Helger har fått mig att börja reflektera och se saker och ting utifrån. Jag har alltid haft svårt för de nödtorftigt kristnade, alkoholrelaterade helgerna, Valborg och midsommar. Som barn eldade vi till påsk, inte till Valborg, så jag har inga barndomsminnen förknippade med valborgsmässobål. Ungarna har blivit tonåringar och det var länge sen det gick att locka med dem till ridklubbens valborgsmässofirande. Under några år var det en fin tradition. Hästar är något jag kan sakna, att rykta och andas på en mule. Rida vill jag inte göra längre.
De senaste åren har vi varit nere på kommunens traditionella firande med raggarbilar, grillkorv, manskör och vårtal. Bålet flyter på en flotte i ån. Det låter bättre än vad det är. Bålet är inte större en lastpall och på håll påminner det mest om ett stearinljus, bevakat av räddningstjänsten. De senaste åren har kommunen bokat någon känd artist som ska stå för underhållningen, vilket naturligtvis är positivt för de som inte har råd eller möjlighet att gå på konserter. I år ger bokningen (artisterna är kända från melodifestivalen) mig dålig smak i munnen. Jag vill inte se sådant. Förra året innehöll vårtalet förtäckt rasism. I år kommer vi inte gå ner på evenemanget.
Jag kommer att plantera om pelargonerna och sätta några kryddväxter. Kanske är det också ett sätt att reflektera över tidens gång och bekräfta vårens ankomst. Gräslöken har självsått sig. Jag har grävt upp ett par av stråna och satt dem i en kruka. Förhoppningsvis klarar de sig. Gräslöken är trots allt en levande varelse, som förtjänar lite omsorg. Försöker se mig själv utifrån, för att hitta något inuti. Helger är alltid milstolpar.
torsdag 30 april 2015
söndag 26 april 2015
Intim
Istället för att vara intim
Med min älskade
Loggade jag in på facebock
Där på en till-salu sida
Fann jag vad jag alltid sökt
Oanvänd damsjäl säljes
Pris 30 kr
Själen var gul med orangea rutor
Den låg i en plastpåse på ett köksbord
Med min älskade
Loggade jag in på facebock
Där på en till-salu sida
Fann jag vad jag alltid sökt
Oanvänd damsjäl säljes
Pris 30 kr
Själen var gul med orangea rutor
Den låg i en plastpåse på ett köksbord
lördag 25 april 2015
Text från bok
Carol O'Connell - Ben för ben
Tredje meningen på sid 17 lyder: Hannah ställde hans väska på sängen och drog ut en byrålåda. Den inspirerar mig att fortsätta på min pågående berättelse. Ensam på sitt hotellrum ser en föreläsare i personlig utveckling ett inslag om en brand. Han börjar minnas sin barndom och hur han hittades övergiven utanför ett Domusvaruhus och hamnade på barnhem och sedan i fosterhem.
Trappan upp till andra våningen var smal och brant. Trapphuset låg utanför huset. Mässingsstänger klämde fast en trasmatta med mycket svart i ränderna mot de fernissade trappstegen. Ovanför dörren till hallen lyste en matt glödlampa. Halvvägs upp fanns ett smalt fönster. I fönsterkarmen låg två döda flugor. De hade lagt sig på rygg. Vingarna var tunna och genomskinliga och verkade mycket sköra. Flugkropparna hade torkat så de påminde om aska.
Hanna bad mig öppna dörren till övervåningen. Den öppnades ut över trappan och man var tvungen att trycka sig mot brädväggen för att dörren skulle kunna löpa. I hallen stod Hannas vävstol. Varpen hängde slapp som spindelväv mellan varpbom och slagbom. En korg med trasor stod bredvid en mörkröd fåtölj med armstöd av trä. Under snedtaket fanns två garderober, en på vardera sidan. Ställde man sig vid fönstret såg man hur åsarna blånade på andra sidan sjön.
Vi gick förbi vävstolen och in i det som skulle bli mitt rum. Hanna ställde min väska på sängen och drog ut en byrålåda. Den kärvade så hon var tvungen att lyfta den för att den skulle kunna rubbas.
-Här är ditt rum, sa hon. Hoppas du ska trivas. Packa upp nu och håll reda på dina saker. Slarv har jag svårt för.
-Ja, tant.
-Han kan säga Hanna, sa hon.
Ett glansigt överkast täckt med skära rosor stora som manshänder låg över sängen. Ovanför huvudkudden hängde en tavla. Den föreställde två barn som gick över en trasig träbro. Över dem vakade en ängel stor som ett hus och klädd i en oformlig vit klänning. När jag tänker tillbaks på den där ängeln, så tänker jag ofta att det var så min mamma kunde sett ut. Ljus och rosenkindad med böljande långt hår och utsträckta, omtänksamma händer.
Tredje meningen på sid 17 lyder: Hannah ställde hans väska på sängen och drog ut en byrålåda. Den inspirerar mig att fortsätta på min pågående berättelse. Ensam på sitt hotellrum ser en föreläsare i personlig utveckling ett inslag om en brand. Han börjar minnas sin barndom och hur han hittades övergiven utanför ett Domusvaruhus och hamnade på barnhem och sedan i fosterhem.
Trappan upp till andra våningen var smal och brant. Trapphuset låg utanför huset. Mässingsstänger klämde fast en trasmatta med mycket svart i ränderna mot de fernissade trappstegen. Ovanför dörren till hallen lyste en matt glödlampa. Halvvägs upp fanns ett smalt fönster. I fönsterkarmen låg två döda flugor. De hade lagt sig på rygg. Vingarna var tunna och genomskinliga och verkade mycket sköra. Flugkropparna hade torkat så de påminde om aska.
Hanna bad mig öppna dörren till övervåningen. Den öppnades ut över trappan och man var tvungen att trycka sig mot brädväggen för att dörren skulle kunna löpa. I hallen stod Hannas vävstol. Varpen hängde slapp som spindelväv mellan varpbom och slagbom. En korg med trasor stod bredvid en mörkröd fåtölj med armstöd av trä. Under snedtaket fanns två garderober, en på vardera sidan. Ställde man sig vid fönstret såg man hur åsarna blånade på andra sidan sjön.
