Text till bild

Mia och Mikael sitter framför TV:n och slösurfar. Det luktar ost och örter från köket. I ugnen står en laxgratäng som snart är färdig. På internet verkar hemgjorda grytlappar som matchar porslinet vara den senaste trenden. Mia funderar på att säga något om att jag har både udda porslin och udda grytlappar, men det krävs en viss bohemisk air för att bära upp sådana påståenden, utan att verka slarvig, och hon är inte säker på att hon har den självdistansen.

Hon läser en notis som handlar om att vara vän med sitt ex. En skäggig man med mörka ögon stirrar på henne från bildskärmen. Under skägget är ansiktet benigt och tärt. Bredvid honom sitter hans före detta flickvän. Hon har tjockt hår i en obestämbar ljusbrun nyans, hellugg och tjocka kinder. Den småblommiga blusen sitter tajt över bysten. De har haft ett stormigt förhållande. En gång om året träffas de på Liseberg och testar de nya åkattraktionerna. Han säger att den dagen är den lyckligaste på hela året.

Mikael byter kanal. TV:n visar ett program om traktorer. Det handlar om killar i Tibro som ägnar sig åt traktorpulling.
-De pratar västgötska, säger Mia.
-Det är väl inte så konstigt, säger Mikael. Programmet är inspelat där.
-Jag tror inte du fattar vilken go dialekt de har.

Att lämna barndomens Skultorp bakom sig kändes som en befrielse för Mia. Det är inte så att hon saknar sin hemtrakt, inte på det sättet. Dialekten kan hon sakna, det att få prata på ett sätt som känns gôtt och naturligt, utan att behöva anpassa sig till en ängslig rikssvenska. Inget ligger så skönt i munnen som riktigt västgötska. Numera säger hon korv klart och tydligt och folk skrattar åt henne och säger att hon pratar gulligt och tycker det är dialekt. Kâv heter det i Alvesta. Där har de stackars människorna aldrig fått äta en riktigt kôrv.