Varelse

En TV-apparat står på, den smattrar fram en telexremsa av ljud på ett främmande språk. Du önskar att det var en radio du hörde, att nyheterna föder samtal och rynkade pannor och bakas in i jäsande bröd av mjöliga armar, att det som hänt kryddar en puttrande gryta, att barnet tas på höften och bärs till spisen, så den lilla varelsen kan rynka på näsan åt ångorna. TV:n står framför en oxblodsröd soffa där konstlädret flagar på armstöden. Den är stor som ett linneskåp och vräker ut dumhet och död i halvdunklet bakom de halvöppna persiennerna. Du är rädd för hans amputerade fot, håriga buk och svettiga nätbrynja.

Trappuppgången luktar kål och rengöringsmedel. Den vänstra dörren på nedre botten har kraftiga märken. Väggarna är stänkmålade i syrenlila. Dörren till din lägenhet står på glänt. Du går in och möts av ett kaos värre än du lämnat. Golvet ligger upprivet under böljande byggplast. Dammet yr i luften. Tre karlar trängs i köket. De är magra och svettiga och står med flaskor i händerna. Ölets styrka kan du inte avgöra. Du balanserar på golvreglarna och skriker åt dem. Det var flyttstäda de skulle göra. Du har tagit ut pengar för jobbet. Sedlarna bränner i din ficka. Fast du inte kan räkna så bra tror du summan är rätt. För tre timmars jobb ska de ha.

-Du kan inte flytta, säger den kortaste av de tre på bruten engelska
-Jag ska flytta, säger du för att vinna tid. Lägenheten är inte min längre.
-Du kan inte flytta, upprepar mannen.
För att vinna tid studerar du hans ansikte. Han ögon är halvslutna. Näsan är formad som en figursågad dekorlist. Mustaschen hänger över överläppen. Nyckelbenen skär hål på det solkiga linnet. Arbetsbyxorna hålls samman av en snörstump.
-Inte med den tavlan, fortsätter han.

All kraft lämnar din kropp. Du känner dig svimfärdig och sneglar mot vardagsrummet. Tavlan hänger kvar på väggen. Varelsens kropp i förtunnad akryl, blekblå och tunn, skimrar mot den svarta bakgrunden. Den är avbildad i profil och står på knä med nacken böjd. Ett blekrött horn anas i dess panna. Goda dagar ser den vänlig ut. Svartjobbarna har dragit två penselstreck ut från dess kropp och slagit smidda spik grova som tummar genom dess handleder. Din varelse är korsfäst.

Du backar ut från lägenheten. Husbilen du köpt för att komma bort står parkerad på gångvägen med en kniv i däcket. Ett skal bara, en hylsa kring din kropp. Det finns människor som lever så. Nära naturen. I all enkelhet. Du måste glömma din konstnär, din kärlek, ditt jag. En dekal om semesterresor till Åland täcker sidan på svartjobbarnas bil. Någon måste hjälpa dig att ringa polisen. Du vet att de har ett annat helvete än ditt.

Senare: Du läser Expressen på campingplatsen. Människor varnas för östeuropeiska städfirmor. Lystet följer du raderna och låter de grovkorniga bilderna vidga dina ögon. När bilen med dekalen om semesterresor till Åland hittas utbränd vid motorvägen blir du inte förvånad. Tre döda. Du dricker folköl och känner den bittra smaken av ditt hjärta i den svaga brygden. När du läst tidningen kommer du ge den till din granne. Du har sett hans förra kvinna i servicebyggnaden. Hon hade märken från buntband kring handlederna.