Vi gick förbi vävstolen och in i det som skulle bli mitt rum. Hanna ställde min väska på sängen och drog ut en byrålåda. Den kärvade så hon var tvungen att lyfta den för att den skulle kunna rubbas.
-Här är ditt rum, sa hon. Hoppas du ska trivas. Packa upp nu och håll reda på dina saker. Slarv har jag svårt för.
-Ja, tant.
-Han kan säga Hanna, sa hon.
Ett glansigt överkast täckt med skära rosor stora som manshänder låg över sängen. Ovanför huvudkudden hängde en tavla. Den föreställde två barn som gick över en trasig träbro. Över dem vakade en ängel stor som ett hus och klädd i en oformlig vit klänning. När jag tänker tillbaks på den där ängeln, så tänker jag ofta att det var så min mamma kunde sett ut. Ljus och rosenkindad med böljande långt hår och utsträckta, omtänksamma händer.
onsdag 22 april 2015
Sätta
Fortsätter tidigare puffar. En föreläsare i personlig utveckling är ensam på sitt hotellrum. Ett TV-inslag om en brand får honom att börja tänka tillbaks på sin barndom. Genom fönstret på hotellet ser han det Domus-varuhus där han blev övergiven som barn.
Tanten från barnavårdsnämnden placerade mig på ett barnhem. Hon sa att det var en tillfällig lösning och att jag bara skulle bo där tills någon kunde ta hand om mig. Det var natt när vi åkte dit. Bilens strålkastare förmådde knappt skingra mörkret. Jag låg hopkrupen i baksätet med ansiktet mot den kalla sidorutan. Den brunrandiga tygklädseln luktade häst. För att inte börja gråta pressade jag in naglarna i handflatorna och bet mig i underläppen så hårt att det börja blöda.
Pappa hade bara gått för att köpa en leksak. Han sa att jag kunde sätta mig ner och vänta medan han var borta. Sedan försvann han.
En man med skägg och manchesterbyxor tog emot mig på barnhemmet. Jag fick ett rum med en säng och ett tvättställ. Det var högt till tak och drog kallt från fönstret. I sängen låg ett klibbigt täcke och ett skrynkligt lakan. Golvet var grått och kallt. Det kändes som att gå på is, så vasst var det. Rummet kändes som ett fängelse.
När det nästan blivit ljust somnade jag och lyckades sova ett par timmar. Det kändes som jag skulle kräkas när jag blev väckt och kallad till frukosten. Vi fick havregrynsgröt att äta. Det låg lite lingonsylt på toppen. Runt gröten skvalpade blåaktig skummjölk. Jag tvingade i mig en sked av den klistriga sörjan. Den växte i munnen och jag fick kväljningar när jag försökte svälja. En tjej med finnar och flätor satt mitt emot mig.
-Du är det äckligaste jag sett, sa hon. Jag hatar dig. Spyr du så dödar jag dig.
Hennes bruna blus hade svettfläckar under armarna och saknade en knapp mitt fram. I bröstfickan låg ett skrynkligt cigarettpaket.
-Jag hatar det här stället, fortsatte hon. Vet du om att jag tänker bränna ner det. Jag tände eld på min skola också. Vad gör du här?
-Jag vet inte, sa jag och såg ner i tallriken.
-Du vet att du måste äta upp? Annars blir du inlåst på ditt rum och de släpper aldrig ut dig.
Tanten från barnavårdsnämnden placerade mig på ett barnhem. Hon sa att det var en tillfällig lösning och att jag bara skulle bo där tills någon kunde ta hand om mig. Det var natt när vi åkte dit. Bilens strålkastare förmådde knappt skingra mörkret. Jag låg hopkrupen i baksätet med ansiktet mot den kalla sidorutan. Den brunrandiga tygklädseln luktade häst. För att inte börja gråta pressade jag in naglarna i handflatorna och bet mig i underläppen så hårt att det börja blöda.
Pappa hade bara gått för att köpa en leksak. Han sa att jag kunde sätta mig ner och vänta medan han var borta. Sedan försvann han.
En man med skägg och manchesterbyxor tog emot mig på barnhemmet. Jag fick ett rum med en säng och ett tvättställ. Det var högt till tak och drog kallt från fönstret. I sängen låg ett klibbigt täcke och ett skrynkligt lakan. Golvet var grått och kallt. Det kändes som att gå på is, så vasst var det. Rummet kändes som ett fängelse.
När det nästan blivit ljust somnade jag och lyckades sova ett par timmar. Det kändes som jag skulle kräkas när jag blev väckt och kallad till frukosten. Vi fick havregrynsgröt att äta. Det låg lite lingonsylt på toppen. Runt gröten skvalpade blåaktig skummjölk. Jag tvingade i mig en sked av den klistriga sörjan. Den växte i munnen och jag fick kväljningar när jag försökte svälja. En tjej med finnar och flätor satt mitt emot mig.
-Du är det äckligaste jag sett, sa hon. Jag hatar dig. Spyr du så dödar jag dig.
Hennes bruna blus hade svettfläckar under armarna och saknade en knapp mitt fram. I bröstfickan låg ett skrynkligt cigarettpaket.
-Jag hatar det här stället, fortsatte hon. Vet du om att jag tänker bränna ner det. Jag tände eld på min skola också. Vad gör du här?
-Jag vet inte, sa jag och såg ner i tallriken.
-Du vet att du måste äta upp? Annars blir du inlåst på ditt rum och de släpper aldrig ut dig.
måndag 20 april 2015
Dumma
Fortsätter tidigare puffar. En föreläsare i personlig utveckling ser ett inslag om en brand på TV, vilket gör att han börjar minnas.
Jag mindes hur jag satt på trottoaren utanför Domusvaruhuset. Innanför de automatiska dörrarna blåste det varmt. Jag hade stått där inne och värmt mig, en stund innan jag gått ut och väntat på gatan igen. Det luktade piprök från tobaksaffären. Utanför hängde tidningarnas löpsedlar och en bild på en naken tjej i en eka.
-Har de andra barnen varit dumma mot dig? Varför sitter du här alldeles ensam?
En tant stod framför mig. Hennes leverbruna strumpbyxor hade korvat sig runt vristerna. De svullna fötterna var nedtryckta i ett par skor med rågummisula. Skosnörena hade samma färg som poplinkappan. Hon luktade som en bukett liljekonvaljer som stängts in i en garderob.
