Ofullständig

Fortsätter två tidigare puffar, kan läsas fristående. En föreläsare i personlig utveckling befinner sig ensam på sitt hotellrum. Ett TV-inslag om en brinnande herrgård får honom att minnas...

Jag stänger av TV:n  med hjälp av fjärrkontrollen och går fram och ställer mig vid fönstret. Med handen öppnar jag en glipa mellan de tunga blommiga gardinerna. Laminatgolvet känns svalt mot mina fötter. Det drar från fönstret. Osedd ser jag ut över den tomma gågatan. En vindby drar upp en stormvåg i en vattenpöl. Spikvassa regndroppar kastar sig mot Lindex röda ljusskylt. En pappersmugg söker skydd för ovädret i entrén till gallerian. Från eftermiddagens promenad vet jag att butikslokalerna i det nedlagda Domusvaruhuset är till hälften tomma. Damm och gatusmuts driver fram över golvet där inne. Gallerian är ett glimrande storstadsäventyr som falnar i en småstad som förlorat självförtroendet. Skyltfönstren är täckta med brunt omslagspapper.

TV-inslaget gjorde mig obehaglig till mods. Det var inte bara själva branden och misstanken att två unga förlorat sina liv som gjorde mig nedstämd, utan något med själva byggnaden.

Jag kallar mig resande i drömmar. Med varsamma ord får jag människor att finna sig själva. Det handlar om att få dem att tro. När de börjar tro på mig tror de också på sig själva. Själv är jag ofullständig. Om en människa inte kan berätta sig själv vad händer då?