Dumma

Fortsätter tidigare puffar. En föreläsare i personlig utveckling ser ett inslag om en brand på TV, vilket gör att han börjar minnas.

Jag mindes hur jag satt på trottoaren utanför Domusvaruhuset. Innanför de automatiska dörrarna blåste det varmt. Jag hade stått där inne och värmt mig, en stund innan jag gått ut och väntat på gatan igen. Det luktade piprök från tobaksaffären. Utanför hängde tidningarnas löpsedlar och en bild på en naken tjej i en eka.

-Har de andra barnen varit dumma mot dig? Varför sitter du här alldeles ensam?
En tant stod framför mig. Hennes leverbruna strumpbyxor hade korvat sig runt vristerna. De svullna fötterna var nedtryckta i ett par skor med rågummisula. Skosnörena hade samma färg som poplinkappan. Hon luktade som en bukett liljekonvaljer som stängts in i en garderob.
-Jag väntar på pappa, sa jag.
-Det verkar som du väntat länge. Jag såg dig när jag gick och fikade med Edna och du milde vad den människan kan prata. Berit har fått cancer och Åke har träffat en annan och hon hade sett flera knarkare nere vid järnvägsstationen och Sture och Britta skulle åka till Kanarieöarna, fast Brittas mamma var så dålig. När kommer din pappa? Förstår han inte att det är oansvarig att lämna ett barn så här. Var bor du någonstans?
-I ett gult hus.

Pappa kom aldrig. Tanten ringde polisen från en telefonkiosk och jag fick vänta på polisstationen tills en kvinna från barnavårdsnämnden hämtade mig. Jag minns inte tantens utseende, bara skorna och hennes lukt. På polishuset fick jag vänta på ett kontorsrum. Jag sattes på en stol, som var klädd med stickigt orange tyg. Mina händer höll krampaktigt fast i armstöden. Trots att jag alltid fått höra att gud inte fanns bad jag, som jag rabblade en ramsa. Fader Vår som är i himmelen, se dig mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. På skrivbordet stod ett överfullt askfat. Det luktade surt från fimparna. På väggen hängde en tavla. En naken kvinna vars hy hade samma färg som en pappkartong satt i knät på en sjöman. Hon hade en ljusblå hatt med en rosa plym på huvudet. Ibland hörde jag röster från korridoren. En man skrek, men tystades. Kvinnan från barnavårdsnämnden sa att det var ett elände. Hon tog mig hårt i armen. Hennes glasögon var grå och matta och slipade så att ögonen stod ut som på en död torsk. Hon hade håret uppsatt i en knut. En liten mustasch skuggade överläppen.