-Jag väntar på pappa, sa jag.
-Det verkar som du väntat länge. Jag såg dig när jag gick och fikade med Edna och du milde vad den människan kan prata. Berit har fått cancer och Åke har träffat en annan och hon hade sett flera knarkare nere vid järnvägsstationen och Sture och Britta skulle åka till Kanarieöarna, fast Brittas mamma var så dålig. När kommer din pappa? Förstår han inte att det är oansvarig att lämna ett barn så här. Var bor du någonstans?
-I ett gult hus.
Pappa kom aldrig. Tanten ringde polisen från en telefonkiosk och jag fick vänta på polisstationen tills en kvinna från barnavårdsnämnden hämtade mig. Jag minns inte tantens utseende, bara skorna och hennes lukt. På polishuset fick jag vänta på ett kontorsrum. Jag sattes på en stol, som var klädd med stickigt orange tyg. Mina händer höll krampaktigt fast i armstöden. Trots att jag alltid fått höra att gud inte fanns bad jag, som jag rabblade en ramsa. Fader Vår som är i himmelen, se dig mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. På skrivbordet stod ett överfullt askfat. Det luktade surt från fimparna. På väggen hängde en tavla. En naken kvinna vars hy hade samma färg som en pappkartong satt i knät på en sjöman. Hon hade en ljusblå hatt med en rosa plym på huvudet. Ibland hörde jag röster från korridoren. En man skrek, men tystades. Kvinnan från barnavårdsnämnden sa att det var ett elände. Hon tog mig hårt i armen. Hennes glasögon var grå och matta och slipade så att ögonen stod ut som på en död torsk. Hon hade håret uppsatt i en knut. En liten mustasch skuggade överläppen.
Jag mindes hur jag satt på trottoaren utanför Domusvaruhuset. Innanför de automatiska dörrarna blåste det varmt. Jag hade stått där inne och värmt mig, en stund innan jag gått ut och väntat på gatan igen. Det luktade piprök från tobaksaffären. Utanför hängde tidningarnas löpsedlar och en bild på en naken tjej i en eka.
-Har de andra barnen varit dumma mot dig? Varför sitter du här alldeles ensam?
En tant stod framför mig. Hennes leverbruna strumpbyxor hade korvat sig runt vristerna. De svullna fötterna var nedtryckta i ett par skor med rågummisula. Skosnörena hade samma färg som poplinkappan. Hon luktade som en bukett liljekonvaljer som stängts in i en garderob.
-Jag väntar på pappa, sa jag.
-Det verkar som du väntat länge. Jag såg dig när jag gick och fikade med Edna och du milde vad den människan kan prata. Berit har fått cancer och Åke har träffat en annan och hon hade sett flera knarkare nere vid järnvägsstationen och Sture och Britta skulle åka till Kanarieöarna, fast Brittas mamma var så dålig. När kommer din pappa? Förstår han inte att det är oansvarig att lämna ett barn så här. Var bor du någonstans?
-I ett gult hus.
Pappa kom aldrig. Tanten ringde polisen från en telefonkiosk och jag fick vänta på polisstationen tills en kvinna från barnavårdsnämnden hämtade mig. Jag minns inte tantens utseende, bara skorna och hennes lukt. På polishuset fick jag vänta på ett kontorsrum. Jag sattes på en stol, som var klädd med stickigt orange tyg. Mina händer höll krampaktigt fast i armstöden. Trots att jag alltid fått höra att gud inte fanns bad jag, som jag rabblade en ramsa. Fader Vår som är i himmelen, se dig mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. På skrivbordet stod ett överfullt askfat. Det luktade surt från fimparna. På väggen hängde en tavla. En naken kvinna vars hy hade samma färg som en pappkartong satt i knät på en sjöman. Hon hade en ljusblå hatt med en rosa plym på huvudet. Ibland hörde jag röster från korridoren. En man skrek, men tystades. Kvinnan från barnavårdsnämnden sa att det var ett elände. Hon tog mig hårt i armen. Hennes glasögon var grå och matta och slipade så att ögonen stod ut som på en död torsk. Hon hade håret uppsatt i en knut. En liten mustasch skuggade överläppen.
lördag 18 april 2015
Dagligen + modlös
Dagligen
I skogsbrynet betade
Trettio stycken tranor
Stilla och eftertänksamt
På åkern sprang
En ensam trana
Vilt omkring
Tranor ser man gärna
Men inte dagligen
Modlös
Gårdagens puff. Fortsätter historien om föreläsaren i personlig utveckling. Han är ensam på sitt hotellrum och ett inslag på TV om en brand får honom att börja minnas.
Modlös återvänder jag till sängen. Det är sådana här stunder som får ett hotellrum att kännas som ett fängelse. Metoderna jag lär ut för att få människor finna ro i sitt hjärta ger vika för den pockande oron i magen. Jag slår mig ner på sängen och böjer mig framåt. Underarmarna trycks mot lårbenen. Det känns som jag krupit ihop i väntan på en spark från en tung känga.
Vinden ändar riktning. Regnet börjar slå mot rutan. Tusentals grå soldater kastar sig mot fönstret för att förgöra det. Gråtande rinner de nerför fönsterblecket. Jag sträcker ut mig på sängen och pressar händerna mot ryggen, någonstans där jag tror njurarna sitter. I taket finns en fläck, som påminner om utspillt kaffe. Rummet har egendomliga proportioner. Takhöjden är större än golvytan. Det finns så lite plats. En säng. Ett smalt skrivbord. En fåtölj. Duschen har ljummet vatten och ett munstycke med lågt tryck. Jag ligger stilla i sängen. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Det hände något när jag stod dold bakom gardinen och såg ut över en folktomma gatan. Den lyxrenoverade gallerian förvandlades till det Domus-varuhus det en gång var och jag slutade upp att vara en vuxen man. Tiden formade en båge och jag drogs med. Utanför Domus satt en pojke och grät.
I skogsbrynet betade
Trettio stycken tranor
Stilla och eftertänksamt
På åkern sprang
En ensam trana
Vilt omkring
Tranor ser man gärna
Men inte dagligen
Modlös
Gårdagens puff. Fortsätter historien om föreläsaren i personlig utveckling. Han är ensam på sitt hotellrum och ett inslag på TV om en brand får honom att börja minnas.
