tisdag 28 februari 2017

Flerordspuff

Enligt turistinformationen var Mellerska Gården ett borgarhem från sekelskiftet. Det var bara öppet för allmänheten ett par gånger per år och intresserade brukade behöva boka i förväg för att få tillgång till sällskapsrum och salonger.

Vi mötte guiden under vårdträdet på den kullerstensbelagda gården. Han var klädd i hatt och linnekostym från tiden och viftade planlöst med en silverbeslagen käpp. Familjens Mellers historia gick tillbaka till mitten av 1800-talet, då den kvinna som kallades Mormor råkat i olycka och trots detta lyckats bli gift med pälshandlare Meller och på så sätt kommit upp sig i världen.

Det första rum som mötte besökarna var Mellers kontor, där vi kunde studera Mellers skrivbord och kassaskåp. Man hade inte kassa skåp på den tiden, skämtade guiden med gäll röst. Sovrummen låg på andra och tredje våningen. I varje rum fanns en knölig liten säng och en garderob tapetserad med samma stormönstrade tapeter som täckte väggarna. Det slog mig hur litet och trångt allting var, trots att familjen var välbeställd och tillräckligt excentrisk för att göra sitt hem till ett museum. När jag tog upp mobilen för att fotografera ett par mossgröna kuddar med lejongula broderier blev jag åthutad av guiden. Att fotografera var strängeligen förbjudet. När Henrik lyfte på en glasvas, sade han ingenting.

måndag 27 februari 2017

Förbrukad

Diskvattnet rinner långsamt
Utanför fönstret passerar en man
Han har glest skägg, varseljacka och toppluva
Visst är hans skägg mjukt?
Drar mig till minnes, en artikel jag läst
Om en musiker, månskensbonde och bilsamlare
I garaget har han ett skåp med leksaksbilar och en Morgan från -67.
Alla andra kör amerikanskt, han dras till de brittiska.
Han sa:
-Varje kväll tänker jag på den nytta jag gjort. Jag kan ha stängslat eller bytt kängsnören. Har jag legat på sofflocket har vilan gjort nytta för nerverna.
Jag minns när jag var liten och trött och låg på kökssoffan hemma, med huvudet under hyllan där radion stod. Den tiden var aldrig förbrukad.

söndag 26 februari 2017

Turas om

1904 brann Ålesund, läser jag in en norsk kriminalroman. Den utredande polisen drar sig till minnes något han hört på en kurs om media för några år sedan och jämför då och nu. Staden totalförstördes. 2 personer dog. 12000 blev hemlösa. Det första beskedet om nyheten kom i Aftenposten dagen därpå. Publiceringen baserades på ett telegram avsänt från Trondheim 30 mil norrut. Ser man på en karta och föreställer sig Norge som ett ansikte i profil, ligger Ålesund på nästippen. Från staden kan man åka på fågelsafari och se lunnefåglar. På fjärde dagen efter branden kom de första journalisterna fram. Kommunikationen med omvärlden fick ske via en telegraflinje, som man fick turas om att använda. Eller slåss om, som deckarförfattaren skriver.

Idag hade rapporteringen om branden skett i realtid och direktsändning. Allt sker framför kamerorna. Dramatiken byggs upp. Chockade människor. Lättade människor. Politiker ställs till svar. Försäkringsbolag uttalar sig. Syndabockar söks.

Media fokuserar på kriminalitet och katastrofer. Kan de ge mig en riktig bild av omvärlden? Jag läste att Google gjort vissa sajter omöjliga att hitta. Det var någon amerikansk alternativmedicinsk sajt som drabbats och gjorts osynlig. Sidan är ingen som jag besökt eller hört talas om förrän nu. Någon menade att man inte borde använda Google, utan istället välja t ex Duckduckgo istället. Jag googlade och hittade uppgifter om sökmotorn, men lyckades inte ladda ner den och vet inte om jag tänker lägga någon energi på det. Googla kan man göra. Det är ett begrepp, men duckduckgoa...? Ducka kanske. Det är märkligt hur lite man vet egentligen. Men lunnefåglar skulle jag vilja se. Det skulle jag verkligen vilja göra.

Tråkigt

Småtråkigt väder
Grått utanför köksfönstret
Björktrast i slasket


Gårdagens, men jag det fick bli en liten text. Jag blev glad när jag såg fågeln. 

onsdag 22 februari 2017

Svara

Väntrummet var nyrenoverat och färgsatt i lime och grått. De väggfasta sofforna var inte speciellt bekväma. Jag undrade vilken färg som skulle bli på modet i väntrum nästa gång. Brunt, orange illgrönt och akvarier med alger hade jag upplevt. Rosa. Tegelrött och något dammigt blått som bara fanns i offentlig miljö likaså. Tandsköterskan i receptionen hade meddelat att tandläkaren var en halvtimme försenad.

