söndag 31 januari 2016

Slippa

Kristina har lagat moussaka. Runt bordet börjar de tala om filmen Pride. Det är 1980-tal. Brittiska homosexuella stöttar strejkande gruvarbetare. Stödet tas emot med blandade känslor. Vissa i de walesiska gruvsamhället vill inte ha med de perversa att göra. Andra tar dem till sitt hjärta och öppnar sina hem för dem.
-Jag har svårt för filmer när de blandar fantasi och verklighet, säger Hans-Eric. Dokumentärer är bättre, eller rena spelfilmer.
Han har lagt upp sina kraftiga underarmar på den vita linneduken. Händerna på var sida om tallriken får Marika att tänka på en hund som ligger och vilar med nosen mellan tassarna. Hans-Eric är så mycket pamp man kan bli.
-Jag tycker den var rolig, säger Kristina. Du då, Marika? Vad tycker du om filmen?

Filmen har berört henne mer än hon kan uttrycka. Helst vill hon slippa prata om den. Hon rycker på axlarna. Kristina lägger huvudet på sned och håller kvar hennes Marikas blick. Marika sneglar på stearinljuset som brinner i en ärvd mässingsljustake och sedan på Kristinas hemstickade kofta, där små rosor bildar en krans på oket.
-Jag tycker om filmen, säger Marika stilla. Det är så välgörande att se filmhjältar som inte nödvändigtvis ser ut som plastikopererade fotomodeller. Den brittiska humorn är så lätt att ta till sig.

Inom sig ser hon sekvenser från filmen framför sig. Unga män som slåss med polisen för att hindra strejkbrytarna. En äldre man som säger: Gruvan tog mig bror. När han var 36 år gammal. Han talar om det rena kolet, som finns i en åder som löper från Biscaya till södra Wales och vidare under Atlanten för att sluta i Pennsylvania. Det är så mycket stolthet i hans röst. Yrkesstolthet. Den lokale fackföreningsordföranden talar om solidaritet med en ung bög och nämner en gammal banderoll från slutet av 1800-talet. I slutet av filmen sitter Sian, en ung kvinna från gruvsamhället, tillsammans med en av de homosexuella. Hon är näst intill osannolikt tjock. Han röker på en joint, berättar att han har aids,  och säger till henne att hon är intelligent och borde göra något av sitt liv, börja studera. I slutet av filmen nämns att hon börjat plugga och hon blir invald i parlamentet, som första kvinna från sin valkrets.

Marika har sovit dåligt de senaste nätterna. Hon drömmer mardrömmar om gatuvåld och bränder. Skolgårdsvåldet som hon hela sitt vuxenliv försökt lägga bakom sig har blivit politisk verklighet. Hon försöker foga samman filmen med det som sker på gatorna i dag, men filmen har en början, en mitt och ett slut, en dramaturgi och idag vet hon inget om det som händer. Hon försöker föreställa sig att Hans-Eric och Kristina på fascisternas dödslistor (som hon tror finns) eller bortmanövrerade från sina yrken och uppdrag. Sen var det något med bögarna i filmen, den unge människorättsaktivisten och killen med jointen. De påminner henne så mycket om unga män som hon känt. Hon äter tillsammans med sina vänner och de för ett varsamt samtal.

lördag 30 januari 2016

Text från bok

Inspirationsmeningen är hämtat från boken Bränd himmel av Gilly Macmillan. Den finns på sid 176 och lyder: Vi vet inte vem han är.

Vi vet inte vem han är, vår far. Det faderslösa är en hemlighet som jag delar med min syster. Vi tiger om det, flyr undan och flackar med blicken, när ämnet kommer på tal. Vår far är okänd, var farfar likaså. Vi skulle kunna söka efter okända fäder ända till Gustav Vasas dagar. Om de män som avlat döttrar i vår släkt vet vi ingenting. Vi drömmer, vi fantiserar att de en dag kommer och ger oss en upphöjd plats i sina liv och överöser oss med gåvor. I våra drömmar bär vi deras talanger, det som kommer göra oss världsberömda, i vilken disciplin vi än utövar. I vår värld finns kvinnor, inga män. Till och med katten är dräktig med en okänd hane. Vi vet inte vem han är. Jag hoppas på den röde. Min syster på den grå.

fredag 29 januari 2016

Vana

På sin anlagstavla har Erika ett vykort. Det föreställer en skär liten streckgubbe med trekantig kropp.
Den säger:
-Jag tränar nästan varje dag. Idag tränade jag nästan.
Erika har tagit för vana att le åt den där figuren varje gång hon passerar den. Det känns nästan som att ha en hemlig vän.

onsdag 27 januari 2016

Dölja

TV:n visar ett matlagningsprogram i repris och ett lekprogram med orkester. Kocken är rödlätt och har uppkavlade ärmar. Fingrarna rör sig snabbt över skärbrädan där en rättika möter sitt öde. Trots att han är knubbig och tung i kroppen verkar han smidig och vaksam. Kameran zoomar in hans ansikte. Maria noterar att skägget har inslag av grå strån. Det glittrar till i ögonvrån.