Modlös återvänder jag till sängen. Det är sådana här stunder som får ett hotellrum att kännas som ett fängelse. Metoderna jag lär ut för att få människor finna ro i sitt hjärta ger vika för den pockande oron i magen. Jag slår mig ner på sängen och böjer mig framåt. Underarmarna trycks mot lårbenen. Det känns som jag krupit ihop i väntan på en spark från en tung känga.
Vinden ändar riktning. Regnet börjar slå mot rutan. Tusentals grå soldater kastar sig mot fönstret för att förgöra det. Gråtande rinner de nerför fönsterblecket. Jag sträcker ut mig på sängen och pressar händerna mot ryggen, någonstans där jag tror njurarna sitter. I taket finns en fläck, som påminner om utspillt kaffe. Rummet har egendomliga proportioner. Takhöjden är större än golvytan. Det finns så lite plats. En säng. Ett smalt skrivbord. En fåtölj. Duschen har ljummet vatten och ett munstycke med lågt tryck. Jag ligger stilla i sängen. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Det hände något när jag stod dold bakom gardinen och såg ut över en folktomma gatan. Den lyxrenoverade gallerian förvandlades till det Domus-varuhus det en gång var och jag slutade upp att vara en vuxen man. Tiden formade en båge och jag drogs med. Utanför Domus satt en pojke och grät.
torsdag 16 april 2015
Ofullständig
Fortsätter två tidigare puffar, kan läsas fristående. En föreläsare i personlig utveckling befinner sig ensam på sitt hotellrum. Ett TV-inslag om en brinnande herrgård får honom att minnas...
Jag stänger av TV:n med hjälp av fjärrkontrollen och går fram och ställer mig vid fönstret. Med handen öppnar jag en glipa mellan de tunga blommiga gardinerna. Laminatgolvet känns svalt mot mina fötter. Det drar från fönstret. Osedd ser jag ut över den tomma gågatan. En vindby drar upp en stormvåg i en vattenpöl. Spikvassa regndroppar kastar sig mot Lindex röda ljusskylt. En pappersmugg söker skydd för ovädret i entrén till gallerian. Från eftermiddagens promenad vet jag att butikslokalerna i det nedlagda Domusvaruhuset är till hälften tomma. Damm och gatusmuts driver fram över golvet där inne. Gallerian är ett glimrande storstadsäventyr som falnar i en småstad som förlorat självförtroendet. Skyltfönstren är täckta med brunt omslagspapper.
TV-inslaget gjorde mig obehaglig till mods. Det var inte bara själva branden och misstanken att två unga förlorat sina liv som gjorde mig nedstämd, utan något med själva byggnaden.
Jag kallar mig resande i drömmar. Med varsamma ord får jag människor att finna sig själva. Det handlar om att få dem att tro. När de börjar tro på mig tror de också på sig själva. Själv är jag ofullständig. Om en människa inte kan berätta sig själv vad händer då?
Jag stänger av TV:n med hjälp av fjärrkontrollen och går fram och ställer mig vid fönstret. Med handen öppnar jag en glipa mellan de tunga blommiga gardinerna. Laminatgolvet känns svalt mot mina fötter. Det drar från fönstret. Osedd ser jag ut över den tomma gågatan. En vindby drar upp en stormvåg i en vattenpöl. Spikvassa regndroppar kastar sig mot Lindex röda ljusskylt. En pappersmugg söker skydd för ovädret i entrén till gallerian. Från eftermiddagens promenad vet jag att butikslokalerna i det nedlagda Domusvaruhuset är till hälften tomma. Damm och gatusmuts driver fram över golvet där inne. Gallerian är ett glimrande storstadsäventyr som falnar i en småstad som förlorat självförtroendet. Skyltfönstren är täckta med brunt omslagspapper.
TV-inslaget gjorde mig obehaglig till mods. Det var inte bara själva branden och misstanken att två unga förlorat sina liv som gjorde mig nedstämd, utan något med själva byggnaden.
Jag kallar mig resande i drömmar. Med varsamma ord får jag människor att finna sig själva. Det handlar om att få dem att tro. När de börjar tro på mig tror de också på sig själva. Själv är jag ofullständig. Om en människa inte kan berätta sig själv vad händer då?
onsdag 15 april 2015
Syssla
Fortsätter gårdagens, men kan läsas fristående.
Det är Syssla herrgård som brinner. Länsnytt rapporterar från eldsvådan. Jag halvligger på sängen på hotellrummet med fjärrkontrollen i handen. Byggnaden är övertänd. Svart brandrök väller ut från brandhärden. Taket har rasat in och svarta bjälkar sticker upp ur lågorna. Brandchefen är blank och sotig i ansiktet under hjälmen.
-Branden är svårsläckt, säger han till Länsnytts skäggige reporter. Det är en gammal byggnad.
Eldsflammorna dånar bakom honom och han trampar rastlöst med fötterna. Två brandmän drar fram en slang och riktar den mot lågorna på husets vänstra sida.
-Vittnen säger att branden började på flera ställen samtidigt, säger reportern.
-Det kan jag inte uttala mig om.
-Att branden fick ett sådant hastigt förlopp, tyder det inte på att branden var anlagd?
-Jag kan inte uttala mig om brandorsaken innan vi gjort en brandteknisk utredning.
TV-inslaget från branden tar slut och Länsnytts nyhetsankare fortsätter rapportera från studion. Hans skägg är kortare och glesare än reportern och hans slipover verkar vara upphittad i rekvisitaförrådet.
-Vi tackar Johan Neet för inslaget från brandplatsen. Det är alltså Syssla Herrgård som brinner. Fastigheten inrymmer ett behandlingshem för ungdomar placerade enligt socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga. Verksamheten upphörde förra sommaren, efter en tvist med länsstyrelsen och bolaget försattes i konkurs pga skatteskulder. I november startade verksamheten på nytt med nya ägare. Två ungdomar rapporteras försvunna i samband med branden och befaras döda.
I samband med studioreporterns sammanfattning av branden visas en äldre bild av gården. En gul mangårdsbyggnad omgiven om prunkande rosenrabatter tornar upp sig bakom en välkrattad grusplan. Det är något bekant över huset, men jag kan ännu inte placera det.
