Springa

Du står på trappan och ser ut över skogen. Ikväll bär du den lättare av dina två vinterjackor. Alpacasjalen över dina axlar börjar bli solkig. Inte så det syns, men så du anar det. Du ser konturerna du inte kan återge och färgerna du inte kan namnge. Månen hukar bakom hustaken. Ännu saknas en bit till det sömnlösa fulla.

Från andra sidan gatan hörs röster från lekande barn. De verkar springa. Trädgårdens lekstuga är kraftigt fasadbelyst. Du andas in och ut igen, långsamt, för att smaka på luften. Syremolekylerna vidgar din luftstrupe och häftar fast på insidan av näsan. Hur man ska andas har du läst i en bok. Först andas man in och räknar till tre, sedan ut lika sakta. Innan en ny inandning håller man andan så länge man kan. Till tjugo ska man räkna.

Ett ögonblick skimrar till med skymning och lugn. Sedan gör sig kroppen påmind. Huvudvärken. Infektionen som får kroppen att värka. Det lätta illamåendet. Känslan av tristess.

En försäljare går från hus till hus och säljer villalarm. Han bär en offermapp i konstläder i famnen och hukar i sin rymliga jacka. Du vet inte om han lyckats sälja något. Hans firmabil är en personbil av minsta sorten. Den är täckt av blåvita dekaler som påminner om rakblad eller reklam för tandkräm. Uppgivenheten har ristat djupa fåror i hans ansikte. När han kommer fram till ditt hem kommer dörren att vara låst. Du kommer inte vara där för att be honom lämna dig ifred. I självföraktet är man ändå sann mot sig själv.