onsdag 30 november 2016

Text inspirerad av bild

Jag hade faktiskt förväntat mig mer av Jonathan. När vi först träffades så verkade han så fin och förstående. Vi började göra saker tillsammans. Framför TV:n åt vi chips och pizza när vi tittade på sporten. Jag följde med honom på bio och såg actionkomedier med pålagda skratt och tjutande däck, fast jag hellre ville se romantiska komedier. När jag skulle handla något nytt att ha på mig till Jussans fest, så lovade han att följa med. Utbudet i shoppinggallerian var överväldigande och jag hade svårt att bestämma mig, så vi drev runt. En vindögd kvinna knuffade till honom och bad om ursäkt på ett främmande språk. När jag provade klänning nummer 37, den var röd och hade spetsinfällningar och var påfallande lik tio andra klänningar, bad Jonathan om ursäkt. Han raglade ut ur affären och när jag äntligen bestämt mig för vilka fyra klänningar och två toppar jag skulle ha var jag tvungen att leta efter honom. Han satt på en bänk och sov tillsammans med en annan kille. Jag försökte väcka honom, men hans kropp var slapp och han bara stönade. Hans plånbok var borta.

tisdag 29 november 2016

Påminnelser

Veckotidningen ligger hopslagen bredvid mig. Omslaget är skrynkligt och sidorna något nötta. Den är fortfarande hel. Några recept har inte rivits ur den. Framför tidningsstället sitter en hopsjunken man i rullstol. Han bär en nikotingul skjorta. Byxorna ligger löst över benen. Huden är gråaktig och djupt fårad. Det verkar som han sover. En sträng saliv rinner från mungipan. Jag kan inte lämna tillbaks tidningen med mindre än att jag flyttar på honom.

Veckotidningen innehåller påminnelser om det liv jag inte längre kan leva. Inte ens min sjukdomshistoria är veckotidningsmässig. Så lyckas du med din cyklamen står det på omslaget. I tidningen finns en artikel om en ung kvinna. Hon har fallit och rest sig igen. När hon var nitton dog hennes häst i hennes armar. Hon höll hästens huvud när slaktmasken placerades på dess panna. När hästen fallit drog hennes pappa henne därifrån för att hon inte skulle se när slaktaren skar upp dess strupe och tömde den på blod. Hon hade växt upp med hästen. Från det att hon var nio år var den hennes allt. Då hästen var borta började hon dricka och hade flera destruktiva relationer med olika män. Det var en gammal skäck, över trettio år gammal. Med hjälp av en sierska hade hon fått kontakt med hästens själ. Hon hade slutat dricka och missbruka sig själv och börjat plugga.

Jag minns scenen med nödslaktbilen. Bilen var ilsket orange och försedd med en kran. Tillsammans med Anna stod jag i skogsbrynet och såg ner över den steniga hagen. Vi vandrade en låglandsled genom småländska skogar då och stod stilla med ryggsäckarna på våra axlar. Jag hade en svart Haglöfs och Anna en blå Lundhags. Vi var båda barbenta. Anna bar hatt. Vi såg hur hästen nuddade med mulen vid flickans kind, innan det skedde och vi mindes hur hon skrek och att fadern drog henne med våld från den fallna hästkroppen. Anna är borta ur mitt liv nu. En talgoxe slår mot rutan. I väntrummet är jag den enda som lägger märke till den.


måndag 28 november 2016

söndag 27 november 2016

Ironi

Ironi säger högdraget och elegant
Jag är det svåraste som finns, det är sant
Förolämpa någon, gör den ledsen
Ursäkta dig lätt och säg sen
Det var ju bara ironiskt
Du överreagerar, det är så typiskt
På något sagt på ett skämtsamt sätt
Tvärtom ska det vara, det är lätt
Är klänningen snygg så är den ful
Regnar det i blåsten så är det kul

lördag 26 november 2016

Var inte sig själv

Gatlyktan spred sitt sken i en cirkel i skogsbrynet. Max stannade till. Ljuset såg så inbjudande ut. Mattan av bruna löv fick honom att tänka på en mjuk och inbjudande säng, av det slag man kan hitta på bättre hotell. Han lät läpparna nudda vid varandra och tänkte att han kysste en kvinna. Varmt, mjukt, avlägset.