Det är Syssla herrgård som brinner. Länsnytt rapporterar från eldsvådan. Jag halvligger på sängen på hotellrummet med fjärrkontrollen i handen. Byggnaden är övertänd. Svart brandrök väller ut från brandhärden. Taket har rasat in och svarta bjälkar sticker upp ur lågorna. Brandchefen är blank och sotig i ansiktet under hjälmen.
-Branden är svårsläckt, säger han till Länsnytts skäggige reporter. Det är en gammal byggnad.
Eldsflammorna dånar bakom honom och han trampar rastlöst med fötterna. Två brandmän drar fram en slang och riktar den mot lågorna på husets vänstra sida.
-Vittnen säger att branden började på flera ställen samtidigt, säger reportern.
-Det kan jag inte uttala mig om.
-Att branden fick ett sådant hastigt förlopp, tyder det inte på att branden var anlagd?
-Jag kan inte uttala mig om brandorsaken innan vi gjort en brandteknisk utredning.
TV-inslaget från branden tar slut och Länsnytts nyhetsankare fortsätter rapportera från studion. Hans skägg är kortare och glesare än reportern och hans slipover verkar vara upphittad i rekvisitaförrådet.
-Vi tackar Johan Neet för inslaget från brandplatsen. Det är alltså Syssla Herrgård som brinner. Fastigheten inrymmer ett behandlingshem för ungdomar placerade enligt socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga. Verksamheten upphörde förra sommaren, efter en tvist med länsstyrelsen och bolaget försattes i konkurs pga skatteskulder. I november startade verksamheten på nytt med nya ägare. Två ungdomar rapporteras försvunna i samband med branden och befaras döda.
I samband med studioreporterns sammanfattning av branden visas en äldre bild av gården. En gul mangårdsbyggnad omgiven om prunkande rosenrabatter tornar upp sig bakom en välkrattad grusplan. Det är något bekant över huset, men jag kan ännu inte placera det.
tisdag 14 april 2015
Vag
Rum nummer 14 hade halvpanel och urblekta tapeter med ett blomstermönster som aldrig varit modernt. Med tiden har jag lärt mig att välja de små familjära hotellen, där ägaren kallar en vid förnamn. Hotel Kontinental hade sin reception in mot gården. Den dunkla frukostmatsalen skymtade bakom ett blyinfattat fönster. Bakom receptionsdisken satt en knubbig man med Robin Hood-frisyr och läste ett travprogram. Han gav mig nyckeln som var fäst i ett mässingsklot och hänvisade mig till tredje våningen. Den gnisslande hissen rymde inget mer än en smal stackare utan bagage, så jag tog trapporna och lät handen glida över den blanka ledstången av polerad björk. Hotellrummen låg på tredje och fjärde våningen. Det kaklade badrummet i mitt hotellrum tog upp en stor del av golvytan. Förmodligen hade byggts efter en vattenskada. Dubbelsängen påminde om en lyxbil i en nedgången bilhall. Jag drog de gröna sidengardinerna åt sidan och såg ut över en folktom Storgata. En lurvig knähund stretade i motvinden och dess matte kurade under kapuschongen. Det är så här vi lever, vi som reser i drömmar.
Det är sällan jag slår på TV:n när jag bor på hotell. Förbereder jag inte en kommande föreläsning eller workshop, läser jag helst antikvariska böcker eller mediterar. Jag föreläser för skolungdomar om vikten av glädje, om humor och allvar och betydelsen av att vara sig själv. Ibland ger jag samma föreläsningar för ansiktslösa vuxna samlade i bibliotek, hörsalar och församlingshem. Det händer att jag tänder jag en gnista hos någon och räddar en själ som håller på att gå förlorad. Det är de ögonblick jag lever för, de livräddande stunderna.
Ikväll slog jag på TV:n. Med fjärrkontrollen i handen lade jag mig på sängen i skjorta och kalsonger. Jag fastnade för länsnytt. En herrgård brann. Bakom lågorna var det något vagt bekant över fastigheten.
Det är sällan jag slår på TV:n när jag bor på hotell. Förbereder jag inte en kommande föreläsning eller workshop, läser jag helst antikvariska böcker eller mediterar. Jag föreläser för skolungdomar om vikten av glädje, om humor och allvar och betydelsen av att vara sig själv. Ibland ger jag samma föreläsningar för ansiktslösa vuxna samlade i bibliotek, hörsalar och församlingshem. Det händer att jag tänder jag en gnista hos någon och räddar en själ som håller på att gå förlorad. Det är de ögonblick jag lever för, de livräddande stunderna.
Ikväll slog jag på TV:n. Med fjärrkontrollen i handen lade jag mig på sängen i skjorta och kalsonger. Jag fastnade för länsnytt. En herrgård brann. Bakom lågorna var det något vagt bekant över fastigheten.
måndag 13 april 2015
Blind
Pufftext
De sitter på trappan utanför fiskståndet vid Coop, i ett ögonblick av lä. Hon är blond och bär solglasögon. Han har en virvel i nacken. Grå strimmor plöjer genom håret. De är blinda för allt utom varandra och dricker sig lyckliga ur en gemensam tetra.
Visdomsord
Öga för öga gör världen blind
De sitter på trappan utanför fiskståndet vid Coop, i ett ögonblick av lä. Hon är blond och bär solglasögon. Han har en virvel i nacken. Grå strimmor plöjer genom håret. De är blinda för allt utom varandra och dricker sig lyckliga ur en gemensam tetra.
Visdomsord
Öga för öga gör världen blind
söndag 12 april 2015
Overklig
Hunden är orolig och vandrar fram och tillbaks i min säng. Jag varvar mellan Stephen Kings Väckelse och en psykologibok. Kan man lära sig bli en bättre människa, en sådan som är mer strukturerad och justare mot sig själv, genom att läsa böcker från hylla D eller V på biblioteket och ta del av fallbeskrivningar av amerikanska kvinnor i 40-årsåldern? King är rakbladsvass skildrare av det tidiga 60-talets USA. Jag har läst det mesta han skrivit, inte allt, men mycket. I Väckelse överträffar han sig själv. Jag har läst omkring 1/3 och vågar knappt fortsätta, av rädsla för att romanen ska förlora sin tjuskraft. Det övernaturliga och overkliga, skräckscenerna och det näst intill äckliga saknas i berättelsen. Den handlar om möten mellan människor, subtilt och sökande. Språket är mer avskalat än vad det brukar vara i hans böcker.
