fredag 28 februari 2014

Över

En skugga i skolkorridoren
En klump i magen
Större än den tunna kroppen
Höljet omkring
Det som avgränsar en människa
En som blivit över
En från byarna norr om stan
Där alla får vara med i fotbollslaget
Annars blir det inte fullt lag
De som ligger i botten av pojklagstabellen
Och förlorar med 9-0
Om de spelat bra, mot ett dåligt lag
En punkfrisyr
Färgat hår
Hos någon som inte är punkare

Senare:
Ett par år efter studenten
Morgontidningen täcker köksbordet
Hans mamma
Berättar om hans syster
De här åren
Artikeln omfattar två sidor
Hennes depressioner
Suicidförsöken
Den nya antidepressiva medicinen
Vars biverkningar gjorde henne psykotisk
och fick henne att dö

Jag känner igen
Det finska efternamnet
Namnet på byn norr om stan
Hoppas att jag åtminstone
Sagt hej på ett hyggligt sätt eller
Hövligt frågat om tyskaläxan
Om inte, så var jag för blyg


torsdag 27 februari 2014

Hunger

Frivilligarbetarna på Hjälp som hjälper har skyltat med ett mahognybord med utsirade ben och snidade blomster i sargen. På bordskivan ligger en linneduk med broderade flugsvampar. Två mässingsljusstakar står på varsin sida om ett vitt skinnband med förgyllda sidor. Anna följer linjerna i bokens rygg. En kvinna som skulle kunna vara Jungfru Maria på ett religiöst tryck har ett tre-årigt gossebarn i famnen. Titeln står tryckt med guldbokstäver på bokens rygg och dess framsida. Handbok i Barnavård. Hon slår upp boken och läser om måltidsrutiner, vikten av att barnet alltid måste äta upp och hur bortskämt det blir om modern någon gång ger vika och serverar den mat barnet önskar. Även spädbarnet mår bra av bestämda rutiner. Det skriker inte av hunger, utan för att det håller på att bli bortskämt. Modern måste förhärda sig och låta det skrika tills det lär sig.

-Hittar du något? frågar Jessica.
-Den här boken kommer jag ihåg, säger Anna. Vi hade den hemma. Vår Kokbok. Bygg din egen sportstuga. Varg-Larsen. Husmoderns köksalmenack. Det var de böcker vi hade. Den måste varit dyr. Skinnband och guldtryck.
-Har du läst den?
-Jag läste den när jag var liten och hade lärt mig att läsa och jag bläddrade lite i den nu. Den är gräslig. De borde inte sälja den.
-En annan är ju uppfostrad efter "Barnaboken". Anna Wahlgren.
-Har du hittat något?
-Jag funderar på den här.
-Ett yllebroderi?
-Den är lite blek i färgerna, lite ljus, men ramen är bra. Lite Nationalmuseum-känsla över den, vit med snirkliga bronseringar. Jag funderar att sätta en akvarell i den, eftersom den är glasad. Broderiet skulle jag kunna sy en kudde av. Jisses, vilken fostran man fick när man var liten. Fyra timmar skulle det gå mellan måltiderna. Det sa alltid min lågstadiefröken. Blev man hungrig innan hade man inte ätit ordentligt och då fick man skylla sig själv. De har billiga räkmackor i fiket. 35 kronor. Vad säger du?



onsdag 26 februari 2014

A-ord

Mormorsrutan är färdig. Filten. Det virkade stycket. Kvadraten. 180 cm *180 cm. 1490 gram. Jag vet inte om jag ska vara lättad eller sorgsen. 1,5 kilo garn väger mycket när man har det över sig. Det tynger mer än en människa.

Jag köpte garnet på en bakluckeloppis i somras. En kvinna i sextioårsåldern har röjt ur dödsboet efter sin mamma och jag plockade åt mig direkt från bilen. Lingarn på kon. Två kassar med garn. Den ena har jag virkat upp nu. Av färgerna att döma har garnet legat väl undanstuvat sen 1970-talet. Ull och akryl. Mjukt ullgarn som vare sig sticks eller kliar. Lättskött akryl. Vagt ser jag 1970-talets mönsterhäften framför mig. Mössor, vantar och kanske framför allt tröjor. 

En hundralapp betalade jag för garnet. Jag har virkat på pläden då och då. Ett varv i taget, mest den sista tiden känns det som. I annat jag gör arbetar jag in minnen eller en känsla för garnet. Alpacagarnets glans och mjukhet, strävheten hos den ull som lockar mig. Småplaggen. De nödvändiga onödorna. Halvvantarna. Pulsvärmarna. Halskragarna. I maskorna på strumpskaften av det hårdspunna skotska slingrar sig böckerna jag läste den period då de stickades. Peter May - Svarthuset. Kvinnan som sålde den spetsstickade sjalen, bitter över att hennes arbete inte betalades. Atlanten som rullar in. Femton meter höga vågor. Sjöfågel som nackas med machete. Besvärjelser på gaeliska. Den ständiga blåsten. Sältan i ullen. Howard Norman - Fågelmålaren. Mitt namn är Fabian Vas. Jag bor i Whiteless Bay på Newfoundland. Ni har säker inte hört talas om mig. Att vara obemärkt behöver dock inte innebära att vara misslyckad: jag är fågelmålare och  det har jag gjort mig ett levebröd av mer eller mindre. Men jag mördade Botho August, fyrvaktarn, och det är minst lika viktigt för hur jag ser på mig själv. Kring Fabian Vas. Kvinnor.

Plädrutan här har gjort mig tom. Kanske finns det något meditativt i tomheten och avsaknaden av tankar eller också är tomheten sorgsen eller rent av skrämmande. Det kan vara så att virknålens rörelse ger det monotona, att stickning och broderi kräver en annan tanke, problemlösning och uppmärksamhet, eller att jag helt enkelt använder garner som gör mig mer tillfreds till sådant. Kanske finns det en tomhet i att jag aldrig kan tillverka något liknande igen.

Spinning är grunden för tankar och lugn, lär Gandhi ha sagt. Steg ett är att spinna till sig själv, steg två är att spinna och ge bort, det tredje steget är att spinna enbart som meditation.
Tanken på andlighet får mig att stegra som en uttjänt häst inför rackaren.

