Hopp

Anna plockar upp CD-fodralet från facket mellan bilsätena.
-Vad är det här? undrar hon. Jag har aldrig sett något liknande. Lyssnar du på sådant?
Janne flinar.
-Du har inte hört något liknande heller. Jag lovar. Den här plattan är i något i särklass.

Anna vrider på CD-fodralet. Omslagsbilden verkar vara hämtad från någon andlig sida på internet som lovar bättring med hjälp av hurtfriska visdomsord av andlig karaktär. En vitklädd kvinna sitter på marken med ansiktet vänt mot en himmel som skimrar i lila. Anetthe Ohlsson Hopp står det med silvertext. Annetthe verkar ha skrivit ut bilden på en hemmaskrivare och klippt ut den för att den ska passa i CD-fodralet.

Janne slår på bilstereon. Annetthe sjunger eller snarare ylar ut sin längtan efter Bengt.
-Hon har använt en avancerad hemmasynt med förprogrammerade melodislingor, säger Janne. Eller ja, försökt använda. Hon behärskar den väl inte riktigt, om man så säger. Alltså ärligt talat. En låt ska ha vers och refräng. Någon slags struktur. Hon verkar inte ha fattat det riktigt. Och sångrösten...

Anna stirrar på bilstereon.
-Nej, stäng inte av. Jag vill höra mer.
-Anna. Det vill du inte alls. Jag är med i en hemlig klubb.Vi träffas den tredje torsdagen i varje månad och spelar gräsliga skivor för varandra. Ingen har orkat lyssna mer än 30 sekunder på Annetthe. Du har hört två låtar nu. Det är unikt.
-Det är något gripande med hennes uttryck. Jag fascineras av henne. På baksidan skriver hon om andligt sökande och strävan efter att hitta en själsfrände. Hon skriver om att det är viktigt att skapa och vara kreativ. Att man inte ska vara rädd, utan tro på sig själv. Att hon är stolt över sin skiva och sina sånger. Jag kan hålla med om det. Att det är viktigt att vara kreativ och att det finns något angeläget i att sträva efter någon form av andlighet. Men...så blir det så här.