Släcker jag lägger sig hunden ovanpå mig. Trots att hon egentligen är kvällsrastad bestämmer jag mig för att gå ut med henne. Jag klär på mig och hon snurrar rastlöst runt mina fötter. Väl ute lugnar hon ner sig. Det är stjärnklart och två grader varmt. Vi går längs järnvägen. Preemmackens ljusreklam skymtar över bullerplanket. På avstånd hörs ljudet från en fest. Unga män stönar högljutt och en tjej fnittrar berusat. Har de ens roligt? En godståg drar förbi. Fyrtio rostbruna vagnar får mig att skälva. När tåget passerat är festen över. En bil kör mot centrum från södra infarten. Natten förstorar upp ljud som inte skulle märkts om dagen.
Vi går genom parken hem. Sanden på gångstigen är fuktig och lös. Runt tallen ligger nedblåsta grenar.Himlen är nära. Stjärnorna är stora som knytnävar. Lokalradion har rapporterat om bränder. I lokaltidningen spekuleras om att det kan vara en pyroman. I natt är allt lugnt. Kan man beskriva en känsla av overklighet, så den går att förstå?
Släcker jag lägger sig hunden ovanpå mig. Trots att hon egentligen är kvällsrastad bestämmer jag mig för att gå ut med henne. Jag klär på mig och hon snurrar rastlöst runt mina fötter. Väl ute lugnar hon ner sig. Det är stjärnklart och två grader varmt. Vi går längs järnvägen. Preemmackens ljusreklam skymtar över bullerplanket. På avstånd hörs ljudet från en fest. Unga män stönar högljutt och en tjej fnittrar berusat. Har de ens roligt? En godståg drar förbi. Fyrtio rostbruna vagnar får mig att skälva. När tåget passerat är festen över. En bil kör mot centrum från södra infarten. Natten förstorar upp ljud som inte skulle märkts om dagen.
Vi går genom parken hem. Sanden på gångstigen är fuktig och lös. Runt tallen ligger nedblåsta grenar.Himlen är nära. Stjärnorna är stora som knytnävar. Lokalradion har rapporterat om bränder. I lokaltidningen spekuleras om att det kan vara en pyroman. I natt är allt lugnt. Kan man beskriva en känsla av overklighet, så den går att förstå?
fredag 10 april 2015
torsdag 9 april 2015
Ställa
Fortsätter två tidigare puffar, men kan läsas fristående.
Jag jagar det sista ärtskottet över tallriken och fångar in den med gaffeln. Metallen är matt av maskindiskmedel. Grodden smakar krispigt och sött. Vatten och värme har lurat den att gro. Jag tar en klunk av vinet och ställer ner glaset på bordet.
-Jag har alltid trott att det var lättare för dig, säger Kerstin. Med dina föräldrar. Mamma hade ju sina nerver och låg ofta till sängs. Jag fick bli vuxen tidigt. Städa. Laga mat. Dammsuga. Mariekex med O´boy. Det var inte så noga på den tiden. Pappa var sällan hemma. Han reste mycket. Jag fattade inte hur han stod ut med mamma.
-Han kanske hade andra? säger jag.
Vinet har gjort mig avslappnad och får mig att våga ställa frågan, trots att den känns privat.
-Det var inget som vi fick veta något om, säger Kerstin. Jag vet i alla fall inget om det.
Hon lägger huvudet på sned och ser på mig. Ögonen är gröna. Regnbågshinnorna får mig att tänka på glaserade keramiktallrikar. Glasögonen som liknar svetsglasögon till formen har glidit ner på näsan. Jag viker undan med blicken.
-Är det någonsin lätt att växa upp? säger jag. Det var knappt så jag fick finnas. I vilket fall som helst så fick jag inte vara i vägen för dagbarnen. De kom tidigt och hämtades sent. Mammorna skvallrade i hallen. Jag minns dem som en varm oformlig massa av blont hår och hud som påminde mig om maneter. Pappa var ständigt trött. Han satt framför TV:n. Alltid var det något som oroade honom. Konjunkturen. Oljepriserna. Inflationen. Rädslan för arbetslöshet, att hamna på något nödhjälpsarbete. Det kanske är farfar som spökar. Han var arbetslös på 1930-talet och skulle hugga sten och fick en stenblock över sig...Fattigdomstänkande kallas det. Det finns ord för allting.
På caféets väggar hänger tavlor med visdomsord. Om du inte vet vart du ska, blir du kvar där du är. Om orden vill bli skrivna. Skriv. Jag dricker lite mer vin och undrar om jag sagt för mycket. Att prata om mig själv har aldrig känts bekvämt. Kerstin sträcker fram handen och fingrar på tabletten under min tallrik. Nagellacket är blekblått och får mig att tänka på en väderbiten brygga. Jag lägger handen ovanpå hennes. Den ovala halvädelstenen hon bär på höger långfinger skapar en skål i min handflata. Min fot nuddar vid hennes.
Jag jagar det sista ärtskottet över tallriken och fångar in den med gaffeln. Metallen är matt av maskindiskmedel. Grodden smakar krispigt och sött. Vatten och värme har lurat den att gro. Jag tar en klunk av vinet och ställer ner glaset på bordet.
-Jag har alltid trott att det var lättare för dig, säger Kerstin. Med dina föräldrar. Mamma hade ju sina nerver och låg ofta till sängs. Jag fick bli vuxen tidigt. Städa. Laga mat. Dammsuga. Mariekex med O´boy. Det var inte så noga på den tiden. Pappa var sällan hemma. Han reste mycket. Jag fattade inte hur han stod ut med mamma.
-Han kanske hade andra? säger jag.
Vinet har gjort mig avslappnad och får mig att våga ställa frågan, trots att den känns privat.
-Det var inget som vi fick veta något om, säger Kerstin. Jag vet i alla fall inget om det.
