Vag

Rum nummer 14 hade halvpanel och urblekta tapeter med ett blomstermönster som aldrig varit modernt. Med tiden har jag lärt mig att välja de små familjära hotellen, där ägaren kallar en vid förnamn. Hotel Kontinental hade sin reception in mot gården. Den dunkla frukostmatsalen skymtade bakom ett blyinfattat fönster. Bakom receptionsdisken satt en knubbig man med Robin Hood-frisyr och läste ett travprogram. Han gav mig nyckeln som var fäst i ett mässingsklot och hänvisade mig till tredje våningen. Den gnisslande hissen rymde inget mer än en smal stackare utan bagage, så jag tog trapporna och lät handen glida över den blanka ledstången av polerad björk. Hotellrummen låg på tredje och fjärde våningen. Det kaklade badrummet i mitt hotellrum tog upp en stor del av golvytan. Förmodligen hade byggts efter en vattenskada. Dubbelsängen påminde om en lyxbil i en nedgången bilhall. Jag drog de gröna sidengardinerna åt sidan och såg ut över en folktom Storgata. En lurvig knähund stretade i motvinden och dess matte kurade under kapuschongen. Det är så här vi lever, vi som reser i drömmar.

Det är sällan jag slår på TV:n när jag bor på hotell. Förbereder jag inte en kommande föreläsning eller workshop, läser jag helst antikvariska böcker eller mediterar. Jag föreläser för skolungdomar om vikten av glädje, om humor och allvar och betydelsen av att vara sig själv. Ibland ger jag samma föreläsningar för ansiktslösa vuxna samlade i bibliotek, hörsalar och församlingshem. Det händer att jag tänder jag en gnista hos någon och räddar en själ som håller på att gå förlorad. Det är de ögonblick jag lever för, de livräddande stunderna.

Ikväll slog jag på TV:n. Med fjärrkontrollen i handen lade jag mig på sängen i skjorta och kalsonger. Jag fastnade för länsnytt. En herrgård brann. Bakom lågorna var det något vagt bekant över fastigheten.