Den senaste ägaren, en gråhårig kvinna sprungen ur en annan tid, har försökt sälja i flera år. Sedan förbifarten byggdes uteblir långtradarna och hantverkarna verkar söka sig någon annanstans. De som skvallrar och fikar sitter på Royal eller ICA. Nu verkar det inte som det kommer att serveras något mer kaffe under den snirkliga neonskylten med texten Konditori. Kontraktet är uppsagt och inventarierna ska säljas ut.
Vi gick dit på utförsäljningen, lite skamligt, eftersom vi inte varit där när konditoriet var öppet. I samband med ett ägarbyte på 1990-talet hade väggarna målats i en mild nyans av rödockra. Över soffan hängde en enkel oljemålning med en tall. Caféstolarna i teak runt de repiga borden hade fått ny klädsel av vaxduk från IKEA med 60-talsmönster. I det inre rummet stod ett par fåtöljer och en bokhylla med populära pocketböcker från de senaste åren. Det var ett sådant där café som var som ett vardagsrum, där man skulle kunna sitta länge med sina tankar.
Jag plockade åt mig en gul plåtburk som det stod Svea Konfektyr på och tog den i famnen. Trevåningsburkarna med påtejpade etiketter och bullburken av 1970-talsplast ville innehavaren inte sälja ännu. Limmet på tejpbiten som det stod drömmar på hade börjat släppa. Stolarna skulle säkert passa i köket hemma. Tyget var så omsorgsfullt valt. Jag antar att de kommer att hamna hos någon uppköpare som säljer vidare till någon som ska starka retrocafé på en fashinablare adress.
Utanför satt Ottosson och mässade på samma sätt som han gjort de senaste 40 åren. Han hade leriga Eccoskor på fötterna och för korta gabardinbyxor. Det verkade som han mumlade något om att jordens undergång var nära. När han pratade politik brukar han använda könsord och några sådana hörde jag inte.
Intressant.
SvaraRaderaLite sorgligt när sådana caféer går i graven. På det sättet.
SvaraRaderaSå fint och sorgligt beskrivet om tidens obarmhärtiga gång och hur saker förändras.
SvaraRadera