Meddelande

Det är kväll på årets sista dag. Snön har fallit, frusit, smält och frusit igen. Marken är knölig och isgrå. Anette stannar till vid återvinningsstationen. Hon är bortbjuden, men passar på att ta med sig en påse med tomma förpackningar, när hon ändå går förbi. Nyår är en jobbig högtid för henne, högljudd och påtvingad. Hon gör inga bokslut över sitt liv eller hoppas att nästa år ska bli mer fantastiskt eller mindre jobbigt än det innevarande. Att hon är bortbjuden och har människor att fira med fyller henne med djup tacksamhet. Att ta avstånd från sin familj kan vara tvunget, men att tvingas fira nyår ensam, utan vänner...

På norr exploderar en rad fyrverkerier. Blomstkvastar i rött, grönt och metalliskt gult fyller himlen och döljer stjärnorna. I parken bakom containrarna monterar en man sina fyrverkeripjäser. Hans två barn står stilla och ser på. Annette känner deras förväntan. För ett ögonblick fylls hon av förtröstan. Hon när en dröm, en liten dröm, som bara är hennes. Hon vill resa till Island och bada i varma källor. Ingen ska få ta den drömmen ifrån henne. I år ska hon lära sig allt om Island.

Hon börjar sortera sitt skräp. På den container som rymmer pappersförpackningar ligger en blekgrön post-itlapp. Den är rektangulär till formen. Ett meddelande skrivet med regelbunden, fyrkantig handstil är nedtecknat vinkelrätt mot den svaga klisterranden, som följer papprets långsida. Ångesten är större än alla våra val. Mannen med barnen skjuter upp sina fyrverkerier. Satsen är liten och tystlåten och fyrverkerierna lyfter till en lyktstolpes höjd.