Plattskärms-TV:n visade ett förmiddagsmagasin. Fanns det någon som inte satt i väntrum eller dagrummet på någon institution som tittade på de där programmen? Mats Olson hade bjudits in av programledaren för att tala om sin nya bok. En av de tidigare hade blivit nominerad till Augustpriset. Jag hade inte läst den.

Olsson satt rak i ryggen. Flera exemplar av romanen låg på bordet framför honom. På omslaget fanns en ko. Programledaren lutade sig fram mot honom. Han plirade mot henne under kepsen.
-Du skriver mycket om kvinnor i din bok, sa programledaren.
-Kvinnor. Tjejer.
-Bitvis har du en ganska rå ton i boken.
-Tycker du? Är det något jag ska svara för? Det är så på en mindre ort. På landet. Det är en sabla machokultur där ute. Antingen tar man sig därifrån eller också dukar man under. Jag tog mig därifrån.
-Ni kallar tjejer för madrasser.
-Madrasser? Inte alla tjejer. Det fanns en del som...

Jag ryckte till och höll tillbaks ett skrik. Det verkade inte som mannen som satt och halvsov i hörnet eller kvinnan som satt med ett rödmosigt barn och famlade med en pekbok noterat min reaktion. Att Mats Olsson hade mage att uttala sig om tjejer från hembyn. Han var ett år äldre än mig. Antingen tar man sig därifrån eller också dukar man under...

måndag 20 februari 2017

Övermorgon

I övermorgon
Är en bra dag
Då har man hunnit göra
Det man skulle gjort igår
Men inte hunnit med idag

Enligt Google: När allt utspelas i övermorgon förlorar vi en viktig del av nuet

söndag 19 februari 2017

Slurk

-Nu ska det bli gott med en slurk kaffe, säger pappa.
Han sitter på en rödmålad pinnstol bredvid det rangliga köksbordet. På kökssoffan sitter jag och min bror. Han snor foten runt bordsbenet och bordet vickar till. Mamma står vid diskbänken. Hon har kokat upp vatten till kaffet i en kastrull och låtit det heta vattnet rinna ner genom en bryggtratt av ljusblått porslin. Någon riktig spis finns inte, bara en bänkspis med två plattor och en liten ugn. Kylskåpet surrar.
-Kan du inte ta en kopp kaffe som vanligt folk? säger hon. Måste du säga slurk?

Mamma har dukat med fika. Tre kanelbullar, tre skivor sockerkaka och tre Singoalla-kex ligger på en blåvit tallrik. Jag och Peter har fått varsitt glas gul saft. I andra familjer får barnen ta så mycket saft de vill från en Tupperware-tillbringare med lock i kylen. Det är bara vår mamma som envisas med att mäta upp hur mycket vi får dricka. I skolan går jag och Peter i samma klass, trots att vi inte är tvillingar. Han är född i januari, jag i december, två månader för tidigt.

-Ska du inget ha? säger pappa till mamma. Sätt dig.
-Nej, tack jag står, säger mamma. Jag behöver hålla igen. Hur fick du tag på den här stugan?
-Via Rolf på jobbet. Det är hans mammas. De tyckte vi behövde få komma ut lite på semestern, så vi fick låna den.
-Madde har fått åka på ridläger, säger jag.
-Alla andra har husvagn, säger Peter. De åker till Danmark eller Öland. Bor på campingplats. Har kul.
-Här är väl fint, säger pappa. Nära till sjön och inget folk i närheten. Man kan t om gå utan kläder.
-Nej, säger jag. Inget sådant snusk. Ni är pinsamma både du och mamma.
-Vi kanske till och med kan göra någon utflykt. Det är inte så långt till Borås. Borås Djurpark låter väl bra?
Jag tar ett kex. I hålet på mitten finns sylt och vit kräm. Inget kex är det andra likt, men jag har aldrig hittat något kex där bara vitt eller rött syns. Vi är för gamla för djurparker. Djur i dammiga hagar och besökare som skrattar åt apor gör mig beklämd.

onsdag 15 februari 2017

Huslig

Det var fint igår. Årets första dag då solen verkligen värmde. Vid hyreshusen ställde en huslig ut sina pelargoner på trappan. I morse var det sex grader kallt när jag gick förbi. Pelargonerna stod kvar ute. Jag blev uppriktigt bekymrad för deras skull. En av är så praktfull att den nästan är värd att gå omvägar för. Alldeles på egenhand fyller den upp en vit plasturna. Jag föreställer mig att någon tagit en stickling med sig hem från en semesterresa till Kanarieöarna, låtit den rota sig och fått en älskad krukväxt. Nu vet jag inte om den kommer att klara sig.

