Påtryckning

Von Echts gata lutar brant. Jag går framåtböjd och har dragit upp huvan på jackan till skydd mot regnet. En vindby får kapuschongen att lyfta, så jag får hålla fast den med handen. En joggare springer förbi mig. Hon bär reflexväst och toppluva. Runt vristerna har hon band med klarblå lyktor. Det vassa gruset rasslar under hennes fötter. Mot krönet ökar hon farten.

I en mjölkchokladfärgad tvåfamiljsvilla lyser det på nedre botten. I köket sitter en kvinna runt 65. Över diskbänken står en av köksluckorna på glänt. Hon löser korsord. Framför henne på bordet står ett fång tulpaner.

20-talsvillorna på andra sidan gatan har stora tomter som vetter mot parken. De renoverade fasaderna
lyses upp av välriktade spotlights. På tomterna finns trädgårdsskjul, badtunnor och soldäck. Genom ett fönster skymtar jag en klocka med romerska siffror. Den täcker en hel köksvägg.

På uppfarten till huset på krönet står en SAAB med dörrarna öppna. Kupébelysningen får mig att tänka på en myskväll med stearinljus och ljuslyktor. Från bilen hör jag en upprörd röst. Jag tror först att det är bilradion som är påslagen på hög volym, men när jag kommer närmare märker jag att det sitter en man i bilen. Han talar i mobiltelefon.
-Det är allvar den här gången, säger han. Ingen jävla påtryckning från hennes sida. Hon är så illa däran att jag tror att hon kommer göra slut på sig själv, om hon inte får hjälp.

Jag går vidare. Bilen står parkerad med fronten mot en hästtransport. I vardagsrumsfönstret ligger en röd katt. I bokhyllan söker en kvinna efter något.