Orkestern i lekprogrammet för en undanskymd tillvaro. Fokus ligger på gästerna. Maria sträcker på nacken för att få en skymt av basisten. En rutig keps skyler hans skalliga hjässa. Hon fnittrar till. Det är inget hon känner att hon behöver dölja, men det är ändå inget hon vill prata om. En gång i tiden har hon legat med både kocken och basisten.

-Vad fnyser du för? undrar Henrik och samlar ihop knäckesmulor på en assiett.
-Fnyser? Det vet jag inte om jag gör. Jag tycker det är lite lustigt att det är två stycken som gått på samma gymnasieskola som jag, med på TV ikväll. Det är allt.

tisdag 26 januari 2016

Hastighet

Jag kör gamla E4:an söderut i landsvägshastighet. Slätten, som odlats sedan urminnes tider breder ut sig båda sidor om vägen. Hon påminner mig om en dräktig mage. Man nämner henne med vördnad. Slätten. Det är disigt och ett par plusgrader. Snön smälter i gråvädret. Längs horisonten står vindkraftverken. Propellrarna  är stilla. Molnen står så lågt att topparna på betongpelarna inte syns. Omberg anas som en skugga. Alvastra klosterruin vilar vid dess fot.

För ett ögonblick känns allt så innerligt närvarande. Jag registrerar varje sinnesintryck, som en konstnär som ska måla en tavla. Sedan skrattar jag till. Vilken tråkig tavla det skulle bli. Kyrktorn i grådis.



måndag 25 januari 2016

Känna

Jag köpte ett rävspel
Med en enkel spelplan av masonit
Grinade rävar och vettskrämda får
Prydde dess yta
Plastpluggarna som symboliserade får
Förvarades i en låda under spelet
De var vita, inte gula som jag mindes
Det var för att jag vill känna
Den där samvaron
Adrenalinet, koncentrationen, det vänskapliga gnabbet
Över en spelplan, som jag köpte det
Som barn spelade jag helst får
Det krävde mest taktik
Jag köpte det för att kunna säga
-Minns du hur roligt vi hade när vi spelade räv


söndag 24 januari 2016

Tendens

Torghandeln brukar vara livlig, men i januari torget nästintill tomt. Ett tjugotal personer köar framför äggvagnen. Från ett skrynkligt plasttält säljs det tulpaner. I hörnet står en äldre kvinna med broddar på skorna. Hon samtalar med en herre med överrock och hatt. Torget lutar och han står nedanför henne i sluttningen. Det gör att han bara räcker henne till hakan.
-I Danmark tar man i från dem smycken och sådant, säger hon. De ger de minsann rätt i. Har man så mycket pengar att man kan ta sig hit för att...Så ska man minsann betala för sig. Det är inte mer än rätt.
Hon bär minkpäls och  har en käckt skuren persianmössa neddragen över ögonbrynen. Mannen hummar instämmande. Jag går vidare. Är hon beredd att sälja sina guldsmycken för att få ut sin blodtrycksmedicin?

 Utanför biblioteket möter jag Kimme.
-Leksaksaffären ska lägga ner, säger jag. De säljer ut allt med 40 % rabatt. Skoaffären på hörnet likaså. Om ett par månader slår Åhléns igen. Vad blir kvar?
-Leksaksaffären ska bli gym, säger Kimme.
-Du är galen, säger jag. Ska folk ligga i skyltfönstret och lyfta hantlar? Det blir nästan sängkammarintimt. Svett. Tajta trikåer. Muskler.
Jag föreställer mig en samling atleter på gymmet klädda i neonfärgade träningskläder. Framför skyltfönstret står en skara nyfikna och ser in genom skyltfönstret och kommenterar de tränande.
-Gymmet riktar in sig på ensamkommande flyktingbarn, säger Kimme. Många av dem gillar att träna.

Jag går vidare mot biblioteket för att lämna böcker. Egentligen borde jag föreslagit en lunch med Kimme och inte bara sagt att vi skulle ses. På återlämningsdisken lägger jag två nyutgivna romaner. Båda utspelas i en övre medelklassmiljö. Tillvaron slås sönder av otrohetsaffärer. Jag funderar på om det är en litterär tendens att skildra en yta som krackelerar.

lördag 23 januari 2016

Bokstavligen

Hunden ligger på sidan och sover. Hon ser bokstavligen platt ut. Jag sätter mig bredvid henne och drar handen genom pälsen. Just nu fäller hon, så jag får handen full av lösa strån. Trött lyfter hon på huvudet och iakttar mig innan hon lägger sig till rätta med en suck. Välbekanta ljud letar sig in i rummet. I korsningen bromsar en bil in, accelererar och försvinner. En bildörr slår igen och en flicka säger "hejdå" till någon som kört henne. Det susar av vatten i rören.

