Obegripligt

På villagatan som leder ut mot skogen blir jag upphunnen av en joggare. Hunden står och nosar på en fläck och påminner mest om en dränkt råtta.
-Hej, säger joggaren. Vilken härlig morgon. Visst är det obegripligt att det kan regna så mycket som det gör.
Jag ler och ser honom försvinna bort längs vägen. Vindoverallen är säkert 20 år gammal och han har svarta joggingskor. Han springer lätt och taktfast och verkar ha ett fantastiskt löpsteg, helt utan påverkan av sneda fötter eller ömma knän. Kunde han verkligen vara närmare 80?

Jag tar den knöliga stigen längs sjön. Bryggan är regnvåt och hal. Skogen speglar sig i vattenytan och gör den gråtmild och grön. På håll hör jag Jörgenssons tupp. Den låter gammal och hes, som den behöver harkla sig först, innan den gal. Vad gör man med en gammal tupp? Nackar den? Låter den dö av ålderdom? Vid stigen växer några Karl-Johansvampar. Jag ber hunden leta efter dem.
-Var är svampen? Kan du hitta svampen?
Hunden letar rätt på dem med hjälp av nosen och får hundgodis som belöning. Svampen är anlupen. Jag låter den stå kvar.