Talang

Fortsätter gårdagens, bör kunna läsas fristående

Vi tvingar oss att äta långsamt och låta smakerna ta varje cell i besittning. När vi kommit halvvägs säger Kerstin:
-Nå, vad tyckte du om utställningen?
Jag tänker på de stora dukarna med ansikten som påminner om höstlöv som skrynklats ihop och knölats ner i blank akrylfärg och konturlösa människor som rör sig genom ett regnblött stadslandskap. Gula regnrockar kämpar mot vätan.
-Kristina Ståhl har onekligen talang, säger jag. Målningarna är så påtagliga.
-Den retrospektiva videoinstallationen var bara för mycket. Den där hon hade silverklänning på sig och dansade eller vred sig under spotlighten.
-Hon spelade i band förr. Medverkade i  TV och intervjuades av olika tidningar. När jag gick på gymnasiet framstod hon som en feministisk ikon, en svensk Patti Smith, sådant som man bara skulle gilla. Samtidigt är det så svårt. Hade jag tagit mig an hennes kvinnlighet, eller rent av imiterad den...Ingen skulle accepterat det. Hon framstår som så starkskör och sökande, samtidigt så tror jag hon har så mycket gratis. Mamman som är konstnär och formgivare, farbrodern som är musiker, pappan som är journalist, lägenheten på Södermalm som bara finns där...En intellektuell uppväxt. Har man en pappa som är industriarbetare och en mamma som är dagmamma så har man något helt annat att förhålla sig till, en annan skörhet...