Jag reser mig upp och står obeslutsamt mitt på golvet med en tuss päls i handen. Utanför fönstret kraxar en kråka. Den är påfallande nära. Jag skälver till.  Det är sent och mörkt, helt nära läggdags. Kråkor ska inte kraxa vid denna tid. I tron att kråkan finns kvar öppnar jag fönstret. Vinterkylan känns frisk och renande mot huden. Jag andas in kylan med djupa andetag. Gatlyktan lyser på snövallen. Körbanan är solkig av sand. I grannens fönster står en lampa med träfot och rynkad skärm. Den är exakt så stor att den ryms mellan de falska spröjsarna. Någon kråka ser jag inte till.

fredag 22 januari 2016

Koncentrera

Kerrlanderska skolan har lagt ner. Det har stått om det i tidningarna. En homosexuell lärare mördades framför sina elever och skolledningen beslöt att stänga skolan, då de inte kunde garantera elevernas säkerhet. Det var mitt i vintern och eleverna skingrades för vinden och placerades ut i andra klasser på andra skolor.

Nyheter läser jag inte speciellt ofta. Nyhetsflödet är splittrat och ger sällan någon helhetsbild. På nätet blir det värre än i pappertidningar och än mer fragmentariskt. Jag känner att det är svårt att koncentrera sig.  I papperstidningen finns det något förutbestämt. Händelserna om Kerrlanderska följde jag. Det ska bli bostadsrätter där nu. Skolgården ska bebyggas. Kanske anar ägarna att bostadsrätter är mer lukrativt än en privatskola. Marken och byggnaderna köpte de för en symbolisk summa. Målgruppen var elever med goda betyg, angelägna om att få gå på en statusfylld privat skola med teoretiska utbildningar.

Östra auktionsbyrån har fått i uppdrag att sälja inventarierna på en on-lineauktion. Jag bläddrar genom auktionsposterna och ser uppstoppade lommar och starar, bänkar och stolar och till och med rektorns skrivbordsstol i äkta skinn. Budgivningen är sparsam.  I slutet av listan hittar jag några poster med kaffekoppar. Jag har gått på Kerrlanderska. Det var en mellanstadieskola då. Bland mina fragmentariska minnen tar kaffekopparna en framträdande plats. Jag hade vågat min fram till lärarummet tillsammans med en annan flicka. Varför minns jag inte. Kanske skulle vi skvallra. Kanske var vi så rädda att vi var tvungna att söka skydd. Vi bjöds in. Luften var så tjock av tobaksrök att vi knappt kunde andas. En respektingivande  äldre lärare som inte undervisade i vår klass bjöd oss på sockerdrömmar. Något att dricka till fick vi inte. Jag och den andra flickan satt på yttersta kanten i en orange fåtölj och knaprade på varsin kaka. Skolgården minns jag från Kerrlanderska. Den var enorm och ödslig. I hörnet fanns en klätterställning. Korridorerna ekade. Det fanns en fossil i trappan. Jag undvek att trampa på den. Den låg så skyddslös i stenen. Kaffekopparna var vita med en blå rand upptill. De verkade tjocka och tunga. Ett fult vuxenporslin.

Lite tankar kring skrivpuff

Skrivpuff startades ursprungligen av Ann Ljungberg 2009  i syfte att ge inspiration i form av en daglig skrivutmaning. Periodvis har puff-orden lagts in av assistenter till Ann eller praktikanter i hennes företag. Med tiden kom skrivpuff att få lägre prioritet från dem. För att skrivpuff inte skulle dö ut, så tog jag över ansvaret för att lägga in pufford. I allmänhet är puffordet ett relativt neutralt begrepp som man kan associera fritt kring. Ibland lägger jag in lite annorlunda puffar, som förhoppningsvis leder till att man tänker lite utanför ramarna. Det kan vara bilder, associationer från böcker eller flerordspuffar. Direkta skrivövningar av typen "skriv en dialog mellan två personer som avskyr varandra" brukar jag inte lägga in, eftersom en del skriver längre texter och använder sig av skrivpuff för att inspireras av dem, andra föredrar novell eller essäformen och några skriver dikter och då kan en skrivövning kännas för styrd och skolboksaktig.

