarna. 
-Det är sorglig när skog tas ner. Jag tänker på fåglarna och djuren.
-Kan inte vara mycket djurliv i en sådan här skog.

Lidhult tillhör hembygdsföreningen numera. De har fått torpstället som donation. Ängarna närmast huset slås med lie varje år. Vi går fram till stugan. Den består av kök och rum. Ladugården knäcktes av stormen 1969. Kvar finns bara en krympande hög av brädor och tegel. Det växer nässlor runt grunden. På stentrappan står en trebent järngryta fylld med röda pelargoner och det hänger tunna gardiner i fönstret. Inslag och varp bildar ett tätt rutmönster. Jag kikar in genom fönstret på långsidan och ser den murade spisen. Av någon anledning kommer jag att tänka på Moa Martinsson, någon filmatisering av Mor gifter sig som jag såg på TV för länge sedan. Runt köksbordet står några udda stolar. Jag ser en tallrikshylla fylld med udda porslin och en gul emaljhink. Längst in i rummet står en våningssäng, som förefaller vara hemmasnickrad. Madrasserna är täckta av gröna överkast, i en nyans som påminner om möblerna på Folktandvårdens väntrum. 
-Går man runt knuten så ska det finnas en stig som leder ner till sjön, säger jag. Två barn drunknade där. De var tvillingpojkar. Tror de var tio år. Så säger man att tillvaron är komplicerad nu. Åtta barn i den lilla stugan. Unga som emigrerade till Amerika och som aldrig hördes av. Vet du att man kan övernatta i stugan? Man får ringa till ordföranden i hembygdsföreningen och för att få låna nyckeln.
-Skulle du vilja göra det? Stugan har ju tillhört din släkt?
-Jag vet inte. Det är så känslomässigt ändå, att bara vara här. 

fredag 22 september 2017

Önskade

På torget sålde Olle ekologiska grönsaker som han själv hade odlat. Gurka, zucchini och broccoli brukar vara billigare än i mataffären. Det har jag lärt mig och så får man lite torghandlarcharm på köpet. Han skämtade med en av kunderna som trängdes framför disken av väderbitna plankor och vände på kålhuvuden och rödbetsbuntar.
-Du är bra på huvudräkning du. Om jag behöver leja någon till hjälp så vet jag vem jag ska vända mig till. Du kan få betalt in natura. Jag så till en tjej en gång. Hon bara stirrade på mig, fast det inte var så jag tänkt mig. Det var grönsaker jag tänkte på. Jag lovar.
Han vände sig mot mig. Fleectröjan var öppen i halsen och han hade inte hunnit raka sig. I hemlighet är jag lite oroad över Olles hälsa. Han verkar så stressad och när jag väntar på min tur har jag hört åtskilliga historier om bevattning och marknader.
-En squash och en gurka, sa jag. 20 kronor.
-Det är inte en squash, sa han och log, utan en zucchini.
-Är det någon skillnad? Är det inte samma sak?
-Det är en milsvid skillnad. Fruktköttet är helt olika växtsättet skiljer sig åt.
Han förklarade och jag önskade att jag fortfarande kom ihåg skillnaden. Den ena har genomskinligt fruktkött och den andra vitt.

torsdag 21 september 2017

Lättad

Ser dig försvinna
Lättad, oändligt sorgsen
Ingenting upphör
Ögonblickets bitterhet
Vattenångan skimrar till

onsdag 20 september 2017

Text inspirerad av mening i bok

Inspirationsmeningen I längden vinner hopplösheten över varje ljusglimt, varje hjärtslag, varje ansats till något annat, är hämtad från Lina Limans bok - Konsten att fejka arabiska. Det blev någon slags dikt, inspirerad av meningen.

Kanske är det så
Att vissa är stämda i moll
Med ett vemod och mörker
Som sluter om själen
Ett ansikte som minns fukten av regn
Mer än värmen från sol
Händer som värms över brinnande ljus
Istället för att hållas av en älskad vän

tisdag 19 september 2017

Obegripligt

På villagatan som leder ut mot skogen blir jag upphunnen av en joggare. Hunden står och nosar på en fläck och påminner mest om en dränkt råtta.
-Hej, säger joggaren. Vilken härlig morgon. Visst är det obegripligt att det kan regna så mycket som det gör.
Jag ler och ser honom försvinna bort längs vägen. Vindoverallen är säkert 20 år gammal och han har svarta joggingskor. Han springer lätt och taktfast och verkar ha ett fantastiskt löpsteg, helt utan påverkan av sneda fötter eller ömma knän. Kunde han verkligen vara närmare 80?