Lapptäckena av gamla plagg och restgarnsfiltarna rymmer så mycket historia. Den egna historien. Kvinnohistorien. De skingrade tankarnas historia. En kvinna har samlat 45-50 påbörjade 50 grams nystan i en plastpåse. Hennes dotter säljer dem för en spottstyver. Jag virkar upp dem och sammanfogar färger som var moderna för 30-40 år sedan till ett arbete som är populärt just nu, monsterrutan, som den stora mormorsrutan ibland kallas. Om jag skulle köpa garn? 1,5 kilo, minst 50 kr per hekto. På JYSK kostar en fleecefilt 20 kr, en yllefilt 100 kr. Jag ska skriva ner det jag vet om min filt och fästa en lapp vid den. Ifall någon bryr sig. Det vänliga ska jag skriva ner. Tomheten lämnar jag därhän. Min filt var lätt att virka. Det snövita bomullsöverkastet återstår. Något sådant har jag aldrig gjort. Jag föreställer mig att jag kommer hitta garnet på auktionshallen. Det kommer att ligga under långbordet vid fönsterväggen under en kartong med religiösa tryck och souvenirer från Mallorca. 2 kilo? Tvåhundra kronor? Att visualisera är viktigt. Andlighet är en fråga om självdisciplin. Virkade filtar är också en fråga om självdisciplin. Jag borde tänka på något annat. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Det kan gå i uppfyllelse.

(alpaca, akryl, Atlanten, använder, auktionshall)

tisdag 25 februari 2014

Bildtext

Däcken pressar upp snömodden under stänkskärmarna. Vindrutetorkarna rör sig tungt över rutan. Henrik sitter framåtlutad över ratten. Elna tittar ner mot bilgolvet. Vinterkängorna har fått saltränder. Hon måste komma ihåg att putsa dem så fort hon kommer in. Smalbenen känns som två djupfrysta metallrör. Kupévärmen riktas mot rutan. Det får inte vara för varmt i bilen, för det är farlig för koncentrationen. Grå Folkvagn, blå Folkvagn, röd Folkvagn, grön Folkvagn, gul Golf, röd Golf, vit Golf. Skoda. De har inte så mycket att röra sig med längre, ska hon veta. I bilhallen har han alltid fått beröm för sina bilar, Henrik. Beröm, men inte betalt. Själv har hon inte kört sedan 1967.

-Vad sa läkaren? Du skulle ju berätta när vi satt oss i bilen.
Elna kramar handväskan i knät. Mockahandsken har gått upp i sömmen. Stoppningen i fodret känns som en liten knöl.
-Diabetes, sa doktorn. Jag har fått diabetes.
-Är det allvarligt?
-Inte än. Jag måste hålla efter det bara.
-Du har väl ätit för mycket sött. Sådant har du alltid varit begiven på.
-Det kan komma ändå, sa doktorn. Jag tycker ändå jag varit noga. Tänkt på vikten och så.
-Behöver du ta någon medicin?
-Inte än. Jag får gå på kontroller.
-På sjukhuset? Så du behöver köras?
-Nej, på vårdcentralen.
-Du behöver väl ha skjuts ändå? Jag tycker inte om det här med mediciner. Man blir beroende. Jag tycker man ska klara sig ändå. Det är viktigt att veta precis hur ont man har.
-Ont, tänker Elna. Jag vet alltid hur ont Henrik har. Efter alla dessa år så vet jag precis. Det är som att slå på nyheterna på TV:n. Man vet, men ändå inte.

En långtradare kör om. Skodan pressas ut mot vägrenen. Sikten försvinner. Utanför hjulspåren förlorar bilen väggreppet. Elna blundar. Hon piper. Henriks händer kramar ratten. Lillfingret saknas på höger hand. Han vill alltid veta hur ont han har.

måndag 24 februari 2014

Ta

-Man tror att helvetet är hett och brinnande och att det finns någon...gestalt där. Så är det inte. Helvetet är blått. Det är havet som är helvetet och det man möter därute. Tankarna när man är ensam. Ångesten. Det som gnager på en. Förhållanden som gått om intet. Vänner man svikit. Grubblandet under durken de timmar man ska vila. Jag kan inte räta ut fingrarna. De greppar fortfarande om årorna. Man kommer hem. Hyllas. Det är stort. Nästan overkligt.
-Vad har du för planer för framtiden? Nu när du nått ditt mål och rott över Atlanten.
-Jag ska ta mig an ungdomar som behöver ta tag i sitt liv. Ta med dem upp på fjället.

söndag 23 februari 2014

Vandra

Hon drömmer om El Camino
Pilgrimsvägen till Santiago
Den helige Jakobs grav
Steg för steg
Hon har räknat pengarna
Tvekar
Förändras en människa i grunden
Av att gå
Eller behåller vardagen
Själen intakt
På TV:n följer nomaderna årstiden
De tämjer örnar för vargjakt
Örnens rakbladsvassa klor
Tränger in i vargens nacke
Själva dödsögonblicket klipps bort
Hon nuddar vid surfplattans skärm
Googlar på Ring of Kerry
och sedan
Herrgårdsweekend, spa
För att kunna föreslå något
Han kisar mot sitt facebookkonto och säger
-Det händer aldrig något numera

lördag 22 februari 2014

Varelse

En TV-apparat står på, den smattrar fram en telexremsa av ljud på ett främmande språk. Du önskar att det var en radio du hörde, att nyheterna föder samtal och rynkade pannor och bakas in i jäsande bröd av mjöliga armar, att det som hänt kryddar en puttrande gryta, att barnet tas på höften och bärs till spisen, så den lilla varelsen kan rynka på näsan åt ångorna. TV:n står framför en oxblodsröd soffa där konstlädret flagar på armstöden. Den är stor som ett linneskåp och vräker ut dumhet och död i halvdunklet bakom de halvöppna persiennerna. Du är rädd för hans amputerade fot, håriga buk och svettiga nätbrynja.

Trappuppgången luktar kål och rengöringsmedel. Den vänstra dörren på nedre botten har kraftiga märken. Väggarna är stänkmålade i syrenlila. Dörren till din lägenhet står på glänt. Du går in och möts av ett kaos värre än du lämnat. Golvet ligger upprivet under böljande byggplast. Dammet yr i luften. Tre karlar trängs i köket. De är magra och svettiga och står med flaskor i händerna. Ölets styrka kan du inte avgöra. Du balanserar på golvreglarna och skriker åt dem. Det var flyttstäda de skulle göra. Du har tagit ut pengar för jobbet. Sedlarna bränner i din ficka. Fast du inte kan räkna så bra tror du summan är rätt. För tre timmars jobb ska de ha.