Balkongdörren till huset närmast skogen stod på glänt. På håll syntes glöden från en cigarett. Garageporten stod något öppen. Garaget var fyllt av flyttkartonger. En smal gång ledde fram till en hyvelbänk. Ovanför den hängde en verktygstavla. I grannhuset tittade man på det TV-program Max gått ut för att slippa se. Skogen lockade med sitt mörker. Om han gick in skulle han aldrig komma åter. Just nu var han inte sig själv. Han kände det så tydligt. Det var bara biverkningar, av den nya medicinen. Det skulle bli bättre sen, hade doktorn lovat.

torsdag 24 november 2016

onsdag 23 november 2016

Närstående

Hur vet du
Att dina föräldrar
Älskar dig
Såg någon reklam
För SOS Barnbyar
Med just den texten
Och ett smutsigt barn
En fråga som gjorde ont
Barn utan närstående
Som bryr sig
Hur vet du att någon älskar dig?
Kan du svara på den frågan?

måndag 21 november 2016

Kom ihåg

På lågprisvaruhuset försökte jag komma ihåg att jag skulle köpa glödlampor till adventsljusstaken. Avdelningen med julpynt blockerades av två damer. Den ena var kortvuxen och av asiatiskt ursprung. Den andra stödde sig på sin rullator.
-Hur har det gått med de nya fönstren? frågade damen med rullatorn.
-Det är klart nu, svarade den andra kvinnan och drog ner täckkappans blixtlås, så hon kunde fladdra med framstyckena för att svalka sig. Men dyrt var det. Två hundra tusen. Men nu har vi varmt inne och betydligt tystare.
-Var han bra? Han från Mockfjärd som ni anlitade? Det finns ju billigare, men man vet ju inte om man kan lita på dem
-Vi har väldigt tyst inne nu.

Jag bad om ursäkt och trängde mig fram till glödlamporna. Den speciella sort jag behövde fanns inte. Stjärnorna med lampfot, som är så praktiska eftersom man kan använda vanliga glödlampor i dem, kostade 200 kr. Förra året kostade samma stjärna en femtio-lapp. Jag började misstänka en konspiration bland julpyntstillverkarna. Utan stjärna och utan glödlampor lämnade jag butiken. Jag måste fortfarande komma ihåg att köpa något till fönstret.

söndag 20 november 2016

Rytmisk

Rytmiska vingslag
Flyttfågelsträck mot söder
Novembermorgon
Snöbären täcker marken
Vintern har dragit sig bort

lördag 19 november 2016

Snabb

Besöket på julmarknaden var snabbt över. Vi körde fram till säteriet. Godsägaren själv dirigerade in bilarna på fältet som gjorts i ordning till parkering. Brända linjer och björkslanor markerade hur bilarna skulle ställas upp. Inför bekanta tog godsägaren av sig hatten och bugade djupt. Han hade välansat skägg och en fotsid oljerock, som bars öppen.

Julmarknaden hölls på logen. Vi betalde en slant i entré och fick en pappmugg med en bottenskyla tunn glögg. Vid bron till logen stod en smed med handdriven ässja. Från den gamla stalldelen, numera ombyggd till servering och bryggeri, hördes dragspelsmusik. Vi gick runt bland stånden på den svagt belysta logen, smakade på korv och köpte kött och öl. En ost tvättad med en speciell bakteriekultur fick också följa med hem. Jag har köpt den förut. Mejeristen behövde inte berätta om osten för mig. Jag sa att jag visste hur bra den är.

Förra året minns jag att snön låg djup. Nu var det barmarksvinter med blöta marker. Dimman steg upp från sjön. Vi handlade och gick sedan snabbt därifrån. Att besöket gick så snabbt, var lite av en antiklimax. Kanske hade jag förväntat mig mer.

