Ställa

Fortsätter två tidigare puffar, men kan läsas fristående. 

Jag jagar det sista ärtskottet över tallriken och fångar in den med gaffeln. Metallen är matt av maskindiskmedel. Grodden smakar krispigt och sött. Vatten och värme har lurat den att gro. Jag tar en klunk av vinet och ställer ner glaset på bordet.

-Jag har alltid trott att det var lättare för dig, säger Kerstin. Med dina föräldrar. Mamma hade ju sina nerver och låg ofta till sängs. Jag fick bli vuxen tidigt. Städa. Laga mat. Dammsuga. Mariekex med O´boy. Det var inte så noga på den tiden. Pappa var sällan hemma. Han reste mycket. Jag fattade inte hur han stod ut med mamma.
-Han kanske hade andra? säger jag.
Vinet har gjort mig avslappnad och får mig att våga ställa frågan, trots att den känns privat.
-Det var inget som vi fick veta något om, säger Kerstin. Jag vet i alla fall inget om det.
Hon lägger huvudet på sned och ser på mig. Ögonen är gröna. Regnbågshinnorna får mig att tänka på glaserade keramiktallrikar. Glasögonen som liknar svetsglasögon till formen har glidit ner på näsan. Jag viker undan med blicken.
-Är det någonsin lätt att växa upp? säger jag. Det var knappt så jag fick finnas. I vilket fall som helst så fick jag inte vara i vägen för dagbarnen. De kom tidigt och hämtades sent. Mammorna skvallrade i hallen. Jag minns dem som en varm oformlig massa av blont hår och hud som påminde mig om maneter. Pappa var ständigt trött. Han satt framför TV:n. Alltid var det något som oroade honom. Konjunkturen. Oljepriserna. Inflationen. Rädslan för arbetslöshet, att hamna på något nödhjälpsarbete. Det kanske är farfar som spökar. Han var arbetslös på 1930-talet och skulle hugga sten och fick en stenblock över sig...Fattigdomstänkande kallas det. Det finns ord för allting.

På caféets väggar hänger tavlor med visdomsord. Om du inte vet vart du ska, blir du kvar där du är. Om orden vill bli skrivna. Skriv. Jag dricker lite mer vin och undrar om jag sagt för mycket. Att prata om mig själv har aldrig känts bekvämt. Kerstin sträcker fram handen och fingrar på tabletten under min tallrik. Nagellacket är blekblått och får mig att tänka på en väderbiten brygga. Jag lägger handen ovanpå hennes. Den ovala halvädelstenen hon bär på höger långfinger skapar en skål i min handflata. Min fot nuddar vid hennes.