Egentligen skulle jag skrivit om leverbiff, men den texten får vänta. Pelargonens väl och ve bekymrar mig.

tisdag 14 februari 2017

Situationer

Trerätters förbereds
Alla hjärtans dag ska firas
Influensan slår till
Situationen förändras

Om någon undrar, så är jag fortfarande frisk och förhoppningsvis osmittad. 

måndag 13 februari 2017

Påtryckning

Von Echts gata lutar brant. Jag går framåtböjd och har dragit upp huvan på jackan till skydd mot regnet. En vindby får kapuschongen att lyfta, så jag får hålla fast den med handen. En joggare springer förbi mig. Hon bär reflexväst och toppluva. Runt vristerna har hon band med klarblå lyktor. Det vassa gruset rasslar under hennes fötter. Mot krönet ökar hon farten.

I en mjölkchokladfärgad tvåfamiljsvilla lyser det på nedre botten. I köket sitter en kvinna runt 65. Över diskbänken står en av köksluckorna på glänt. Hon löser korsord. Framför henne på bordet står ett fång tulpaner.

20-talsvillorna på andra sidan gatan har stora tomter som vetter mot parken. De renoverade fasaderna
lyses upp av välriktade spotlights. På tomterna finns trädgårdsskjul, badtunnor och soldäck. Genom ett fönster skymtar jag en klocka med romerska siffror. Den täcker en hel köksvägg.

På uppfarten till huset på krönet står en SAAB med dörrarna öppna. Kupébelysningen får mig att tänka på en myskväll med stearinljus och ljuslyktor. Från bilen hör jag en upprörd röst. Jag tror först att det är bilradion som är påslagen på hög volym, men när jag kommer närmare märker jag att det sitter en man i bilen. Han talar i mobiltelefon.
-Det är allvar den här gången, säger han. Ingen jävla påtryckning från hennes sida. Hon är så illa däran att jag tror att hon kommer göra slut på sig själv, om hon inte får hjälp.

Jag går vidare. Bilen står parkerad med fronten mot en hästtransport. I vardagsrumsfönstret ligger en röd katt. I bokhyllan söker en kvinna efter något.

söndag 12 februari 2017

Fram och tillbaka

Poeten läser sina dikter på det lokala biblioteket. Han har bockskägg och håret i hästsvans. På armens insida har han låtit tatuera en nallebjörn. Solbrännan bär spår av uppkavlade ärmar. Idag har han en T-shirt med sladdrig halsringning på sig. Kavajen hänger över ryggstödet på en stol.

Bibliotekarien, som är en närsynt man med förkärlek till andra män, har sorgfälligt arrangerat poetens diktsamling på ett sidobord. Efter läsningen funderar Mimmi fram och tillbaks på om hon ska gå fram och köpa poetens dikter och kanske få dem signerade. Hon känner sig varm och inte helt bekväm i sin nya mönsterstickade kofta. När poeten lägger sin blick på en flicka Mimmi vet går på gymnasiet och gör de andra åhörarna osynliga, bestämmer sig Mimmi för att inte köpa någon diktsamling. Hon hivar upp sin Gudrun Sjödén-väska på axeln och går därifrån, inte med bestämda steg, utan mer försynt.

fredag 10 februari 2017

Skyltar

Bokhandeln skyltar
Inför Alla Hjärtans dag
Böcker om kärlek
Reakatalog tas med
Läsinspiration önskas

onsdag 8 februari 2017

Anmäla+ gängse

Broschyrerna med studieförbundens utbud låg inbladad i Annonsbladet. Mimmi tog fram den och ögnade igenom utbudet. Yllebroderi. Vildsvinsjakt. Biodling. Navigation. Det blev aldrig av att hon anmälde sig till något, men det var alltid roligt att se vad som fanns.