Hem körde vi över fideikommisset. Det var en omväg. I vägrenen låg snön fortfarande kvar. Vid en bro väntade två jägare med gevär i famnen och orangea hörselskydd. De blängde på oss. I skogen stod lärkträden gula.
-Vi åkte alltid över fideikommisset hemma, när jag var barn sa jag. Som någon slags utflykt. Du är inte van vid sådant. De här stora gårdarna.

Vid riksvägen passerade vi ännu en skylt med texten Julmarknad. Vägen fram var knapp farbar. Vi avstod den. Jämfört med säteriet kändes gården på höjden så enkel.

lördag 12 november 2016

Ord på S

Stygn vid stygn
Nätta sömmar
Stillsamt skapande
Små kloka ord från förr
Röd lyser stugan bak hängbjörkars slöja
Ett hem om det är gott, är livets bästa lott
Kan ni tänka er köket utan fru, jag kan det inte
Verklig kärlek är att ömma, för båd fiende och vän, att förlåta och att glömma, för att offra sig igen
Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne

Stygn, sömmar, stillsamt skapande, små, stugan, slöja, sol, sinne, sig

torsdag 10 november 2016

Flyttades

Det hade fallit fem centimeter snö, knappast mer. Först underkylt, sedan snöblandat, som frös på asfalten, innan snön slutligen kom. Det var inte plogat, inte sandat. Snön var bara tillkörd.

En beige Opel Rekord, lätt förklädd till rallybil med reklam för något nedlagt bensinmärke på dörrarna, sladdade runt gathörnet. För ett ögonblick flyttades jag till 1970-talet. Allvädersstövlar som fick tårna att kännas som isbitar. Blöt bävernylon. Nedvevade bilrutor för att det inte skulle bli imma på bilrutorna, imma som sedan blev till is. Baksäten så trånga att man knappt fick plats med benen bakom framsätena.

onsdag 9 november 2016

Mer

Igår kväll tittade jag på inspelningen av Michael Moores show på SVT Play. Moore eller More (mer) det kan kvitta. Han var klädd i reklamkeps, collegetröja och gymnastikskor samt bar glasögon. Jag utgick från att byxorna hade resår i midjan. Det feta håret räckte till axlarna. Under hakan hängde så mycket lös hud att skinnpåsen skulle kunna rymma ett marsvin. Han såg ut som en kvinna och jag blev allvarligt oroad över hans hälsa.

Allt i föreställningen kunde jag inte ta till mig. Det finns trots allt en del kulturella skillnader och olika referensramar och händelser som kanske inte uppmärksammats i det svenska nyhetsflödet, i alla fall inte av mig. De åhörare som hade mexikanskt eller latinamerikanskt ursprung eller var muslimer hade placerats på speciella platser i lokalen, åtskilda från de vita åhörarna. Jag vet inte om de var statister och införstådda med handlingen, men jag regerade starkt på det, eftersom det var så extremt tydligt. Han säger att 50.000 amerikaner dör varje år eftersom de inte har råd att söka läkare. Räknar man tillräckligt länge så blir det en miljon. Jag försöker föreställa mig att dö på det sättet. Jag kan inte föreställa mig det.

Valpen låg bredvid mig och sov när jag tittade på programmet. Valpen lever i nuet. Om inte nuet passar valpen skriker den eller hoppar högt. Den hoppar ungefär tre gånger sin egen mankhöjd. Jag försöker trösta mig med att dess förfäder överlevt två världskrig och en hel del annat också. Martin Luther kan ha haft en liknade som skrivbordsprydnad.

När jag sett programmet frågade jag tonåringen om hen sett det. Det hade inte tonåringen Däremot hade hen sett Filip och Fredrik resa i "Trumpland".
-West Virgina. Samhällen med nedlagda gruvor. De skulle rösta på Trump för att få jobben tillbaks. De som slet ut sig i gruvorna och dog unga av cancer. Kan du förstå varför de röstar som de gör?