-Du kan inte flytta, säger den kortaste av de tre på bruten engelska
-Jag ska flytta, säger du för att vinna tid. Lägenheten är inte min längre.
-Du kan inte flytta, upprepar mannen.
För att vinna tid studerar du hans ansikte. Han ögon är halvslutna. Näsan är formad som en figursågad dekorlist. Mustaschen hänger över överläppen. Nyckelbenen skär hål på det solkiga linnet. Arbetsbyxorna hålls samman av en snörstump.
-Inte med den tavlan, fortsätter han.

All kraft lämnar din kropp. Du känner dig svimfärdig och sneglar mot vardagsrummet. Tavlan hänger kvar på väggen. Varelsens kropp i förtunnad akryl, blekblå och tunn, skimrar mot den svarta bakgrunden. Den är avbildad i profil och står på knä med nacken böjd. Ett blekrött horn anas i dess panna. Goda dagar ser den vänlig ut. Svartjobbarna har dragit två penselstreck ut från dess kropp och slagit smidda spik grova som tummar genom dess handleder. Din varelse är korsfäst.

Du backar ut från lägenheten. Husbilen du köpt för att komma bort står parkerad på gångvägen med en kniv i däcket. Ett skal bara, en hylsa kring din kropp. Det finns människor som lever så. Nära naturen. I all enkelhet. Du måste glömma din konstnär, din kärlek, ditt jag. En dekal om semesterresor till Åland täcker sidan på svartjobbarnas bil. Någon måste hjälpa dig att ringa polisen. Du vet att de har ett annat helvete än ditt.

Senare: Du läser Expressen på campingplatsen. Människor varnas för östeuropeiska städfirmor. Lystet följer du raderna och låter de grovkorniga bilderna vidga dina ögon. När bilen med dekalen om semesterresor till Åland hittas utbränd vid motorvägen blir du inte förvånad. Tre döda. Du dricker folköl och känner den bittra smaken av ditt hjärta i den svaga brygden. När du läst tidningen kommer du ge den till din granne. Du har sett hans förra kvinna i servicebyggnaden. Hon hade märken från buntband kring handlederna.

fredag 21 februari 2014

Gallrade ord

Fröken drar fram en satsbräda och kallar den trampolett, för hon har läst franska. Bocken står uppställd med spretande ben under den mockaklädda kroppen. Hjulen är låsta. Gymnastiksalen luktar frusen svett. En efter en ska eleverna springa fram, ta sats och hoppa gränsle över bocken. De som kan. Bommarna svajar till under taket. Ingen får stå under. Fröken vet inte riktigt hur man säkert låser sprintarna.

I redskapsförrådet finns en korg med ärtpåsar. En efter en få eleverna gå balansgång med en ärtpåse på huvudet.  Raka i ryggen ska de vara. Vristerna ska sträckas mot det lackerade trägolvet. Bomullsband i olika färger hänger på metallringar. Ett band över bröstet markerar tillhörighet. I lekarna en jakt efter band fästa i linningen eller instoppade mellan låret och gymnastikdräkten. Anna och Elisabeth har rosiga ben och vita sockiplast. Peter roffar åt sig banden och knuffas om han kan. När det är gränsbrännboll kastar han bollen hårt. Jämfört med dem är du vålnadsblek.

På gymnastiken har fröken randiga byxor i ett tyg som liknar musskinn. Man vill röra vid det för det ser så mjukt ut. Ränderna passar inte ihop. Byxorna är uppdragna till armhålorna och skär in i grenen. Hon äter kvicklunch i form av en sockrad grape och blänger på de ungar som dricker gul mjölk. Den är livsfarlig, fet och de kommer dö av hjärtat om de inte skyller sig själva. Ändå dricker du, för det skälla och blåa kväljer dig.

af Kleen heter fröken. Farsan lägger upp sina grovarbetarnävar på den gulbleka vaxduken hemma och säger att det är ett passande namn på en som inte duger något till, men när han kallas till skolan för kvartsamtal tittar han ner och får ingenting sagt, trots att veka fruntimmer är det värsta han vet.

Ytterhalsduk får eleverna inte bära, fast de fått påta sådana i slöjden av orange garn som är så fantastiskt och mjukt som angora. De kan fastna i gungställningen och kvävas av sina halsdukar. Fröken vet alltid att berätta om barn som dött.

Gunnar bor nedanför kyrkan. De som ruttnar i jorden på kyrkogården rinner ner i hans kök. I mörkret dras han till Gustav som bränner i lönn. Han har suparlever efter åren på sjön. Det är Signe som sagt det. Med prasseltorra händer drog hon strumpstickan genom håret för att den skulle glida bättre.
-Gunnar har besvär med sin lever, han. Den värker visst. Han kanske har kräfta i buken med, vad vet jag. Att han inte kan sluta dricka när det går så illa åt han.
Osynlig sitter du under bordet och lyssnar på Signe, du har orden på tungan, men du vågar inte fråga.
Får Gunnar tag på en så är det klippt. Han har hänglås på sin ruttna jordkällare. Under täcket i hemlighet pressar du naglarna mot bröstet och låtsas att det är Gunnars kniv. Varje dag måste du gå förbi Gunnars.





torsdag 20 februari 2014

Tröja

-Hur är det med Lillan?
-Vi bakade en sockerkaka på förmiddagen och sedan har hon sovit middag.
-Vad har du själv gjort?
-Jag har tittat på TV-sändningen från riksdagens utrikespolitiska debatt.
-Vad sa du att du gjorde sa du?
-Jag tittade på en riksdagsdebatt på TV.
-Men varför?
-Det var faktiskt riktigt intressant. Lillan hade somnat på fjärrkontrollen och jag ville inte riskera att väcka henne, så jag blev sittande. Folk brukar säga att politiker saknar verklighetsförankring och efter att ha sett den här debatten så tror jag det är sant. Sveriges Riksdag. 349 ledamöter. Gräddan av Sveriges politiska elit, nominerade och utsedda av sina partikamrater för sina meriters skull. Några slags kvalifikationer måste de väl ha?
-Jo, det förstås.

