Text till bild

Möblerna ägnas ett förstrött intresse, en blick i  ögonvrån, för själen skull, där det utsökta trängs med det kanske användbara, i auktionshallens foajé. Konsthantverket och prydnadssakerna gås igenom för känslans skull. En porslinsponny med skära rosor i seltyget, trängs med Lisa Larssons spökmus och en vas från Uppsala-Ekeby. Ett sådant hem, stolt eller ängsligt. Det manglade travas i kartonger under borden. Wiltonmattorna hänger över en ställning.  Tennlampetterna fångar lysrörsbelysningen där de ligger på rygg i en ölkartong av papp. Kryptiska anteckningar om kommande bud fyller anteckningsblocken.

Mig är det konsten som lockar. Det vägghängda, ramade. Där söker jag efter namn och linjer. Bland rävar i morgondimma,  hav som kunde vara Strindbergs, slingrande grusvägar, rådjur och tjädrar letar jag efter annat än sövande landskap. Inte så mycket för den ekonomiska vinningens skull, som för jakten efter det som talar till hjärtat. Oljor av böndernas hästar. Litografier av Bengt Lindström eller Bengt Åberg, Lindstöms penseltvättare. Vinsterna i konstföreningens lotteri.

Utrop 379 står lutad mot kortsidan på borden vid långväggen, nära auktionistens pulpet. Jag vänder den oramade tavlan och tar ett par steg bakåt för att kunna betrakta motivet. Den är stor, en kvadratmeter duk, monterad på spännram. Andetag för andetag tar jag in den, den lindblomsgröna pärlsponten som skvallar om takhöjd, de vassnästa kvinnorna och tunnorna med blod, sylt eller rödfärg.

-Waldner, säger en röst på sjungande norrländska.
Jag klämmer fast handväskan under armen och vänder mig om. Kommunens pensionerade kultursekreterare stödjer på kryckkäppen. Ryggen är böjd av ålder. Ögonen spelar under kepsskärmen. Jag vet inte om han glor på mig eller tavlan. En vattendroppe faller från jackärmen. Vi blev osams om en Waldner en gång. Jag ville inte ha den på mitt tjänsterum. En av de vanliga, en av dem som jag i hemlighet kallar "Hermodsingenjörens mardröm", amorfa schackpjäser, röda och stadda i upplösning mot en bakgrund hämtad från Dalís smältande klockor.
-Waldner, säger jag. De är ovanlig. Färgerna är inte riktigt hans. Du har ju inventerat kommunens donation. Har du sett någon liknande?
-Det är hans mamma. Hon var kassörska på mejeriföreningen innan hon gifte sig. Hans äldre syster. Den blonda. Hon gifte sig rikt. Med en direktör i Stockholm. Hon förförde honom i en stulen minkpäls. De umgicks visst aldrig, Waldner och systern. Hans fru försvann ju. Waldners fru försvann. Kroppen hittades aldrig, vet du.
Jag ryser när jag ser händerna som sticker upp ur tunnan med rödfärg. På det beniga fingret anas en vigselring.
-Ska du bjuda på tavlan? säger jag.