Dagligen + modlös

Dagligen

I skogsbrynet betade
Trettio stycken tranor
Stilla och eftertänksamt
På åkern sprang
En ensam trana
Vilt omkring
Tranor ser man gärna
Men inte dagligen

Modlös 

Gårdagens puff. Fortsätter historien om föreläsaren i personlig utveckling. Han är ensam på sitt hotellrum och ett inslag på TV om en brand får honom att börja minnas.

Modlös återvänder jag till sängen. Det är sådana här stunder som får ett hotellrum att kännas som ett fängelse. Metoderna jag lär ut för att få människor finna ro i sitt hjärta ger vika för den pockande oron i magen. Jag slår mig ner på sängen och böjer mig framåt. Underarmarna trycks mot lårbenen. Det känns som jag krupit ihop i väntan på en spark från en tung känga.

Vinden ändar riktning. Regnet börjar slå mot rutan. Tusentals grå soldater kastar sig mot fönstret för att förgöra det. Gråtande rinner de nerför fönsterblecket. Jag sträcker ut mig på sängen och pressar händerna mot ryggen, någonstans där jag tror njurarna sitter. I taket finns en fläck, som påminner om utspillt kaffe. Rummet har egendomliga proportioner. Takhöjden är större än golvytan. Det finns så lite plats. En säng. Ett smalt skrivbord. En fåtölj. Duschen har ljummet vatten och ett munstycke med lågt tryck. Jag ligger stilla i sängen. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Det hände något när jag stod dold bakom gardinen och såg ut över en folktomma gatan. Den lyxrenoverade gallerian förvandlades till det Domus-varuhus det en gång var och jag slutade upp att vara en vuxen man. Tiden formade en båge och jag drogs med. Utanför Domus satt en pojke och grät.