-Jag kände mig fullständigt alienerad där framför TV:n. Ledamot efter ledamot gick upp i talarstolen. De flesta läste innantill. En verkade till och med ha hämtat sina faktauppgifter ur en turistbroschyr. Olika politiker höll på olika länder. De hänvisade till olika konferenser de varit på, sammankomster som ingen förutom de själva hört talas om. Likar möter likar på en semesterort i Mexiko. Stater nämndes vid namn. De kunde lika gärna pratat om brännboll eller vichyvatten. Det är människor som bor där. Människor av kött och blod som hukar under förtryck och fattigdom. Angiveri. Alla känner någon som dödats. Unga män får magen uppsprättad. Kvinnor riskerar att våldtas. Fångläger. Tortyr. Sveriges riksdag vänder sig artigt till fru talman och talar om kärnvapen. Bryr vi oss ens om det avlägsna hotet när vår sociala trygghet undermineras, vården försämras och skolundervisningen näst intill upphört att fungera? Artighetsfraser. Inbördes beundran. Kan de ens föreställa sig vad vanliga människor känner. Du hittar bättre retoriker och klipskare analytiker på vilken gymnasieskola som helst. Vad är det som gör att just dessa personer får sitta i riksdagen?

-Det är underkylt regn ute. Vill du fortfarande gå ut?
-En socialdemokrat och en moderat flirtade med varandra från talarstolen. De skulle ses på riksdagens veteranklubb. Ingen av dem var lastgammal. Jag föreställer mig att de petats från sina respektive riksdagslistor.
-Har du verkligen tillbringat hela eftermiddagen med det där?
-Nja, jag stickade faktiskt på en tröja till Lillan. Rosa merino med en bård av vita hjärtan nedtill.




onsdag 19 februari 2014

Lätt

Det är något lätt över hennes tunna kropp, som hon leviterar och svävar över gatstenen. Pappmuggen är stilla i handen. Den blekgröna yllefilten med prästkragar tynger över hennes korsade knän. Jag ser in i hennes svarta ögon. Hennes blick är oseende och meditativ, samtidigt som den är ytterst intensiv. Jag uppskattar hennes ålder till sexton, kanske arton år. Hon sitter utanför apoteket. Vid ICA ligger en gumma. På Röda Korset diskuterar frivilligarbetarna skillnaden mellan romer och rumäner. Vad är skillnaden mellan mig och tiggarna?

Jag sitter i väntrummet på specialisttandläkarmottagningen. Rummet är för litet för de elegant formgivna möblerna. En platt-TV fyller väggen med hockey. Karlsson har varit morgontrött, men nu börjar han ta initiativ. Det blir 1-0. Spelet måste bli mer aggressivt. En man i 55-årsåldern får höra att han gått fel. Det är folktandvården som ska prova ut hans bettskena. Jag möter hans blick och ser stressen under överrocken. Halsduken är prydligt knuten. Hans skor är rena vädret till trots. Jag tar åt mig för lätt.

Om du vill skriva, så kan du. Rädsla är ett större hinder, än brist på talang. Vem är jag? Vilken rätt har jag uttala mig? Vem vill lyssna till mig? Alla människor har en unik historia att berätta. Du har all rätt att berätta den. Om det vore så lätt. Skrivande är en form av andlighet, ett möte med något större. Jag måste hålla fast vid det.




tisdag 18 februari 2014

Text till bild

Lynn Andrews anställde mig som sin assistent och dubbelgångare på stående fot. Jag hade nyss lämnat Herrljunga för Hollywood och sökte jobb. Lynn sökte sig själv och fann mig på trottoaren utanför Tods på Rodeo Drive. Vi insåg snabbt att vi var som gjorda för varann.

Mina sysslor i egenskap av Lynn är minst sagt omväxlande. Jag får hålla efter tjänstefolket, kökspersonalen, trädgårdsmästaren och den pårökte mexikanen (1) som brukar vaxa Lynns bilar en gång i veckan. Ibland sköter jag hennes bokföring. Då känner jag mig riktigt kreativ. Vid ett tillfälle fick jag ta mig an en av hennes avlagda älskare, S Take. Taxen Tom Bombadill ingår också i mina åtaganden. Med tiden har det hala djuret blivit märkligt fäst vid mig. Jag vet inte om det beror på ärren på mina hälsenor, som jag fick när jag var fem år och lekte rävgryt med pappas jakttax Stropp, eller om det beror på att jag helt enkelt har god hand med bortskämda jyckar.

Att träffa Lynns svärföräldrar med jämna mellanrum är också sådant som jag får göra, speciellt när Lynns make D Emon,  är borta på filmjobb. När man ser svärfaderns turkosa tangabadbyxor är det lätt att förstå varför just jag får träffa dem. Efter Lynns succé med nyinspelningen av filmen Bus Stop är hon högvilt för paparazzi-fotograferna. När jag såg teleobjektiven blänka till i buskarna beslutade jag mig för att ägna Tom Bombadill lite extra omsorg och bada honom.

Mamma sa att jag aldrig skulle lyckas i Hollywood. Jag undrar om hon förstår att det mig hon ser när hon läser om Lynn Andrews i Hänt Extra, på salong Harriets Härliga Hår i Herrljunga.

(1) källa: de maximalt 5 minuter jag sett av Svenska Hollywoodfruar

måndag 17 februari 2014

Undantag

Tron på att morgondagen
Blir bättre än gårdagen
Regerar utan undantag
Allt det onda försvinner
Om man blundar
Tillräckligt hårt

söndag 16 februari 2014

Hav

Orden etsar sig fast. De är skrivna till dig av en främling. She´s driving a red car, she´s on her way to the ocean. Du är den kvinnan, som kör mot havet. Fast din bil är grå och hennes är röd, så bär din tårögda längtan, samma sälta som havet.

Din längtan föddes på en krogkällare på en bluesklubb i inlandet. Minnesbilderna är dina egna, inte din kameras. Du minns samförståndet mellan dig och scenen och främlingen som gav dig orden. En man utan ålder med tovigt hår och mager kropp tassade upp på scenen i gubbtofflor och trasiga jeans. Du undrade hur en människa kunde leva i så uselt skick. En rå skugga med ståbas följde honom. Under ståbasens strängar en mångul skumgummisvamp.

Bredvid dig en ung kvinna. Du minns hennes BH och tajta topp. Hennes pojkvän höll hennes armar. En skugga han också, klädd i blårutig flanellskjorta. Hon skrek av rörelse. Blueslegenden nuddade hennes hand. Efter spelningen. En kram och en signerad skiva. Dina kontakter är av det formella slaget. Du skapar konst, fast du inte tror det är sant.