Vi som hållit på med skrivpuff ett tag brukar rekommendera att man lägger texten i sin egen blogg. Dels får man sina texter och ev respons på dem samlade och dels blir det lätt för dem som vill kommentera. Har man texterna på någon sida som kräver medlemskap, så informera gärna om det i samband med att länken läggs in. Det går naturligtvis bra att lägga in texten i sin helhet i skrivpuffs kommentarsfält också, men finns den tillgänglig på något annat ställe så brukar det räcka. Jag har tyvärr inte lyckats ändra fliken "Så här blir man skrivpuffare", men texten ligger som en etikett med rubriken Allmän information, så den ska vara lätt att hitta.

Lämna gärna förslag på skrivövningar eller pufforrd som kommentar. Det uppskattas och mottages tacksamt.

Man kan göra en klickbar länk eller bara klistra in webadressen i kommentarsfältet. En klickbar länk kräver en del pyssel. Tycker man det är svårt så brukar det räcka med webadressen
 Så här gör man en klickbar länk:

torsdag 21 januari 2016

Välte

Dagens puff fortsätter ett par tidigare puffar, men kan läsas fristånde. Det handlar om ett medelålders par som ska fira nyår.

Innerst inne hoppas Sofia, men det blir som hon befarat. Nils-Eric ringer och ringer igen. Andreas kan inte avstyra det hela. Det blir en nyårsafton på akuten. Andreas åker in med sin bror och hon blir ensam hemma. De skulle firat med Annette och Roland, men Annette blev sjuk. Hon blir ofta det.

Sofia driver omkring i huset. Rastlösheten har henne i sitt våld. Oxfilén de köpt billigt ligger i kylskåpet. Den är tjock som en arm och ligger hopknölad i en marinad. Hela hanteringen äcklar henne. Små svartmuskiga män som slår yxan i skallen på brölande kor. Skiten på golvet. Blod som rinner över vitt kakel. Lockpriser. Importvaror. Förment lyx. Hon som går på det. Potatisen till potatisgratängen står skalad i en bunke på diskbänken. Hon kommer sig inte för att laga mat. Andreas kommer inte komma hem. Det kommer att ta tid med Nils-Eric.

Köttet får ligga där det ligger. De kanske kan äta det i morgon. Fryst kött ska man inte frysa om utan att tillaga det. Ekengrens fyrverkeri faller ner i hennes trädgård. Hon steker en omelett och äter den framför datorn, samtidigt som hon ser Grevinnan och betjänten på You-tube. För att döva oron sätter hon på en skiva. Cornelis på Monmartre, en gammal livinspelning från Köpenhamn. Människor som skrattar. Hellre det, än en usel film på TV. Romantisk komedi för de ensamma.

När hon lägger ifrån sig CD-fodralet stöter hon till en ljusstake. Ljusstaken är gammal, stadig och tung. Den välter inte. Hon lyfter upp den och väger den i handen. Tennet är sjögrått och fläckvis anlupet. En svarvad pipa sticker upp från en tefartsstor fot. Ljusstaken är från mitten av 1700-talet. Det har Andreas berättat. De har sett en likadan i Antikrundan på TV. Andreas köper gammalt ibland. Hon tror att det är för att kompensera för något. Förr smälte man tenn för att få veta något om framtiden. Det är bara omsorgen om den rostfria kastrullen som håller henne tillbaka och får henne att avstå från att låta den antika ljusstaken bli en oformlig massa som skvallrar om det som komma skall.

onsdag 20 januari 2016

Text till bild

Mia och Mikael sitter framför TV:n och slösurfar. Det luktar ost och örter från köket. I ugnen står en laxgratäng som snart är färdig. På internet verkar hemgjorda grytlappar som matchar porslinet vara den senaste trenden. Mia funderar på att säga något om att jag har både udda porslin och udda grytlappar, men det krävs en viss bohemisk air för att bära upp sådana påståenden, utan att verka slarvig, och hon är inte säker på att hon har den självdistansen.

Hon läser en notis som handlar om att vara vän med sitt ex. En skäggig man med mörka ögon stirrar på henne från bildskärmen. Under skägget är ansiktet benigt och tärt. Bredvid honom sitter hans före detta flickvän. Hon har tjockt hår i en obestämbar ljusbrun nyans, hellugg och tjocka kinder. Den småblommiga blusen sitter tajt över bysten. De har haft ett stormigt förhållande. En gång om året träffas de på Liseberg och testar de nya åkattraktionerna. Han säger att den dagen är den lyckligaste på hela året.

Mikael byter kanal. TV:n visar ett program om traktorer. Det handlar om killar i Tibro som ägnar sig åt traktorpulling.
-De pratar västgötska, säger Mia.
-Det är väl inte så konstigt, säger Mikael. Programmet är inspelat där.
-Jag tror inte du fattar vilken go dialekt de har.