En professor från Handelshögskolan skulle gästa kommunen och hålla en föreläsning som utmanade den gängse synen på lycka. Biografen hade bokats för ändamålet, så det verkade som arrangören trodde att föreläsaren skulle locka mycket folk. Eller också hade han hybris och  krävde en stor lokal av den anledningen. Mimmi funderade på om han skulle prata om vikten av att vara närvarande i nuet och lukta på stenar och rulla blommor i handen, eller om han hade helt andra teorier. Hon mindes en barnkammarramsa, som hon rabblade när hon var liten och rädd. Den gud älskar lyckan får.

måndag 6 februari 2017

80-talet

Mamma hade bett mig röja ur mitt flickrum. Om du inte tar till vara på det du har, så slänger jag allting, hade hon sagt. Kläder, dagböcker, prylar, vinylskivor, en kornblå mohairtröja jag själv stickat... Det som betytt något när jag flyttade hemifrån hade jag tagit med. Resten hade blivit kvar, envist som en frusen snödriva i april. För ett par år sedan hade jag bläddrat i en av dagböckerna. Den var klargul, hade hård pärm och jag vill minnas att den var köpt på Indiska. På sidan jag slog upp fanns en livfull skildring av en kyss. Killen kom jag inte ens ihåg. De inblicken i mitt bortglömda tonårsjag fick räcka. Tänk om...Berusad hade jag dessutom varit.

Pusslet låg på en hylla. Jag hade fått det av faster Birgitta och farbror Knut sista julen vi bytte julklappar i släkten. Sen slutade vi med det av någon anledning. Jag tror aldrig jag lade pusslet. Träpussel. 200 bitar stod det på kartongen. När jag fick det så var jag för gammal för att lägga pussel. Jag hade grön ögonskugga och permanentat hår och hade nyss upptäckt Ebba Grön och KSMB. Ett pussel med bröderna Herrey var ungefär det sista jag hade önskat mig.


söndag 5 februari 2017

Höra

Diskbänken är så låg att Elsa måste böja sig fram för att kunna diska. Varje gång hon gör det stramar det i ryggen. I hon har det grå vattnet hunnit svalna. Det kladdiga vattnet kyler hennes handleder. Händerna blir rynkiga och torra av det våta. Servisen är benvit och prydd med små gula blommor. Den fanns hemma när de skulle välja hos bosättningsbutiken. Pyro-formen får stå i blöt. Hon kommer inte att få den ren annars. Risgrynskaka tycker hon om. Annars vet hon inte om hon skulle gjort sig omaket att laga den.

Hon suckar. Utandningen får henne att känna sig yr. Nu har hon drömt sig bort igen. Det är så lätt att hon gör det. Hon tänker på Henrik. Hur lätt allting verkar för honom. Hur glad han ständigt är. Hur gott han luktar. Hur hon rös när han nuddade vid hennes arm. Det är annorlunda med Pär. Deras föräldrar känner varann och det känns som det alltid varit menat att de skulle gifta sig. Pärs händer är torra och kalla.

Lillan sover fortfarande. När hon vaknar ska hon få sitta i lekhagen, trots att hon kinkar och gnäller. Ingenting passar henne, men hon måste lära sig.
-Jag måste höra med Pär, säger Elsa till sig själv. Jag kanske kan få en flicka som hjälper till med barnet och hushållet. Det är så svårt att orka och att hinna.


onsdag 1 februari 2017

Mannen på bilden

Vykortet är blekt. Mannen på bilden har egentligen inte med mitt liv att göra. Han är klädd i en grekisk folkdräkt och sitter på en vitmenad mur i en olivlund. I bakgrunden skymtar en havsvik och vita fyrkantiga hus klättrar längs bergssidan. Han har skarpskurna drag och förefaller stark och senig. När jag ser honom kommer jag att tänka på folkdansare som underhåller på turistorter.

Texten på baksidan är skriven med blått bläck och regelbunden handstil. Bokstäverna har tydliga öglor och den som skrivit har tryckt hårt mot pappret. Hej! Här är varmt må du tro. Jag tror aldrig jag varit med om en sådan värme. Solen är väldigt stark. På kvällarna äter vi gott på restaurang. Pappa

Kortet var skickat till farmor där jag fått en c/o adress. Jag och min syster var hos henne den sommaren. Mina föräldrar var nyskilda och mamma behövde vila upp sig. Kortet från Rhodos kom fram efter det att pappa kommit hem. Han reste med en annan kvinna, så mycket hade jag förstått. En lycksökerska. Min syster fick ett kort med samma text. Hennes kort föreställde en åsna. Jag vet inte varför han skickade en gubbe till mig och en gullig åsna till henne.

Pappa dog tidigt under hösten. En olycka, sades det. Jag träffade honom aldrig efter att han kommit hem från den där semesterresan. Vykortet är det enda jag har kvar efter honom. Vykortet och en tomhet som ständigt maler i tankarna. Jag kanske är som han. Jag kanske inte är som han.