Jag tar den knöliga stigen längs sjön. Bryggan är regnvåt och hal. Skogen speglar sig i vattenytan och gör den gråtmild och grön. På håll hör jag Jörgenssons tupp. Den låter gammal och hes, som den behöver harkla sig först, innan den gal. Vad gör man med en gammal tupp? Nackar den? Låter den dö av ålderdom? Vid stigen växer några Karl-Johansvampar. Jag ber hunden leta efter dem.
-Var är svampen? Kan du hitta svampen?
Hunden letar rätt på dem med hjälp av nosen och får hundgodis som belöning. Svampen är anlupen. Jag låter den stå kvar.

lördag 16 september 2017

Viktiga

För ett par år sedan så skrev jag morgonsidor regelbundet. Det var något jag läst att man skulle göra enligt någon amerikansk kreativitetscoach. Tre handskrivna sidor eller 20 minuter varje dag, direkt på morgonen så fort man vaknade helt utan krav på att det man skrev skulle vara meningsfullt, grammatiskt korrekt eller ens läsligt. Sedan slutade jag. Varför vet jag inte riktigt. Kanske tröttnade jag på dumheterna jag skrev och att jag ständigt upprepade mig. Vi skaffade en ny hund och en valp som behöver ut så fort den vaknar och helst innan dess tillåter inte riktigt att man mornar sig med en anteckningsbok. Pennor tuggar den sönder så fort den får en chans.  I morse kände jag att jag saknade de där morgonsidorna. De kanske var viktiga på sitt sätt?

fredag 15 september 2017

Klänning

Jag har varken klänning eller högklackade skor på mig idag. Det slår mig när jag träffar kusinerna. Sofia har en klänning i lager på lager med siden och spetsar och högklackade sandaler snörda runt vristen. Till och med handväskan är elegant. Agneta är klädd i en svart fodralklänning. Över har hon en limegrön poncho. Till det har hon valt stövlar med höga klackar.

Jag svär för mig själv när jag ser dem och jämför deras plagg med mina. Var de handlar sina kläder vet jag inte, men det är inte hos någon av de stora kedjorna i alla fall. Garderobsångest är något jag försökt rationalisera bort. Jag valde mellan en prickig tunika från Gudrun Sjödén och en svart damkostym, plagg som har ett par år på nacken, men kan räknas som klassiska och tidlösa. Stöttepelare i garderoben. När jag stod framför spegeln i hallen så märkte jag att passformen på kostymen inte var vad den varit. Kroppen hade förändrats de senaste åren och det verkade inte som jag kunde trolla med figurformande underkläder längre. Det skulle behövas en lyftkran för att få ordning på saker och ting. Inte för att jag är den som skämtar om tyngdlag och tantighet.

Vi kramades när vi träffades, uppriktigt glada över att se varandra och vi talade om sådant som vi ansåg passande. Agnetas son går en spetsutbildning på gymnasiet. Sofia hade varit på Kreta. De är duktiga på att prata om sig själva båda två. Jag satt mest tyst, med en gröt av barndomsminnen i huvudet. Mina föräldrar. Deras föräldrar. Skillnader. Likheter. Jag kommer aldrig att bli klar med mig själv. Nå den där insikten och försoningen som man borde. 

torsdag 14 september 2017

Klockan

Någon gång i vuxen ålder
Slutade jag bära klocka
Tiden upphörde att existera
I den formen
Men fanns fortfarande kvar
Det finns väl ingen som bär
Armbandsur numera, säger Hasse
Alla vet väl vad klockan är
När man har klocka på mobilen
Säg inte det, säger jag
Armbandsuret är en statussymbol
Ett smycke för män
Något som man inte behöver
Som visar att man har råd

tisdag 12 september 2017

M-ord

Vi stannande till vid en mack mellan Borås och Alingsås. En man i manchesterkostym tankade en Mitsubischi. Han hade ett cigarettpaket i bröstfickan och fingrade rastlöst på pumphandtaget. Bakom macken låg ett gatukök inrymt i en rödmålad barack. Raggarköket stod det på en skylt. Hemlagat mos. Dagens 65 kr. Jag svär på att folk faktiskt stannar till för att fotografera det där. Utanför stod två amerikanska bilar, en mörkgrön och en metallicblå. Inredningen gick i amerikansk 50-talsstil, rutigt golv, krom och stoppade galonmöbler. En kille i 35-årsåldern klädd i svarta arbetsshorts satt med särade ben vid ett av borden och slickade på en mjukglass. Vi åt aldrig där. Sedan fick vi höra av Mimmi att Mattias och Marina åkte dit ibland och att de faktiskt hade god mat. Vi kanske har missat något?



