Klänning

Jag har varken klänning eller högklackade skor på mig idag. Det slår mig när jag träffar kusinerna. Sofia har en klänning i lager på lager med siden och spetsar och högklackade sandaler snörda runt vristen. Till och med handväskan är elegant. Agneta är klädd i en svart fodralklänning. Över har hon en limegrön poncho. Till det har hon valt stövlar med höga klackar.

Jag svär för mig själv när jag ser dem och jämför deras plagg med mina. Var de handlar sina kläder vet jag inte, men det är inte hos någon av de stora kedjorna i alla fall. Garderobsångest är något jag försökt rationalisera bort. Jag valde mellan en prickig tunika från Gudrun Sjödén och en svart damkostym, plagg som har ett par år på nacken, men kan räknas som klassiska och tidlösa. Stöttepelare i garderoben. När jag stod framför spegeln i hallen så märkte jag att passformen på kostymen inte var vad den varit. Kroppen hade förändrats de senaste åren och det verkade inte som jag kunde trolla med figurformande underkläder längre. Det skulle behövas en lyftkran för att få ordning på saker och ting. Inte för att jag är den som skämtar om tyngdlag och tantighet.

Vi kramades när vi träffades, uppriktigt glada över att se varandra och vi talade om sådant som vi ansåg passande. Agnetas son går en spetsutbildning på gymnasiet. Sofia hade varit på Kreta. De är duktiga på att prata om sig själva båda två. Jag satt mest tyst, med en gröt av barndomsminnen i huvudet. Mina föräldrar. Deras föräldrar. Skillnader. Likheter. Jag kommer aldrig att bli klar med mig själv. Nå den där insikten och försoningen som man borde.