Du går därifrån med en känsla av att tre skovlar mull lagts på din kista. Bluessångaren lever så. I en kista. Nära jorden. Du längtar efter havet, vind och blågrå dyning. En dag kommer du att resa till din längtan. Den dagen kommer vinden fånga ditt hår.


lördag 15 februari 2014

Väntetid

Kan man säga solregn
När vintern blir vår
Och droppar av regn
Blandas med flingor av snö
När årstiden känns som
Väntetid på marmorgolvet
Och stationsutropen
Utlovar ytterligare förseningar






fredag 14 februari 2014

Titta

-Vad har du där?
-En legobroschyr från mitten av 70-talet.
-Någon ny samlarvurm?
-Nej, ett inlägg i genusdebatten. Mina kollegor säger att lego blivit så könssegregerade. På 1970-talet lekte alla barn med samma slags legobitar. Nu finns det pojk- och flicklego. Titta i broschyren ska du få se. Pojke leker med kugghjul. Flicka tittar på pojke som leker med kugghjul. Sen får flickan något slags dockskåpslego med kök och vardagsrum.
-Vardagsrumsinteriören?
-Vad är det med den?
-Pappa Lego sitter i fåtöljen och ska blanda en whiskeygrogg. Det står två selterglas och en karaff på soffbordet.
-Jisses. Kommer du ihåg de där små guldpokalerna?
-Från det danska körsbärsvinet? De som satt fast i en korkmedaljong på flaskan. Man både ville och inte ville ha dem.
-Vissa barn fick fler guldpokaler än andra.

torsdag 13 februari 2014

Springa

Du står på trappan och ser ut över skogen. Ikväll bär du den lättare av dina två vinterjackor. Alpacasjalen över dina axlar börjar bli solkig. Inte så det syns, men så du anar det. Du ser konturerna du inte kan återge och färgerna du inte kan namnge. Månen hukar bakom hustaken. Ännu saknas en bit till det sömnlösa fulla.

Från andra sidan gatan hörs röster från lekande barn. De verkar springa. Trädgårdens lekstuga är kraftigt fasadbelyst. Du andas in och ut igen, långsamt, för att smaka på luften. Syremolekylerna vidgar din luftstrupe och häftar fast på insidan av näsan. Hur man ska andas har du läst i en bok. Först andas man in och räknar till tre, sedan ut lika sakta. Innan en ny inandning håller man andan så länge man kan. Till tjugo ska man räkna.

Ett ögonblick skimrar till med skymning och lugn. Sedan gör sig kroppen påmind. Huvudvärken. Infektionen som får kroppen att värka. Det lätta illamåendet. Känslan av tristess.

En försäljare går från hus till hus och säljer villalarm. Han bär en offermapp i konstläder i famnen och hukar i sin rymliga jacka. Du vet inte om han lyckats sälja något. Hans firmabil är en personbil av minsta sorten. Den är täckt av blåvita dekaler som påminner om rakblad eller reklam för tandkräm. Uppgivenheten har ristat djupa fåror i hans ansikte. När han kommer fram till ditt hem kommer dörren att vara låst. Du kommer inte vara där för att be honom lämna dig ifred. I självföraktet är man ändå sann mot sig själv.







onsdag 12 februari 2014

Text till bild

Möblerna ägnas ett förstrött intresse, en blick i  ögonvrån, för själen skull, där det utsökta trängs med det kanske användbara, i auktionshallens foajé. Konsthantverket och prydnadssakerna gås igenom för känslans skull. En porslinsponny med skära rosor i seltyget, trängs med Lisa Larssons spökmus och en vas från Uppsala-Ekeby. Ett sådant hem, stolt eller ängsligt. Det manglade travas i kartonger under borden. Wiltonmattorna hänger över en ställning.  Tennlampetterna fångar lysrörsbelysningen där de ligger på rygg i en ölkartong av papp. Kryptiska anteckningar om kommande bud fyller anteckningsblocken.

Mig är det konsten som lockar. Det vägghängda, ramade. Där söker jag efter namn och linjer. Bland rävar i morgondimma,  hav som kunde vara Strindbergs, slingrande grusvägar, rådjur och tjädrar letar jag efter annat än sövande landskap. Inte så mycket för den ekonomiska vinningens skull, som för jakten efter det som talar till hjärtat. Oljor av böndernas hästar. Litografier av Bengt Lindström eller Bengt Åberg, Lindstöms penseltvättare. Vinsterna i konstföreningens lotteri.

Utrop 379 står lutad mot kortsidan på borden vid långväggen, nära auktionistens pulpet. Jag vänder den oramade tavlan och tar ett par steg bakåt för att kunna betrakta motivet. Den är stor, en kvadratmeter duk, monterad på spännram. Andetag för andetag tar jag in den, den lindblomsgröna pärlsponten som skvallar om takhöjd, de vassnästa kvinnorna och tunnorna med blod, sylt eller rödfärg.

-Waldner, säger en röst på sjungande norrländska.
Jag klämmer fast handväskan under armen och vänder mig om. Kommunens pensionerade kultursekreterare stödjer på kryckkäppen. Ryggen är böjd av ålder. Ögonen spelar under kepsskärmen. Jag vet inte om han glor på mig eller tavlan. En vattendroppe faller från jackärmen. Vi blev osams om en Waldner en gång. Jag ville inte ha den på mitt tjänsterum. En av de vanliga, en av dem som jag i hemlighet kallar "Hermodsingenjörens mardröm", amorfa schackpjäser, röda och stadda i upplösning mot en bakgrund hämtad från Dalís smältande klockor.
-Waldner, säger jag. De är ovanlig. Färgerna är inte riktigt hans. Du har ju inventerat kommunens donation. Har du sett någon liknande?
-Det är hans mamma. Hon var kassörska på mejeriföreningen innan hon gifte sig. Hans äldre syster. Den blonda. Hon gifte sig rikt. Med en direktör i Stockholm. Hon förförde honom i en stulen minkpäls. De umgicks visst aldrig, Waldner och systern. Hans fru försvann ju. Waldners fru försvann. Kroppen hittades aldrig, vet du.
Jag ryser när jag ser händerna som sticker upp ur tunnan med rödfärg. På det beniga fingret anas en vigselring.
-Ska du bjuda på tavlan? säger jag.

tisdag 11 februari 2014

Hopp

Anna plockar upp CD-fodralet från facket mellan bilsätena.
-Vad är det här? undrar hon. Jag har aldrig sett något liknande. Lyssnar du på sådant?
Janne flinar.
-Du har inte hört något liknande heller. Jag lovar. Den här plattan är i något i särklass.