Hon lägger huvudet på sned och ser på mig. Ögonen är gröna. Regnbågshinnorna får mig att tänka på glaserade keramiktallrikar. Glasögonen som liknar svetsglasögon till formen har glidit ner på näsan. Jag viker undan med blicken.
-Är det någonsin lätt att växa upp? säger jag. Det var knappt så jag fick finnas. I vilket fall som helst så fick jag inte vara i vägen för dagbarnen. De kom tidigt och hämtades sent. Mammorna skvallrade i hallen. Jag minns dem som en varm oformlig massa av blont hår och hud som påminde mig om maneter. Pappa var ständigt trött. Han satt framför TV:n. Alltid var det något som oroade honom. Konjunkturen. Oljepriserna. Inflationen. Rädslan för arbetslöshet, att hamna på något nödhjälpsarbete. Det kanske är farfar som spökar. Han var arbetslös på 1930-talet och skulle hugga sten och fick en stenblock över sig...Fattigdomstänkande kallas det. Det finns ord för allting.
På caféets väggar hänger tavlor med visdomsord. Om du inte vet vart du ska, blir du kvar där du är. Om orden vill bli skrivna. Skriv. Jag dricker lite mer vin och undrar om jag sagt för mycket. Att prata om mig själv har aldrig känts bekvämt. Kerstin sträcker fram handen och fingrar på tabletten under min tallrik. Nagellacket är blekblått och får mig att tänka på en väderbiten brygga. Jag lägger handen ovanpå hennes. Den ovala halvädelstenen hon bär på höger långfinger skapar en skål i min handflata. Min fot nuddar vid hennes.
tisdag 7 april 2015
Talang
Fortsätter gårdagens, bör kunna läsas fristående
Vi tvingar oss att äta långsamt och låta smakerna ta varje cell i besittning. När vi kommit halvvägs säger Kerstin:
-Nå, vad tyckte du om utställningen?
Jag tänker på de stora dukarna med ansikten som påminner om höstlöv som skrynklats ihop och knölats ner i blank akrylfärg och konturlösa människor som rör sig genom ett regnblött stadslandskap. Gula regnrockar kämpar mot vätan.
-Kristina Ståhl har onekligen talang, säger jag. Målningarna är så påtagliga.
-Den retrospektiva videoinstallationen var bara för mycket. Den där hon hade silverklänning på sig och dansade eller vred sig under spotlighten.
-Hon spelade i band förr. Medverkade i TV och intervjuades av olika tidningar. När jag gick på gymnasiet framstod hon som en feministisk ikon, en svensk Patti Smith, sådant som man bara skulle gilla. Samtidigt är det så svårt. Hade jag tagit mig an hennes kvinnlighet, eller rent av imiterad den...Ingen skulle accepterat det. Hon framstår som så starkskör och sökande, samtidigt så tror jag hon har så mycket gratis. Mamman som är konstnär och formgivare, farbrodern som är musiker, pappan som är journalist, lägenheten på Södermalm som bara finns där...En intellektuell uppväxt. Har man en pappa som är industriarbetare och en mamma som är dagmamma så har man något helt annat att förhålla sig till, en annan skörhet...
Vi tvingar oss att äta långsamt och låta smakerna ta varje cell i besittning. När vi kommit halvvägs säger Kerstin:
-Nå, vad tyckte du om utställningen?
Jag tänker på de stora dukarna med ansikten som påminner om höstlöv som skrynklats ihop och knölats ner i blank akrylfärg och konturlösa människor som rör sig genom ett regnblött stadslandskap. Gula regnrockar kämpar mot vätan.
-Kristina Ståhl har onekligen talang, säger jag. Målningarna är så påtagliga.
-Den retrospektiva videoinstallationen var bara för mycket. Den där hon hade silverklänning på sig och dansade eller vred sig under spotlighten.
-Hon spelade i band förr. Medverkade i TV och intervjuades av olika tidningar. När jag gick på gymnasiet framstod hon som en feministisk ikon, en svensk Patti Smith, sådant som man bara skulle gilla. Samtidigt är det så svårt. Hade jag tagit mig an hennes kvinnlighet, eller rent av imiterad den...Ingen skulle accepterat det. Hon framstår som så starkskör och sökande, samtidigt så tror jag hon har så mycket gratis. Mamman som är konstnär och formgivare, farbrodern som är musiker, pappan som är journalist, lägenheten på Södermalm som bara finns där...En intellektuell uppväxt. Har man en pappa som är industriarbetare och en mamma som är dagmamma så har man något helt annat att förhålla sig till, en annan skörhet...
måndag 6 april 2015
Aning
-Vad tyckte du om utställningen? säger Kerstin.
-Den var väl bra, svarar jag med en axelryckning.
Mina ord är tunna som silvertråd och slingrar sig genom den frostkalla luften. Jag har ingen aning om vad jag ska säga. Det tar alltid tid för mig att finna orden om en utställning, en konsert eller en teaterföreställning. Istället för att möta Kerstins nyfikna blick ser jag åt sidan. Butiken som sålt pedagogiska träleksaker och indianskt hantverk från ett kvinnokooperativ i Anderna, så länge jag kan minnas, har slagit igen. Brunt omslagspapper täcker skyltfönstren. En tovad råtta ligger kvarglömd på fönsterbrädan. Tejpen som håller pappret uppe har lossnat i ena hörnet. Ett hamburgemballage fläckigt av flott och inlagd gurka blåser längs gatan. En tom mugg med brutet sugrör ligger i en vattenpöl. Den påminner om en fraktskuta som satts på grund och övergivits av besättningen. Skeppsklockan av brons klämtar i vinden och vägleder plundrarna.
-Cafe Swing har öppet. Ska vi ta en fika?
Jag nickar.
Bardisken sväller innanför entrén på Swing. En luggsliten man sitter med händerna runt en kaffemugg. Han får mig att tänka på en gammal hund som störts i sin vila och trött lyfter huvudet för att se att inget av värde hänt, innan den somnar om. Den förr så magre mannen som drivit Swing de senaste 10 åren har gått upp i vikt sedan jag var där senast. Ansiktet flammar. Pikéskjortans ärmlinning skär in hans överarmar. Jag känner igen honom på det röda håret. Att en människa kan förändras så...Kerstin beställer en laxsmörgås och jag följer hennes exempel. Vi tar vitt vin till.