Jag tänker på Isaacs syster i Philip Meyers roman, En amerikansk förlust (American Rust). Hon är smartast i hela delstaten och har gått på Yale. Hon återvänder till sin nedgångna hemstad för att få ligga. Vid något tillfälle säger hon:
-Antingen lever människor på socialbidrag eller också har de blivit jägare och samlare igen.
Det var några sådana killar med i filmen Wild. Den unga kvinnan som vandrade Pacific Trail, för att finna sig själv, mötte dem i vildmarken. De var rätt obehagliga.

Läser sakprosa istället för skönlitteratur. Jag borde läsa om en kvinnlig ornitolog som inventerar fågelbeståndet vid franska atlantkusten. Hon har rest dit för att glömma. Istället läser jag sakprosa. Läkare ifrågasätter den rådande medicinska ordningen. Om receptbelagda mediciner såldes receptfritt på apoteken skulle ingen ta dem, pga biverkningarna. Men tänker jag, människor mår ju dåligt...Vad finns kvar om man inte har några förhoppningar mer?

tisdag 8 november 2016

Pröva

Jag prövade sätta in en annons
För att se om jag fick någon respons
Väntade ivrigt på de svar jag skulle få
En kvinna i sina bästa år, hur skulle det gå?
En herre svarade: Mig måste du pröva
Jag har allt du skulle behöva
Mannens plats är i hemmet
Jag lagar mat som passar en gourmet
Jag kan både städa och stryka
Utan att du behöver biträda
Mannen är underordnad kvinnan
Hon är herre, hon är hjärnan
Vårt förhållande skulle bli jämlikt
Det är min absoluta avsikt
Alla kvinnors drömman, det är jag
Han fick mig att överväga ett avslag
Jag föreställde mig honom
Som liten och lönnfet alltigenom
En herre som helst ville vara naken
Bakom förklädet när han skötte disken
Tack, jag delar inte din syn på jämställdhet
Blev mitt besked, helt konkret

fredag 4 november 2016

Fler

Ska inte ha fler
Ska inte mer
Har ingen riktig pli
Det är svårt att låta bli
Så mycket som frestar
Oavsett vad det kostar
I pengar och vikt
Och brist på insikt
Man vill så ogärna
Vara smartare än sin hjärna

torsdag 3 november 2016

onsdag 2 november 2016

Försenad

Haiku

Tåget försenat
Regnet blandas med blöt snö
November igen

Försenad

Jag har åkt ut till torpet för att se till det inför vintern. Det känns som allting är försenat den här hösten. Vinterboningen har skjutits upp gång efter gång. Peter skulle följt med. Han fick ont i ryggen. En annan helg blev bilen kvar på verkstaden över helgen. Mamma bjöd på middag en helg och mötet med släkten sög fullständigt musten ur mig. Den helgen orkade jag inte åka ut till torpet.

Jag brukar alltid åka ut tidigare om hösten och samla ihop de äpplen som de knotiga träden givit och se om det finns några päron att koka in. I år hade frukten hunnit ruttna. Vi har pratat om att sälja, innan förfallet tar över, men jag vill behålla. Torpet har en oersättlig plats i mitt hjärta.

Över gårdsplanen passerar en vandringsled. Det är en låglandsled som löper genom länet och följer uråldriga färdvägar. På pumpen har jag satt upp en skylt. Vatten för vandrare. Jag fick idén när jag läste om en gammal kvinna någonstans längs Via de la Santiago de la Compostela. Hon hade gjort till sin livsuppgift att möta vandrare med värdighet. Min pump fick en skylt målad på en gammal bräda. Skylten hänger och slår från pumphandtaget. Hur många som faktiskt går leden och tar vatten från min brunn vet jag inte, men det känns som en värdig handling, att ge vatten till dem som behöver. Källor är sällsynta längs den här delen av leden och vatten väger tungt i en ryggsäck.

Jag räfsar löv ihop löv i en hög och tänker på igelkottar och ingenting. När jag sträcker på ryggen ser jag en ensam vandrare komma från skogsbrynet. Han bär slokhatt och har en vandringsstav i sin hand. Ryggsäcken är tungt lastad.

tisdag 1 november 2016

Göra

Nu ska ni få höra
Vad påven ville göra
Istället för en stund
Ett kort besök i Lund
Ville påven vara på Ven
För att slippa bli omskriven