Anna vrider på CD-fodralet. Omslagsbilden verkar vara hämtad från någon andlig sida på internet som lovar bättring med hjälp av hurtfriska visdomsord av andlig karaktär. En vitklädd kvinna sitter på marken med ansiktet vänt mot en himmel som skimrar i lila. Anetthe Ohlsson Hopp står det med silvertext. Annetthe verkar ha skrivit ut bilden på en hemmaskrivare och klippt ut den för att den ska passa i CD-fodralet.

Janne slår på bilstereon. Annetthe sjunger eller snarare ylar ut sin längtan efter Bengt.
-Hon har använt en avancerad hemmasynt med förprogrammerade melodislingor, säger Janne. Eller ja, försökt använda. Hon behärskar den väl inte riktigt, om man så säger. Alltså ärligt talat. En låt ska ha vers och refräng. Någon slags struktur. Hon verkar inte ha fattat det riktigt. Och sångrösten...

Anna stirrar på bilstereon.
-Nej, stäng inte av. Jag vill höra mer.
-Anna. Det vill du inte alls. Jag är med i en hemlig klubb.Vi träffas den tredje torsdagen i varje månad och spelar gräsliga skivor för varandra. Ingen har orkat lyssna mer än 30 sekunder på Annetthe. Du har hört två låtar nu. Det är unikt.
-Det är något gripande med hennes uttryck. Jag fascineras av henne. På baksidan skriver hon om andligt sökande och strävan efter att hitta en själsfrände. Hon skriver om att det är viktigt att skapa och vara kreativ. Att man inte ska vara rädd, utan tro på sig själv. Att hon är stolt över sin skiva och sina sånger. Jag kan hålla med om det. Att det är viktigt att vara kreativ och att det finns något angeläget i att sträva efter någon form av andlighet. Men...så blir det så här.

måndag 10 februari 2014

Cirkel

Det är möjligt att du går i cirklar, årstidsvis i högervarv, när du följer stigen längs med sjön. Du känner markerna nu, minns rådjuren och dimman och sparvugglans spröda läte, som sätter sig till doms över ingenting, som om den vore en annan sorts fågel, prålig och rödbröstad. Blåsipporna minns du och vitsippsbackarna. Leran och svällisen. Dagar som aldrig ljusnar minns du. Du minns människor du mött. Rakryggade vandrare i oljerockar. Kvinnor i rött. Den piprökande mannen men den trötta taxen. Joggarnas välformade vader. Du är kråkblind och korpvaken. Dina händer har rört vid en skadad fågel.

I stunder av vila söker hunden ditt sällskap. Den lägger tassen i ditt knä. Dina händer rör sig i cirkelform genom dess vita päls. Du vet att den har en vårta på bogen, ett märke i huden som säkert inte är något, bara en liten knöl. Den vill inte att du rör vid den fläcken. När du petar rycker den till.

Den känner dina konster och vet var den kan vänta sig torkad lever. En sökruta, ett enkelt spår, en sten att hoppa upp på. Ni har era vanor. När ni närmat er hemmet har den sänkt sitt huvud. Den går innesluten i sig själv, trött och utan att lägga vikt vid omgivningen.

När hunden kommit till ro i sin vandring är dina tankar som hetsigast. Det då du tänker det ogripbara det hemlösa och nästintill vidriga. Du tänker hur du krafsar hjärtat ur bröstet och lägger det på skärbrädan och slår det platt med en kastrull. Sen kryddar du det med torkade örter, salvia och spiskummin som du inte riktigt tål, och virar in hjärtat i en läderpung och låter det återta sin plats.

Det är då du fastnar i fraser och gör dem till verkliga. Du citerar Dylan ur minnet och låter orden karva en meanderslinga genom hjärnbarken. Go to him now, he calls you, you can´t refuse. Din kejsare i trasor kallar dig igen, fast du vet att du inte ska, för du vet att du stått inför tomheten i hans ögon. Han kallar dig med ditt namn. Han har rört vid ditt innersta, själens hemliga längtan, men sanning är lögn och lögn är sanning, för honom och för dig. Kärleken behöver hud.



söndag 9 februari 2014

Plastsäck

En pick-up tankar fullt och försvinner med blårök ut avgasröret. Barbados på hög volym får förarhytten att vibrera. Papperskorgen på ICA Nära i Humlered hänger snett på den rödslammade väggen.  Kanten på en svart plastsäck döljer GB-Clownens ansikte.  Aftonbladets löpsedel skrynklar sig bakom en grådaskig plastskiva. Texten för Annika att rycka till. Vi ger dig alla nattens nyheter. Hemmavid står radion alltid på. P4: s dämpade röster blandar sig med surret från kylskåpet. Morgontidningen breder ut sig över frukostbordet. Har det hänt något som hon inte vet? Något som Aftonbladets rubriksättare tar för givet att alla känner till?

Håglöst väljer Annika påse Gott och Blandat och en liten flaska Cola Light och lägger upp dem framför kassörskan. Du har väl så du klarar dig? Köp något efter vägen så du inte blir trött när du kör? Hon lovar och stannar till på det första stället hon kommer till, ICA Humlered.
-Vad det bra så? Kassörskan ser på Annika.
De tunga ögonlocken täcks av grön ögonskugga. Blodådrorna på kindbenen bildar ett kartnät över trakten, ägor, släktfejder och människor som riktat älgjaktens vapen mot sig själva. Kassörskan drar varorna mot scannern. Fingrarna liknar prinskorvar som doppats i ketchup.
-Det var bra så. Tack.
Annika söker efter plånboken. Jackfickorna. Jeansen. Jackfickorna.
-Jag har glömt plånboken i bilen. Vänta lite så hämtar jag den.