I det inre rummet där vi väljer att slå oss ner, sitter en ung kvinna. Hennes hår är strävt och färgat svart. Självlysande blå hörlurar täcker hennes öron. Fingrarna rör sig hastigt sig över laptopens tangentbord. I hörnet sitter två skäggiga män och dricker IPA. Innehavaren kommer ut med vår beställning. Laxen ligger draperad över en kulle av färskost. Den är så mör att den faller sönder när man rör vid den. Rågbrödet är långjäst och omhuldat, svagt surt på samma sätt som det syrade smöret. När vi ätit är det dags för oss att samtala.
-Den var väl bra, svarar jag med en axelryckning.
Mina ord är tunna som silvertråd och slingrar sig genom den frostkalla luften. Jag har ingen aning om vad jag ska säga. Det tar alltid tid för mig att finna orden om en utställning, en konsert eller en teaterföreställning. Istället för att möta Kerstins nyfikna blick ser jag åt sidan. Butiken som sålt pedagogiska träleksaker och indianskt hantverk från ett kvinnokooperativ i Anderna, så länge jag kan minnas, har slagit igen. Brunt omslagspapper täcker skyltfönstren. En tovad råtta ligger kvarglömd på fönsterbrädan. Tejpen som håller pappret uppe har lossnat i ena hörnet. Ett hamburgemballage fläckigt av flott och inlagd gurka blåser längs gatan. En tom mugg med brutet sugrör ligger i en vattenpöl. Den påminner om en fraktskuta som satts på grund och övergivits av besättningen. Skeppsklockan av brons klämtar i vinden och vägleder plundrarna.
-Cafe Swing har öppet. Ska vi ta en fika?
Jag nickar.
Bardisken sväller innanför entrén på Swing. En luggsliten man sitter med händerna runt en kaffemugg. Han får mig att tänka på en gammal hund som störts i sin vila och trött lyfter huvudet för att se att inget av värde hänt, innan den somnar om. Den förr så magre mannen som drivit Swing de senaste 10 åren har gått upp i vikt sedan jag var där senast. Ansiktet flammar. Pikéskjortans ärmlinning skär in hans överarmar. Jag känner igen honom på det röda håret. Att en människa kan förändras så...Kerstin beställer en laxsmörgås och jag följer hennes exempel. Vi tar vitt vin till.
I det inre rummet där vi väljer att slå oss ner, sitter en ung kvinna. Hennes hår är strävt och färgat svart. Självlysande blå hörlurar täcker hennes öron. Fingrarna rör sig hastigt sig över laptopens tangentbord. I hörnet sitter två skäggiga män och dricker IPA. Innehavaren kommer ut med vår beställning. Laxen ligger draperad över en kulle av färskost. Den är så mör att den faller sönder när man rör vid den. Rågbrödet är långjäst och omhuldat, svagt surt på samma sätt som det syrade smöret. När vi ätit är det dags för oss att samtala.
lördag 4 april 2015
Glad Påsk!
Av de stora helgerna är påsken min favorit. Den håller inte på i flera månader som julen verkar göra och är inte så alkoholrelaterad och högljudd som nyår och midsommar. Fortfarande är den tyst och stilla, en tid för att upptäcka det inre eller yttre, det som spirar eller vilar. Ett år fann vi grodyngel.Ett annat besökte vi Hornborgarsjön och såg tranorna. God mat och anspråkslösa traditioner. Ett påskägg som inte innehåller godis motsvarande 72 sockerbitar, utan lite godis, en peng och en skraplott, som visade sig vara en skräplott, trots att den var glansig och fin. Bibeln på TV. Dricker salvia-te till frukost och tror på framtiden. Det känns gott så. Ha en fin påsk, skrivarvänner. Om jag har fjädrar i riset...?
torsdag 2 april 2015
Led mm
En text som innehåller eld, led och del.
Påsken har aldrig betytt något speciellt för mig. Jag har tyckt om den och betraktat den som en relativt kravlös högtid. Man äter gott och målar ägg om man känner för det, umgås inom familjen och försöker hålla det stilla. Där jag bor nu, brinner valborgsmässobål om ungefär en månad. Jag är uppväxt med påskeld, ris som brann i mörker och människor i led kring elden. Valborgsmässoeldarna är bleka i vårljuset och saknar påskeldens magi och rykten om häxor, trolldom, lidande och död.
Den här påskhelgen inleds med tankar på något jag inte vill vara en del av. Familjer som inte har råd att köpa påskägg till sina barn. Det känns så bottenlöst tragiskt. Framför mig ser jag en tom lägenhet och ett barn som gråter eller tiger av hänsyn till sin sjuka mamma. Människor som inte har råd att fira påsk. Jag läser en krönikör som skriver att familjen måste resa på träningsresa till Portugal för att det inte står ut med frosseriet kring påsk. Godiset är värst och frestar mest. De nyktra missbrukarna vittnar om sitt helvete inför den kommande helgen. Sprit, mat, godis...Det finns att falla dit på. Påsken har plötsligt blivit en problemhelg jämförbar med julen.
Påsken har aldrig betytt något speciellt för mig. Jag har tyckt om den och betraktat den som en relativt kravlös högtid. Man äter gott och målar ägg om man känner för det, umgås inom familjen och försöker hålla det stilla. Där jag bor nu, brinner valborgsmässobål om ungefär en månad. Jag är uppväxt med påskeld, ris som brann i mörker och människor i led kring elden. Valborgsmässoeldarna är bleka i vårljuset och saknar påskeldens magi och rykten om häxor, trolldom, lidande och död.
Den här påskhelgen inleds med tankar på något jag inte vill vara en del av. Familjer som inte har råd att köpa påskägg till sina barn. Det känns så bottenlöst tragiskt. Framför mig ser jag en tom lägenhet och ett barn som gråter eller tiger av hänsyn till sin sjuka mamma. Människor som inte har råd att fira påsk. Jag läser en krönikör som skriver att familjen måste resa på träningsresa till Portugal för att det inte står ut med frosseriet kring påsk. Godiset är värst och frestar mest. De nyktra missbrukarna vittnar om sitt helvete inför den kommande helgen. Sprit, mat, godis...Det finns att falla dit på. Påsken har plötsligt blivit en problemhelg jämförbar med julen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)