Att lämna barndomens Skultorp bakom sig kändes som en befrielse för Mia. Det är inte så att hon saknar sin hemtrakt, inte på det sättet. Dialekten kan hon sakna, det att få prata på ett sätt som känns gôtt och naturligt, utan att behöva anpassa sig till en ängslig rikssvenska. Inget ligger så skönt i munnen som riktigt västgötska. Numera säger hon korv klart och tydligt och folk skrattar åt henne och säger att hon pratar gulligt och tycker det är dialekt. Kâv heter det i Alvesta. Där har de stackars människorna aldrig fått äta en riktigt kôrv.

tisdag 19 januari 2016

Fåra

Fortsätter två tidigare puffar, igår och i förrgår, kan läsas fristående

Ansiktet är inte fårat, inte ännu. Det sista året har kroppen förändrats. Hon har fått en tants kropp. Det är oåterkalleligt och hon rår inte på det. Kroppen är inte hennes längre.

Sofia tar fram spikmattan och rullar ut den på sängen. Hon köpte den till Andreas för några år sedan, när han hade ont i ryggen. Han använde den aldrig. Nu har skumgummibiten med det lila tygfodralet med sina tusentals små plastpiggar blivit hennes följeslagare och ett av de föremål som hon betraktar som sina viktigaste ägodelar. Hon klär av sig på överkroppen och lägger sig på spikmattan och drar en blommig fleecefilt över sig. Piggarna får det att bränna till i ryggen. Efter ett par minuter sprider sig en varm känsla i kroppen. Vid något tillfälle har hon hört att gamla blir som barn igen, hjälplösa och i behov att få hjälp med matning och hygien och att lyftas upp och läggas. Men innan man åldras så blir man tonåring på nytt. Det var en komiker som sa det och han syftade på festglada medelålders, som vägrade att bli gamla, inte den nästintill tonåriga känslan av avsky sin kropp.

Hon dåsar till och någonstans mellan dröm och vaken hör hon att det ringer. Andreas svarar. Det är Nils-Eric. Nisse-Pisse-Nisse, Andreas bror som ringer. Av samtalet att döma ringer han inte för att önska Gott Nytt År.

måndag 18 januari 2016

Norr

Dagens puff fortsätter gårdagens, men kan läsas fristående

Sovrummet vetter mot norr. Det är dunkelt och känns alltid kallare än resten av huset, men det är råkallt, inte svalt. De bruna persiennerna är lätt vinklade och släpper in en halvdager i rummet. Yttertaket är långt utdraget och täcker en balkong utanför rummet. På husets södersida finns en liknande balkong. Huset är byggt i något som kallas alpstil, tror Sofia. En kvarleva från den tiden då svenskarna åkte på bilsemester i Europa, i folkvagnar, Saab V4 och bortglömda opelmodeller. Från resorna tog de med sig inspiration hem.

Marken runt huset är knölig och bergig och skulle kallas lättskött i en mäklarannons. Hon borde ta bort prydnadstallarna och thujorna, men vet inte riktigt vad hon ska ha istället. Huset är byggt på en brandtomt. Det förra huset brann ner. Hon fick veta det långt efter att de köpt huset. Bertilsson berättade att det gamla huset var litet och smalt, kök till höger, kammare till vänster och två små rum på ovanvåningen. Ett fönster brett var huset med den putsade fasaden. Sofia föreställer sig att det var gult, men hon vet inte. Huset brann en januarinatt 1963 och en flicka blev lågornas offer. Tomten stod obebyggd länge och hon och Andreas var nya i stan, när de köpte huset begagnat. Ibland tror Sofia att hon skymtar den där flickan. Hon har flätor och en grå hemstickad kofta över ett nattlinne av flanell. Flickan sitter i köket och dricker något. Händerna är formade kring ett glas. När ljuset är det rätta anas hon i trädgården. Då rensar hon ogräs, en hopkrupen skepnad med jordiga knän, som reser sig och böjer sig igen, som hon blivit slagen till marken.

Sovrummet är nyrenoverat. Väggarna, rättar sig Sofia. Hon tapetserade och målade om, tidigt i höstas. Det stumma, hala laminatgolvet, som liknar riktigt trä är kvar. Helst hade hon velat ha Joseph Frank-tapeter på fondväggen bakom sängen, men Andreas tyckte det blev för dyrt. De valde en tapet från Rusta, med bleka slingor, mot vit botten. Väggarna är målade i en dov grågrön nyans. Sofia fattade tycke för den när det bodde på ett modernt hotell med egen brygga i somras. Färgen fick henne att känna sig lugn. Ovanför sängen hänger tre tavlor. Massproducerade guldramar omger svartvita foton av fjärilar. Fjärilarna bildar sitt eget skuggspel. De utspända vingarna får henne att tro att de varit uppnålade och att nålarna redigerats bort.

söndag 17 januari 2016

Svårt

Det är förmiddag på årets sista dag. Sofia och Andreas tar en långpromenad genom samhället. I tanken föreställer sig Sofia att hon är någon annan, en betraktare som ser dem på avstånd, ett äkta par i mörka jackor. Hennes mössa är mönstrad och halskragen mjuk. Han bär handskar och sotarmössa. Båda har kängor på fötterna. Hans steg är tunga och motvilliga. Hennes vänsterfot rör sig en lätt cirkelformad rörelse. Som barn trodde hon att det var en dålig vana, nu vet hon inte. Rörelsen kritiserades. I tonåren hade hon en pojkvän som tyckte den var rar. Foten gör som den vill. Tillsammans går Sofia och Andreas snabbare än om de skulle gjort om de varit ensamma.

