Overklig

Hunden är orolig och vandrar fram och tillbaks i min säng. Jag varvar mellan Stephen Kings Väckelse och en psykologibok. Kan man lära sig bli en bättre människa, en sådan som är mer strukturerad och justare mot sig själv, genom att läsa böcker från hylla D eller V på biblioteket och ta del av fallbeskrivningar av amerikanska kvinnor i 40-årsåldern? King är rakbladsvass skildrare av det tidiga 60-talets USA. Jag har läst det mesta han skrivit, inte allt, men mycket. I Väckelse överträffar han sig själv. Jag har läst omkring 1/3 och vågar knappt fortsätta, av rädsla för att romanen ska förlora sin tjuskraft. Det övernaturliga och overkliga, skräckscenerna och det näst intill äckliga saknas i berättelsen. Den handlar om möten mellan människor, subtilt och sökande. Språket är mer avskalat än vad det brukar vara i hans böcker.

Släcker jag lägger sig hunden ovanpå mig. Trots att hon egentligen är kvällsrastad bestämmer jag mig för att gå ut med henne. Jag klär på mig och hon snurrar rastlöst runt mina fötter. Väl ute lugnar hon ner sig. Det är stjärnklart och två grader varmt. Vi går längs järnvägen. Preemmackens ljusreklam skymtar över bullerplanket. På avstånd hörs ljudet från en fest. Unga män stönar högljutt och en tjej fnittrar berusat. Har de ens roligt? En godståg drar förbi. Fyrtio rostbruna vagnar får mig att skälva. När tåget passerat är festen över. En bil kör mot centrum från södra infarten. Natten förstorar upp ljud som inte skulle märkts om dagen.

Vi går genom parken hem. Sanden på gångstigen är fuktig och lös. Runt tallen ligger nedblåsta grenar.Himlen är nära. Stjärnorna är stora som knytnävar. Lokalradion har rapporterat om bränder. I lokaltidningen spekuleras om att det kan vara en pyroman. I natt är allt lugnt. Kan man beskriva en känsla av overklighet, så den går att förstå?