Problem

En knackning väckte mig. Jag tror ljudet fick mig att skrika, ett häpet litet skrik mellan dröm och vaken. Filten föll ner på mattan under vardagsrumsbordet. Det låg halvtorra frottéhanddukar överallt och jag kände hur surt det luktade. Dammsugaren stod mitt på golvet. Illamående gick jag mot dörren och öppnade när det knackade för tredje gången.

Det var pappa. Han stod på trappan och hade fällt upp kragen på ytterrocken. Mamma satt kvar i bilen. Jag skymtade hennes som en oformlig skugga i framsätet på den grå Toyotan.
-Det var länge sedan vi hörde av dig, sa han. Har du problem med något?
-Allt är bra, sa jag. Saga sover just nu.
-Är hon besvärlig för dig? Du var minsann inte så lätt när du var liten. Det minns jag minsann. Mamma hade verkligen inte lätt med dig. Det var ett elände att inte få dig bortskämd. Får vi komma in?

Jag tvekade. Tårarna brände bakom ögonlocken. Saga hade kolik och jag kunde inte sköta henne. Hon skrek och skrek och jag kunde inget göra. Jag kunde inte bära och jag kunde inte mata. Jörgen var borta på jobb i veckorna och jag hade låtit huset förfalla. Disken stod på diskbänken. Vidbrända matrester kantade spisplattorna. Jag hade inte dukat bort. Det låg illaluktande blöjor i badrummet. Något att bjuda på hade jag inte.

-Är du ute med henne något i vagnen? fortsatte pappa.
-Det är klart jag är.
Råkylan på trappan fick mjölken i brösten att stelna. Jag skulle bli sjuk om jag stod kvar, få mjölkstockning och feber och skäll av mödravårdscentralen för att jag inte skött mig. Saga började gråta och jag visste att det handlade om timmar innan hon skulle somna av utmattning. Min oförmåga att ta hand om henne skulle ge henne men för livet.
-Snälla. Det passar inte idag, sa jag. Kom tillbaks en annan dag.
-Vi vill dig bara väl. Det vet du väl. Du tar väl hand om den lilla och ser till att det är fint när Jörgen kommer hem.