80-talet

Mamma hade bett mig röja ur mitt flickrum. Om du inte tar till vara på det du har, så slänger jag allting, hade hon sagt. Kläder, dagböcker, prylar, vinylskivor, en kornblå mohairtröja jag själv stickat... Det som betytt något när jag flyttade hemifrån hade jag tagit med. Resten hade blivit kvar, envist som en frusen snödriva i april. För ett par år sedan hade jag bläddrat i en av dagböckerna. Den var klargul, hade hård pärm och jag vill minnas att den var köpt på Indiska. På sidan jag slog upp fanns en livfull skildring av en kyss. Killen kom jag inte ens ihåg. De inblicken i mitt bortglömda tonårsjag fick räcka. Tänk om...Berusad hade jag dessutom varit.

Pusslet låg på en hylla. Jag hade fått det av faster Birgitta och farbror Knut sista julen vi bytte julklappar i släkten. Sen slutade vi med det av någon anledning. Jag tror aldrig jag lade pusslet. Träpussel. 200 bitar stod det på kartongen. När jag fick det så var jag för gammal för att lägga pussel. Jag hade grön ögonskugga och permanentat hår och hade nyss upptäckt Ebba Grön och KSMB. Ett pussel med bröderna Herrey var ungefär det sista jag hade önskat mig.