Hon rusar ner för handikapprampen utanför butiken. Stressen får det att svartna för ögonen. Hon kan knappt andas. Fabian står olåst. Hon låser sällan bilen. Helst skulle hon vilja förvara nyckeln i tändningslåset för att slippa hålla reda på den. Hon öppnar bakluckan. Canvasväskan står symmetriskt bredvid canvasbagen, precis som hon stuvat dem. Majolikakrukan som är invirad i lager med tidningspapper och gamla handdukar vilar stadigt mot hjulhuset. Mamma sticker åt henne sådant ibland. Ett par garnnystan hon inte hinner sticka. En gammal blomkruka. Förskott på arv. Hysteriskt letar hon genom bagaget och kupén. Den blå ryggsäcken som ska innehålla plånbok, mobiltelefon och husnycklar är borta. Annika vill skrika rakt ut.

En fleecetröja ligger inkilad mellan ryggstödet och bagageutrymmet. Den har varit borta sedan hon var på Västervik i somras och sov i bilen. Hon drar fram fleecen och  känner igenom fickorna. 1500 spänn i hopvikta femhundralappar. Hur i helvete har fleecen kunnat hamna där? Och  vara borta så länge? Hur har pappa kunnat missa den? Han stod bakom ryggen på henne när hon stuvade bilen. Han som brukar se allting. Gruskorn på bilmattorna. Klädseln börjar bli sliten. Det måste du göra något åt. Inte vad hon ska göra, bara åt. Hon knölar ner sedlarna i bakfickan och går in och betalar snackset.

När hon kommer hem i skymningen och har parkerat bilen på garageuppfarten hittar hon den blå ryggsäcken bakom förarsätet. Den sista halvtimmen har hon lyssnat på Cornelis - Personliga Persson i bilradion.

lördag 8 februari 2014

Sopa

Pottan står under sängen. En tidning döljer dess stinkande innehåll. Med ansiktet bortvänt drar jag fram den och lägger mönsterbladet med rosor från Berlin, som aldrig blivit sydda åt sidan. Fortfarande med ansiktet vänt åt sidan bär jag ut den blommiga porslinspjäsen. Jag vill inte se hur det bruna skvalpar i det gula och jag vill inte känna lukten. Utmattad och kräkfärdig vilar jag med ryggen mot utedasset, innan jag sköljer ur pottan under pumpen. Vattnet är ruttet först.  Pumphandtaget gnisslar och åbäkar sig.

Kroppen ligger kvar i bädden när jag återvänder med en kopp välling. Jag ställer ner den på nattygsbordet och lägger den lena silverskeden bredvid.
-God morgon, säger jag tyst och tar ett steg tillbaks.
I väntan på att kroppen ska vakna och begära sin välling sopar jag. Borsten rör sig över golvet. Hur dammet kommer in i det slutna rummet vet jag inte. Varje morgon sopar jag. Sen sätter jag mig på kanten av bädden och känner det nedlegna taglet under min rumpa. Jag stöttar ryggen med kuddar och fäster en trasa under hakan på honom. Nattskjortan är fläckig av dregel. Sked för sked fuktar jag hans munhåla med välling. Han dreglar och sväljer.

Handen griper tag om om mitt knä. Den är benig som en klo.
-Vällingen är slut, säger jag. Ska jag dra undan gardinen, så det kommer in lite ljus? Morgonen är frisk och klar.
Jag vet att han inte kommer svara mig. Talet försvann i slaganfallet. Det veneriska kom först. Då hade han redan slutat röra mig. Jag vet inte vem som gav och fick det där. Gossen hade dött och flickan var klen.
-Jag ska fram era ritkol, säger jag, och fästa ett papper på en gammal pannå, så du kan teckna en stund. Det blir kålsoppa sen, till aftonvard.
Han tecknar med vänster hand, som djävulen själv, fattigdomskarikatyrer av oss och de mardrömmar som hemsöker hans nätter.
I det rum som en gång var vår salong hänger det porträtt som en gång gjorde mig till brud, dolt av ett lakan, sedan den tid vi fortfarande hade råd med tjänstefolk. Satan säjer jag för pengar till välling och kål till vår gamle konsthandlare som är djävulen själv och jag vet att han eftertraktar det dolda porträttet, den köttiga nakenheten och ljuset i vecken på huden. Än räcker kolet till kål.

fredag 7 februari 2014

Text till bild

Nyanserna i det inramade fotografiet smetas ut till intet på vävtapeten. Dimman fryser till is runt gatlyktans natriumljus utanför. En vattendroppe faller från duschmunstycket och letar sig ner mot den fuktiga golvbrunnen. Svartmöglet växer bakom toalettstolen. Badrummet har målats med samma aprikosrosa färg som resten av hotellrummet.

Kvinnan som kallar sig Louise ligger hopkrupen i fosterställning med ryggen ut mot rummet. Hennes rufsiga hår ligger som en julkärve längs med nacken. Sängkläderna luktar unket, trots att sängen bäddats ren.
-Det var lätt med henne, tänkte Pontus, men samtidigt så svårt. Hon ville. Hon följde med. Hon smekte mitt höftben med handen. Nuddade mina händer. Samtidigt var hon allvarlig. Det fanns något kompromisslöst i de grå ögonen. Något som fick mig att vilja.

Han vill väcka henne och be henne gå, samtidigt som han vill behålla henne hos sig, för att ta henne en sista gång. Charlie, bandets chaufför och allt i allo, har rummet intill. Han har säkert hört dem. Hotellets innerväggar är miljonprogramtunna. Det är Charlie som håller bandet samman, lägger sig som en blöt filt, över deras trötthet och bråk. Han klamrar sig fast i musikbranschen och tar sådana jobb, chaffis åt en band som knappt blir mer än drömmar, unga män som ruttnar inifrån. Charlie har cowboy-hatt, Macahanjacka och snedslitna boots. De bleka levisjeansen har växt fast på kroppen. Han dunkar Pontus i ryggen och säger saker, som han tror är smarta, på bred texasdialekt:
-Don´t sleep with  strangers. Fuck dem.

Men Louise kändes inte som någon främling. Hon bara fanns där och följde med. Han gav henne vodka i tandborstglaset och hon stod vid fönstret och såg ner på torget där Försäkringskassan låg vägg i vägg med Arbetsförmedlingen och kinarestaurangen stängt för kvällen.
-Den här stan är för liten för en människa, sa hon. Det är väl därför jag stannar. Jag går på Sörängen också. Läser skrivarkurs på distans. Jobbar på dagis. Tar hand om andras ungar. Ibland tror jag det är det bästa man kan göra.