De går genom Donationsskogen. Rimfrosten ligger tjock på träd och mark i den välskötta parkskogen. Ibland ser hon gamla svartvita vykort från seklets början, fotograferade på den här platsen. Gökottor och första maj-möten. En gröngöling studsar fram på stigen framför dem och en ekorre snor runt en trädstam. Ett ögonblick stannar den till och tittar på dem. Ögonen liknar pepparkorn och svansen är yvig i kylan. Hon tänker på Winters bone och skjutna ekorrar, små pälsdjur som ska ge mat och hålla halvsvälten borta. En ljuslockig terrier nosar på Sofias knä. Hon jollrar mot den och säger att det är en fin hund. Det är hundägare som är ute så här på förmiddagen. Hundägare och medelålders äkta par.

En flock änder samsas i den konstgjorda dammen vid banvallen. Milt överseende andhonor simmar runt de självmedvetna hanarna och förefaller roas av att hålla reda på dem. På stranden står en ung kvinna med vit sjal runt huvudet. Hon fotograferar änderna med sin mobiltelefon. Sofia och Andreas ler mot henne när de går förbi, men hon besvarar inte deras leende. Läppstiftet, som har samma chockrosa färg, som hennes jacka, är utsmetat runt munnen. Läpparna verkar svullna och oformliga. Den svarta långkjolen knölar sig över låren. Hon är säkert rejält påbyltad under ytterplaggen. Sofia tänker att någon skulle kunna knuffa henne eller rent av spotta på henne. Fast hon inte borde, känner hon sig provocerad av kvinnan.
-Hon har säkert haft det svårt, kommenterar Andreas.

torsdag 14 januari 2016

System

Julpyntet plockas undan och sorteras efter något slags system. Fönsterprydnader för sig. Tomtar för sig. Seglora kyrka med klockspel och snö av keramik läggs i en egen låda, krubban där det fortfarande är oklart vem som är far till barnet, likaså. Jag får höra att man ska spara en tomte uppe hela året och plockar fram en liten raring som sitter med särade ben och ser illmarig ut. Familjen informeras om att det sitter en lyckobringande tomte i bokhyllan.
-Men mamma, säger tonåringen. Det hade du inte behövt göra. Om du tittar ovanpå tavelramen så ligger det faktiskt en liten plyschtomte där och sover.
Jag tog undan den. Den och änglaspelet.

onsdag 13 januari 2016

Ord på H

Häromdagen bestämde sig Helena för att handla. Mellandagsreorna var över och det borde vara lugnt på stan och hon hade skjutit upp ett par nödvändiga inköp en tid. Hon valde mellan H&M, Kapp-Ahl och Lindex och gick in genom de automatiska dörrarna till en av dem. En puff av torr och varm luft slog emot henne och hon plirade mot den ovana belysningen från lysrören. Överflödet av hängande plagg fick henne att känna sig illa till mods. Det finns människor som har shopping som hobby, tänkte hon. Var inte sjåpig nu.

Med bestämda steg gick hon förbi herrskjortorna och in på avdelningen med damunderkläder. Förhoppningsvis skulle hon hitta samma modell som förra gången hon handlade, något som var rejält och bekvämt och inte hade spetsar på olämpliga ställen. Egentligen borde hon satsa på figurformande underkläder, men hon brukade känna sig illamående av dem. Det kanske var därför de var figurformande? För att man kände sig illamående och inte ville äta när man bar dem?

En man med hängbuk, helskägg och höftlång täckjacka fingrade på ett par lila sidentrosor. Hon intalade sig att han skulle köpa något häftigt till sin flickvän. Hon intalade sig det.

