Bildtext

Däcken pressar upp snömodden under stänkskärmarna. Vindrutetorkarna rör sig tungt över rutan. Henrik sitter framåtlutad över ratten. Elna tittar ner mot bilgolvet. Vinterkängorna har fått saltränder. Hon måste komma ihåg att putsa dem så fort hon kommer in. Smalbenen känns som två djupfrysta metallrör. Kupévärmen riktas mot rutan. Det får inte vara för varmt i bilen, för det är farlig för koncentrationen. Grå Folkvagn, blå Folkvagn, röd Folkvagn, grön Folkvagn, gul Golf, röd Golf, vit Golf. Skoda. De har inte så mycket att röra sig med längre, ska hon veta. I bilhallen har han alltid fått beröm för sina bilar, Henrik. Beröm, men inte betalt. Själv har hon inte kört sedan 1967.

-Vad sa läkaren? Du skulle ju berätta när vi satt oss i bilen.
Elna kramar handväskan i knät. Mockahandsken har gått upp i sömmen. Stoppningen i fodret känns som en liten knöl.
-Diabetes, sa doktorn. Jag har fått diabetes.
-Är det allvarligt?
-Inte än. Jag måste hålla efter det bara.
-Du har väl ätit för mycket sött. Sådant har du alltid varit begiven på.
-Det kan komma ändå, sa doktorn. Jag tycker ändå jag varit noga. Tänkt på vikten och så.
-Behöver du ta någon medicin?
-Inte än. Jag får gå på kontroller.
-På sjukhuset? Så du behöver köras?
-Nej, på vårdcentralen.
-Du behöver väl ha skjuts ändå? Jag tycker inte om det här med mediciner. Man blir beroende. Jag tycker man ska klara sig ändå. Det är viktigt att veta precis hur ont man har.
-Ont, tänker Elna. Jag vet alltid hur ont Henrik har. Efter alla dessa år så vet jag precis. Det är som att slå på nyheterna på TV:n. Man vet, men ändå inte.

En långtradare kör om. Skodan pressas ut mot vägrenen. Sikten försvinner. Utanför hjulspåren förlorar bilen väggreppet. Elna blundar. Hon piper. Henriks händer kramar ratten. Lillfingret saknas på höger hand. Han vill alltid veta hur ont han har.