Nålfiltmattan känns sträv mot hans trampdynor. Han ser på fotografiet igen. En droppe på en strå i solnedgång. En glasblåsares lek med smält sand i hyttan. Han kan inte riktigt se vad bilden förställer. Louise gnyr i sömnen. Det susar i rören från Charlies rum. Insikten kommer där...

torsdag 6 februari 2014

Lugnande

-Vad är det där?
-Lugnande hormon. Någon slags örtblandning. Johannesört. Munkpeppar. Passionsblomma. Den ska vara bra för koncentrationen och verka nervstabiliserande.
-Men det är ju en häst på burken?
-Jag tror hästar är billigare än hälsokost. Doseringen är en matsked per 400 kg häst.
-Ska du verkligen prova det där?
-Javisst. Senast jag försökte göra något rogivande så började jag sticka en sjal. När jag väl kom in i mönstret så började jag tänka på Tore. Han var en usel människa och gick en plågsam död till mötes. Det var hans dotter som dödade honom som straff för allt ont han gjort henne. Tore bodde i ett murket gammalt torp. Det var riktigt rysligt.





onsdag 5 februari 2014

Flerordspuff

Koltrasten tvekar
Vid vattenpölens kant
Hoppar så över
En svart drömfågel var det
Av det slag som bär nattens bud
En fågel med skimrande
Svärta i fjäderdräkten
Nuddar min själ
Med ett hemligt budskap



Andetag, Närhet, Över, Drömfågel, Med



tisdag 4 februari 2014

Material

Det är femtio meter ner till porten. Jag trycker mig mot stupröret av koppar. Snösmältningen forsar därinne. En kvinna och en mops brer ut sig över trottoaren.  Det cylinderformade djuret kissar mot ett bildäck. Dess matte låtsas inte se. Under den blekgröna täckkappan har hon samma kroppsform som hunden och hennes hår har likadan ljusbrun nyans som hundens päls. Båda har onaturligt tjocka kinder. Trots att jag egentligen är djurvän funderar jag på hur det skulle kännas att sparka hårt mot mopsens revben, om dess rundhylthet skulle bjuda motstånd eller om den helt enkelt skulle säcka ihop som en punkterad ballong, oförmögen att försvara sig mot det plötsliga våldet.

En ung kvinna rundar gathörnet där jag står. Hon skjuter en liggvagn framför sig. Insatsen är klädd med tyg i ett bronsglänsande material. I korgen ligger en kasse från Lindex. Hennes vassa klackar perforerar smältisen. Jeanstightsen smiter åt runt låren. Den korta jackans skärp markerar midjan. Ögonen är sorgfälligt målade och läpparna täcks av rosa läppstift. Det omsorgsfullt lockade håret söker sig ner efter ryggen. Hon har inte gett upp sin kvinnlighet bara för att hon blivit mamma.

Det känns som hon ser rakt genom mina kläder och äcklas av mina grå bomullstrosor som spruckit i grenen, lika mycket som jag själv gör. Mitt hår känns fett och ovårdat. Vinterkängorna, som visserligen varit dyra, är täckta med saltränder. Skadeinsekter har tagit min alpacasjal i besittning. Jag har inte ens rakat mig under armarna.

-Det är inte sant, tänker jag, att man blir lugn av att gå. Jag är lika rastlös och nedstämd, som när jag gick ut för en timme sedan. Inget kan stilla min själ. 5:2-dieten är en bluff. Jag äter lika mycket sött som förut. Det syns på valkarna runt min mage.

Ett SMS får mobiltelefonen att vibrera i fickan. Hoppet förvandlar min ryggrad till en laserstråle. Det kan vara Richard som ångrat sig och vill möta mig igen. För att inte bli besviken intalar jag mig att meddelandet säkert kommer från Kapp-Ahl som vill ge mig 25 % rabatt  på glansiga underkläder i femtio nyanser av grått. Snart kommer kvinnan med barnvagn möta mopsen. Trottoaren är inte tillräckligt bred för dem båda. På tvärstaget bakom stupröret står ett lyckotroll.




måndag 3 februari 2014

Sikte

Från köket till hallen
Siktet inställt
På almanackan
Från bensinmacken
Två röda stugor
I februarikyla
På varsin sida
Om grusvägen
Jag vill följa den
Till sjön
Eller himlen
Vart den nu leder
Med högskaftade kängor
Raggsockor
Mönsterstickade vantar
Vill jag följa vägen
Som löper mellan husen
Utan att vända blad

(osäker på sista raden, ska den tas bort?)

söndag 2 februari 2014

Bark

-Vad gör du?
-Jag tittar på TV.
-Jo, det förstår jag. Men Hälsoresan? Den måste ju vara minst 10 år vid det här laget och den var inte ens bra när den kom.
-Den har blivit bättre. Tiden håller på att komma ikapp den. Folk är mer medvetna om andlighet och sådant nu än när filmen gjordes. Åberg är skicklig på att fånga tidsandan. Det finns en gripande scen i filmen. En kvinna kramar ett träd, hon krafsar lite i barken och så. Meningen är att hon ska bli jordad och komma i kontakt med något större. Hon kramar trädet för att hon är ensam och saknar någon att hålla kär. I brist på män får man krama träd, säger hon. Jag kommer in i någon slags frid när jag ser den där filmen. Det är något fridfullt med människor som mediterar.
-Jag tror du håller på och somnar framför TV:n.


lördag 1 februari 2014

Bildtext

Det var hemuppgiften i kursen i bildbehandling som fick mig att bestämma mig. Jag gick in för arbetet med liv och lust, scannade in gamla bilder från ett fotoalbum jag knappt visste att jag ägde och sökte igenom dammiga gamla hårddiskar på jakt efter material. Till slut hade jag klippt in sex till synes identiska män på en gräsmatta. Alla var klädda i grå T-shirts och jeans. Vissa av T-shirtarna hade jag själv köpt på rea på Intersport, andra hade männen hittat på egen hand. En del av jeansen hade jag till och med  klorinblekt i tvättmaskinen för att de skulle få rätt nyans. Fem av männen var mina gamla pojkvänner. Den sjätte var min pappa. Insikten fick mig att fatta mitt beslut. Jag skulle bryta mitt beteende och skaffa en ny karl. Valet föll på Jens på kursen. Han hade skägg, flanellskjorta och nötbruna ögon. Att han var femton år yngre än mig och hade stentvättade jeans var inget som jag brydde mig om. Jeansen skulle ändå av.