Ord på H: häromdagen, Helena, handla, H&M, hängande, herrskjortor, mfl...

tisdag 12 januari 2016

Stirra

På den villagata som plogas sist i stan åkte en kvinna skidor. Hon var i 75-års åldern och hade mönsterstickad luva, röd anorak och skidor från Edsbyn. Stavarna var äldre än skidorna. Min hund stannade och stirrade vaksamt henne. Någon skidåkare hade hon nog aldrig sett. Fram och tillbaks på gatstumpen åkte kvinnan. Vid korsningen där plogen kört vände hon med ett lappkast.

måndag 11 januari 2016

Handskriven

I kokboken ligger en handskriven lapp. Pappret har med tiden fått samma färg som skysås redd med grädde. Det är hopvikt och skört i vecken. Handstilen är regelbundet och bokstäverna är skrivna med reservoarpenna. Bästa pepparkakorna. Det är mormors recept, en av de få sakerna jag har efter henne. Receptet är omöjligt att följa. Mjöl till lagom konsistens står det. Mjöl till pepparkaksdegen väger jag upp. Barnens dagisfröknar har tipsat om att den ska blandas i matberedare. Jag kavlar mellan ark av gladpack. Allt för att pepparkaksbaket ska bli så enkelt som möjligt. Mamma skär alltid sina pepparkakor. Degen rullas. Av rullen skärs det lagom tjocka bitar som gräddas. På något sätt håller pepparkakorna ihop oss över generationsgränserna.

söndag 10 januari 2016

Slarvig

I morse flödesskrev jag för första gången på nästan ett år. Jag vill inte säga att jag varit slarvig med det, beslutet kan lika gärna varit medvetet,  att jag helt enkelt tröttnade på att skriva ungefär samma saker dag efter dag och se tillvaron banalt upprepa sig. Idag skrev jag och fann det behagligt. Handens rörelse, pennans rasp mot pappret. Mjölk, kefir, vattenkastanjer. Upprepat kändes det nästan som poesi. Sedan drog jag upp persiennen och såg vinden och snön och bilen som slarvigt skottades fram igår täckt av snö igen. Då kändes det inte lika motiverat att gå och handla, det där som kanske behövs köpa, men lika gärna kan vänta.

fredag 8 januari 2016

Problem

En knackning väckte mig. Jag tror ljudet fick mig att skrika, ett häpet litet skrik mellan dröm och vaken. Filten föll ner på mattan under vardagsrumsbordet. Det låg halvtorra frottéhanddukar överallt och jag kände hur surt det luktade. Dammsugaren stod mitt på golvet. Illamående gick jag mot dörren och öppnade när det knackade för tredje gången.

Det var pappa. Han stod på trappan och hade fällt upp kragen på ytterrocken. Mamma satt kvar i bilen. Jag skymtade hennes som en oformlig skugga i framsätet på den grå Toyotan.
-Det var länge sedan vi hörde av dig, sa han. Har du problem med något?
-Allt är bra, sa jag. Saga sover just nu.
-Är hon besvärlig för dig? Du var minsann inte så lätt när du var liten. Det minns jag minsann. Mamma hade verkligen inte lätt med dig. Det var ett elände att inte få dig bortskämd. Får vi komma in?

Jag tvekade. Tårarna brände bakom ögonlocken. Saga hade kolik och jag kunde inte sköta henne. Hon skrek och skrek och jag kunde inget göra. Jag kunde inte bära och jag kunde inte mata. Jörgen var borta på jobb i veckorna och jag hade låtit huset förfalla. Disken stod på diskbänken. Vidbrända matrester kantade spisplattorna. Jag hade inte dukat bort. Det låg illaluktande blöjor i badrummet. Något att bjuda på hade jag inte.

-Är du ute med henne något i vagnen? fortsatte pappa.
-Det är klart jag är.
Råkylan på trappan fick mjölken i brösten att stelna. Jag skulle bli sjuk om jag stod kvar, få mjölkstockning och feber och skäll av mödravårdscentralen för att jag inte skött mig. Saga började gråta och jag visste att det handlade om timmar innan hon skulle somna av utmattning. Min oförmåga att ta hand om henne skulle ge henne men för livet.
-Snälla. Det passar inte idag, sa jag. Kom tillbaks en annan dag.
-Vi vill dig bara väl. Det vet du väl. Du tar väl hand om den lilla och ser till att det är fint när Jörgen kommer hem.

onsdag 6 januari 2016

Text till bild

Förberedde en polarexpedition.
Gav upp på förberedelsestadiet.
La mig i bilen och somnade.
Den luktade främmande.

tisdag 5 januari 2016

Vägg + uppdrag

Anita lämnar den mörka utställningslokalen med de upplysta montrarna bakom sig och går ut i museibutiken. Konsthantverk och böcker täcker väggarna. På disken står ett ställ på dyrbar lakrits i små bruna paket och en korg med hårt spunna ullgarner står mitt på golvet.  Expediten hjälper en kund i storblommig bomullskappa att  välja mellan olika linnegrytlappar med älgar på.