Mack, mellan, man, manchesterkostym, Mitsubischi, mörkgrön, metallicblå, mjukglass, Mimmi, Mattias och Marina, mat, missat

måndag 11 september 2017

lördag 9 september 2017

Dröjde

Kyrkan hade familjedag med förtidsröstning till kyrkovalet, loppmarknad och servering. Jag gick dit för att rösta. Partigrupperna stod utanför församlingshemmet. Sverigedemokraterna bjöd på engelsk konfekt med illblått strössel. Karamellerna såg inte aptitliga ut. Centerpartisten diskuterade prisutvecklingen på skogsfastigheter med någon som inte var med i det partiet. Socialdemokraterna pratade om hundar. Från serveringen luktade det kaffe och grillkorv. Försäljarna på loppmarknaden hade täckt sina bord med plast och paraplyer till skydd mot duggregnet. Det dröjde innan jag fick gå in på pastorsexpeditionen och lämna mitt röstkort och mina röstsedlar. Paret innan mig fumlade med röstsedlar och letade efter sina glasögon. De slog mig att de ändå var varsamma mot varandra. Kanske har de rösterna jag lämnade någon betydelse.

onsdag 6 september 2017

Sällan

Vi besöker sällan norra delen av Storgatan. Det finns ett par föreningslokaler längs gatan. Centerpartiets partiexpedition ligger där och konstföreningen har inte öppet speciellt ofta. Modigs Café har legat där sedan 1929. Modig själv avyttrade verksamheten för flera årtionden sedan, men namnet lever kvar.

Den senaste ägaren, en gråhårig kvinna sprungen ur en annan tid, har försökt sälja i flera år. Sedan förbifarten byggdes uteblir långtradarna och hantverkarna verkar söka sig någon annanstans. De som skvallrar och fikar sitter på Royal eller ICA. Nu verkar det inte som det kommer att serveras något mer kaffe under den snirkliga neonskylten med texten Konditori. Kontraktet är uppsagt och inventarierna ska säljas ut. 

Vi gick dit på utförsäljningen, lite skamligt, eftersom vi inte varit där när konditoriet var öppet. I samband med ett ägarbyte på 1990-talet hade väggarna målats i en mild nyans av rödockra. Över soffan hängde en enkel oljemålning med en tall. Caféstolarna i teak runt de repiga borden hade fått ny klädsel av vaxduk från IKEA med 60-talsmönster. I det inre rummet stod ett par fåtöljer och en bokhylla med populära pocketböcker från de senaste åren. Det var ett sådant där café som var som ett vardagsrum, där man skulle kunna sitta länge med sina tankar.

Jag plockade åt mig en gul plåtburk som det stod Svea Konfektyr på och tog den i famnen. Trevåningsburkarna med påtejpade etiketter och bullburken av 1970-talsplast ville innehavaren inte sälja ännu. Limmet på tejpbiten som det stod drömmar på hade börjat släppa. Stolarna skulle säkert passa i köket hemma. Tyget var så omsorgsfullt valt. Jag antar att de kommer att hamna hos någon uppköpare som säljer vidare till någon som ska starka retrocafé på en fashinablare adress.

Utanför satt Ottosson och mässade på samma sätt som han gjort de senaste 40 åren. Han hade leriga Eccoskor på fötterna och för korta gabardinbyxor. Det verkade som han mumlade något om att jordens undergång var nära. När han pratade politik brukar han använda könsord och några sådana hörde jag inte. 


måndag 4 september 2017

Ord som börjar på O

Olivia stannade till på stigen och kisade mot stubben. Rötterna växte ut över stigen. Det multnande träet var blank och svart av fukt. Längst stammen hade grönaktiga alger fått fäste. Ovanpå stubben låg ett ostron fyllt med ollon.

Olga skymtade längre fram. Hon bar en orange regnrock. Det styva tyget stod ut som en kon runt henne. Regnrocken var på tok för stor för henne. Olivia hade en likadan regnrock, fast gul. Hennes var för liten. Det var sådana plagg som förmanande vuxna tvingade barn att ta på sig, så fort det var det minsta fuktigt ute, med ord som du kan bli kall eller tänk om du blir blöt.
-Olga! Titta vad jag hittat.
Systern svarade inte, så Olivia fortsatte på den slippriga stigen.

Mormor gjorde ost och hade skickat ut barnen för att leka. Osten var grynig och syrlig. De vuxna älskade den och hyllade mormor för hennes hemliga recept. När Olivia smakat på den syrliga osten hade hon tänkt att när mormor var borta, så skulle osten också vara borta, utan att hon någonsin lärt sig tycka om den.

Olovandes hade flickorna gått till grottan på berget. De hade klättrat ner för stigen med hjälp av ett rep och sidledes trängt sig in genom grottmynningen. Där inne skymtade de resterna av en hund. Kroppen hade skrumpnat. Den toviga pälsen var täckt av lera och den verkade ha ett sår på bogen. Bakom hunden låg ett bylte med kläder. Olga hade börjat gråta när hon såg hunden. Hon tog Olivia armen och drog ut henne ur grottan.
-Det fanns något mer i grottan, sa Olivia när de klättrade upp. En människa.
-Du ljuger, sa Olga. Det fanns bara en hund och det var synd om den för den var död.


Oliva, och, ostron, ollon, Olga, orange, ost, också, om, olovandes

fredag 1 september 2017

Listig

Ligger stilla
Igen
Stör ingen
Tror jag
I all enkelhet
Genomtrött