Sopa

Pottan står under sängen. En tidning döljer dess stinkande innehåll. Med ansiktet bortvänt drar jag fram den och lägger mönsterbladet med rosor från Berlin, som aldrig blivit sydda åt sidan. Fortfarande med ansiktet vänt åt sidan bär jag ut den blommiga porslinspjäsen. Jag vill inte se hur det bruna skvalpar i det gula och jag vill inte känna lukten. Utmattad och kräkfärdig vilar jag med ryggen mot utedasset, innan jag sköljer ur pottan under pumpen. Vattnet är ruttet först.  Pumphandtaget gnisslar och åbäkar sig.

Kroppen ligger kvar i bädden när jag återvänder med en kopp välling. Jag ställer ner den på nattygsbordet och lägger den lena silverskeden bredvid.
-God morgon, säger jag tyst och tar ett steg tillbaks.
I väntan på att kroppen ska vakna och begära sin välling sopar jag. Borsten rör sig över golvet. Hur dammet kommer in i det slutna rummet vet jag inte. Varje morgon sopar jag. Sen sätter jag mig på kanten av bädden och känner det nedlegna taglet under min rumpa. Jag stöttar ryggen med kuddar och fäster en trasa under hakan på honom. Nattskjortan är fläckig av dregel. Sked för sked fuktar jag hans munhåla med välling. Han dreglar och sväljer.

Handen griper tag om om mitt knä. Den är benig som en klo.
-Vällingen är slut, säger jag. Ska jag dra undan gardinen, så det kommer in lite ljus? Morgonen är frisk och klar.
Jag vet att han inte kommer svara mig. Talet försvann i slaganfallet. Det veneriska kom först. Då hade han redan slutat röra mig. Jag vet inte vem som gav och fick det där. Gossen hade dött och flickan var klen.
-Jag ska fram era ritkol, säger jag, och fästa ett papper på en gammal pannå, så du kan teckna en stund. Det blir kålsoppa sen, till aftonvard.
Han tecknar med vänster hand, som djävulen själv, fattigdomskarikatyrer av oss och de mardrömmar som hemsöker hans nätter.
I det rum som en gång var vår salong hänger det porträtt som en gång gjorde mig till brud, dolt av ett lakan, sedan den tid vi fortfarande hade råd med tjänstefolk. Satan säjer jag för pengar till välling och kål till vår gamle konsthandlare som är djävulen själv och jag vet att han eftertraktar det dolda porträttet, den köttiga nakenheten och ljuset i vecken på huden. Än räcker kolet till kål.