Tvekande går Anita fram till stället med vykort. I tanken har hon redan skrivit kortet till Jonny.
Jag var på Länsmuseet och såg utställnings med de stickade tröjorna. De visades i belysta montrar i ett mörkt rum, så som det ofta är på museum. Jag gick sakta mellan montrarna och såg på plaggen. En kvinna hade ägt en sådan tröja och vårdat den hela sitt liv. Den var för liten nu, men hon kunde inte förmå sig att göra sig av med den. I dunklet hörde jag henne berätta för en väninna. Jag tänkte på vi och dom. Minns du hur farmor, mostrar och fastrar stickade, fastän betalningen var usel, så gav det ändå en inkomst. De tvingade oss barn till tystnad.Nu ska mönster stickas. Störa fick vi inte göra. Vi låg under salsbordet och låtsades att vi var på hemligt uppdrag, i djungeln eller på spaning åt Nils Dacke. Minns du det? 

Motiven från vykorten är hämtade från den aktuella utställningen och länsmuseets samlingar. Hon ser en snidad sked och en tavla där geometriska människovarelser har picnic på en djupgrön äng. Det var länge sedan hon hörde från Jonny. Hon har inte ens hans adress. Med en axelryckning går hon mot utgången.



söndag 3 januari 2016

Vika ut

Sofie viker ut lokaltidningen över köksbordet. Nyårsnattens incident finns på sidan tre. Hon blåser försiktigt  på teet och känner hur muggen värmer händerna. För en stund befinner hon sig i tre ögonblick samtidigt. Hon står med fläskfilén i handen beredd att lägga ner den i rödvinsmarinaden på nyårsaftonens förmiddag. Framför sig ser hon en bilolycka. Henrik ska hämta Anton hos William, någon gång efter tolvslaget. Amelia ska följa med. De har bestämt så. Det är trevliga ungdomar i Antons umgänge, unga som dricker måttligt och inte våldtar varandra, intalar hon sig. Synen är en bil i vatten. Det är inte deras bil. Henrik är bara vittne. William bor på Domön. Vägen är kurvig och säkert hal. Broarna ut är smala.

När Henrik ger sig ut går hon till sängs. Hon försöker somna och intalar sig att hon är trygg, fastän de dröjer. I sömnen hör hon Henrik och Anton gå om varandra. Kylskåpsdörren öppnas och stängs. Ett glas ställs på diskbänken. Någon av dem är länge på toaletten. Henrik kommer in i det mörka rummet och lägger sig bredvid henne.
-Det var en olycka på vägen, säger han.
-Vad har hänt?
-Det var inte jag. En bil låg i dammen vid Ringleden. Jag stannade och ringde räddningstjänsten, så det tog lite tid.
-Anton?
-Han var inte med. Det var innan jag hämtade honom.
-Bilen stod med tre öppna dörrar och motorn igång. Tändningsnyckeln satt kvar i bilen. Föraren hade stuckit.

Sofie läser igenom artikeln. Förutom det som Henrik har berättat, står det att bilen är belagd med körförbud och ägs av en person hemmahörande i grannkommunen. På bilden syns en gråmetallic bil nedkörd i svart vatten. Kamerablixten får räddningsmanskapets reflexplagg att blänka. Det är samma bil som hon såg framför sig när hon höll på med fläskfilén. Hon har vant sig av med att prata om sin rädsla för bilolyckor. Det känns bättre att lita på folk.

fredag 1 januari 2016

Meddelande

Det är kväll på årets sista dag. Snön har fallit, frusit, smält och frusit igen. Marken är knölig och isgrå. Anette stannar till vid återvinningsstationen. Hon är bortbjuden, men passar på att ta med sig en påse med tomma förpackningar, när hon ändå går förbi. Nyår är en jobbig högtid för henne, högljudd och påtvingad. Hon gör inga bokslut över sitt liv eller hoppas att nästa år ska bli mer fantastiskt eller mindre jobbigt än det innevarande. Att hon är bortbjuden och har människor att fira med fyller henne med djup tacksamhet. Att ta avstånd från sin familj kan vara tvunget, men att tvingas fira nyår ensam, utan vänner...

På norr exploderar en rad fyrverkerier. Blomstkvastar i rött, grönt och metalliskt gult fyller himlen och döljer stjärnorna. I parken bakom containrarna monterar en man sina fyrverkeripjäser. Hans två barn står stilla och ser på. Annette känner deras förväntan. För ett ögonblick fylls hon av förtröstan. Hon när en dröm, en liten dröm, som bara är hennes. Hon vill resa till Island och bada i varma källor. Ingen ska få ta den drömmen ifrån henne. I år ska hon lära sig allt om Island.

Hon börjar sortera sitt skräp. På den container som rymmer pappersförpackningar ligger en blekgrön post-itlapp. Den är rektangulär till formen. Ett meddelande skrivet med regelbunden, fyrkantig handstil är nedtecknat vinkelrätt mot den svaga klisterranden, som följer papprets långsida. Ångesten är större än alla våra val. Mannen med barnen skjuter upp sina fyrverkerier. Satsen är liten och tystlåten och fyrverkerierna lyfter till en lyktstolpes höjd.