Gatlyktan spred sitt sken i en cirkel i skogsbrynet. Max stannade till. Ljuset såg så inbjudande ut. Mattan av bruna löv fick honom att tänka på en mjuk och inbjudande säng, av det slag man kan hitta på bättre hotell. Han lät läpparna nudda vid varandra och tänkte att han kysste en kvinna. Varmt, mjukt, avlägset.
Balkongdörren till huset närmast skogen stod på glänt. På håll syntes glöden från en cigarett. Garageporten stod något öppen. Garaget var fyllt av flyttkartonger. En smal gång ledde fram till en hyvelbänk. Ovanför den hängde en verktygstavla. I grannhuset tittade man på det TV-program Max gått ut för att slippa se. Skogen lockade med sitt mörker. Om han gick in skulle han aldrig komma åter. Just nu var han inte sig själv. Han kände det så tydligt. Det var bara biverkningar, av den nya medicinen. Det skulle bli bättre sen, hade doktorn lovat.
Åh jag tycker synd om Max! Bra!
SvaraRadera