måndag 31 oktober 2016

Visserligen

Restaurangen har en ny kock. Det känns på kryddningen. Den medelålders rödlätte mannen, som genomsvettig och utmattad, brukar  komma ut för att se till buffén är inte där. Han har en förmåga att göra rotmos och fläsklägg till en av de godaste rätter man ätit. Inte heller den bosniska servitrisen, som älskar hans osso buco, tjänstgör. Jag förstår att en kock inte kan tjänstgöra 7 dagar i veckan, 52 veckor om året, men jag saknar honom. Hur löser de saker och ting i ett restaurangkök?

På väggarna hänger nya amatörmålningar. Målningen närmast mig föreställer en kör, vars medlemmar påminner om vedträn med stora munnar. Körledaren ser ut som den halkat på en isfläck.
-Du har tur du, säger jag till sällskapet. Du kan titta på mig, istället för målningarna.
Sällskapet tittar på målningarna.
-Jag har svårt för det där kubistiska, säger sällskapet. Porträtt som består av räta linjer. Undrar om målningen av kyrkan ska vara realistisk eller inte. Ska det föreställa självporträtt? Blå man med hatt och skägg. Är det ens samma konstnär som målat vedträna som de andra tavlorna? De ser lite suddiga ut.
-Ligger man på mage framför en spegel och ser sig själv rakt in i ögonen så kanske man kan få till vinkeln på den vinröda målningen, under förutsättning att man har stora gula öron.

Gästerna vid bordet bredvid diskuterar materialval i en nybyggd lägenhet. Jag försöker lista ut deras förhållande till varandra och gissar på pojkvän och flickvän och en föräldrageneration. Både pojkvännen och flickvännen liknar den äldre mannen, men jag tror inte de är syskon. Jag tuggar på en bit fläskfilé. Enligt en skylt på buffén ska den vara baconlindad, men något bacon lyckas jag inte hitta.
-Vi åt en sådan god ost häromveckan, säger flickvännen.
-Det var verkligen en fantastik ost, säger pojkvännen.
-Tyvärr har vi glömt vad den hette, säger flickvännen.
-Men det var verkligen den godaste ost vi ätit.
-Nu är det visserligen flera veckor sedan ni köpte osten, säger mamman. Men om ni går tillbaks till affären och berättar om osten, så kan de säkert hjälpa er om osten nu var så fantastisk.
På mamman tallrik ligger en halvsmält brie.

söndag 30 oktober 2016

Text inspirerad av bok

Meningen Jag lyfte upp några teckningar och höll dem mot ljuset, kommer från en bok som heter Brottsjöar av Claudie Gallay. Jag har inte läst den. Boken stod på hyllan med bibliotekariens rekommendationer. Den verkar läsvärd.

Jag lyfte upp några teckningar och höll dem mot ljuset vid fönstret. Det var dunkelt i rummet. Lampskärmen av tyg dämpade ljuset från den svaga glödlampan. Äppelträdets fallna löv täckte gräsmattan. I år hade ingen tagit vara på frukten. Den låg och ruttnade i gräset. På fönsterbrädan låg lite jord som blivit kvar efter en undanplockad krukväxt. Det var 100-tals teckningar, som förvarats i en blank pappkartong med prickigt mönster. Fåglar mest. Jag såg en sidensvans och en nötväcka och något som liknade en ekorre. Ett band mellan en mormor och ett barnbarn. Hade hon sparat något från mig? Jag tror knappt det. Till deras hemliga värld hade jag aldrig haft tillträde.

fredag 28 oktober 2016

Salt

Jag går en sista vända genom hembygdsparken. Utställningen med glaskonst som visats under sommaren, ska plockas ner. Nästa gång den visas ska vara i Berlin. Konstnären är prisbelönt och upptäckte sin begåvning sent i livet. Jag läste om henne i tidningen och hennes livsöde grep tag i mig. Som nyfödd hade hon adopterats bort. Modern var en tonårig narkoman, som inte visste vem pappan till barnet var. Det var nära att flickan dog i samband med födelsen. Men, som hon sa till journalisten. Någon där uppe ville att jag skulle överleva. Fosterföräldrarna var kärleksfulla och hemmet generöst. Hon hade inte saknat något under uppväxten, berättar hon vidare.

En skolresorna hade gått till en glashytta. Hon hade smitit undan och fyllt fickorna med glasbitar från slagghögen, när klasskamraterna köpte små glasdjur i souvenirbutiken.  Några glasbitar hade hon fortfarande kvar. Genom livet hade de fått symbolisera hennes drömmar. På bilden i tidningen sitter hon tillsammans med sin man. Han är skallig, bär skinnjacka och har en ljus slokmustach. Tillsammans har de en vetefärgad terrier.

Skulpturerna står utspridda mellan de små omålade husen med gräs på taket. Jag tänker på de människor som levt där. Djur i ett rum och människor i ett annat. För att kunna se in genom fönstret av knöligt glas måste jag huka mig ner. På brädgolvet står en brunmålad vagga. Vid knuten står en av glaskonstnärens verk, en svart elgitarr formad som ett V. Längre bort står en segelbåt. Jag vet att verket heter Salt.

tisdag 25 oktober 2016

Var höll alla hus

Huset var mörkt när Lisen kom tillbaks från sin promenad. Någon nyckel hade hon inte tagit med sig, så hon letade rätt på extranyckeln under trappan. Den kändes trög i låset. Utan att tänka sig för hängde hon in den i nyckelskåpet och ställde undan gångstavarna. 
-Hallå! ropade hon. 
Var höll alla hus? Någon lapp eller något meddelande såg hon inte till. I köket stod de odiskade tallrikarna kvar på diskbänken. Julius hade byggt en pyramid av knäckesmulor framför sin tablett. Marsvinen stod med tassarna mot gallret och kvittrade. Trots att de hade fullt med mat i buren hoppades de på mer.

Lisen slog sig ner i vardagsrummet. Planlöst öppnade hon sin facebooksida och klickade på en länk som visade sig leda till en blogg. En frilansjournalist skrev om utbrändhet. Vi jobbar tre gånger så mycket i dag som vi gjorde på 80-talet. Då hann man det man hann. Nu blir vi aldrig färdiga. Nya måsten kommer till hela tiden. Meningslösa val. På 80-talet kunde mammorna ta en eftermiddag och bara läsa en roman. I blogginlägget syntes en bild på omslaget till Hästarnas Dal

Meningen om de läsande mammorna gjorde Lisen gråtfärdig. Hennes mamma läste aldrig. Hon stod alltid vid diskbänken. Enstaka stunder satt hon vid köksbordet med en strumpstickning eller en veckotidning hon fått av faster Anita. Lisen läste. Hennes pappa läste. Hon minns att han läste Fogelström och Linna och Alistar McLean. På kvällen låg han på den hårda sängen med överkast av sniljefrotté med en bok på bröstkorgen. Långsamt läste han. Inte som Lisen, som läste snabbast av alla i klassen. Hästarnas Dal läste hon i tonåren.
-Jag vill stanna tiden, tänkte hon. Låta allt bli som förr. Jag vill att det ska kännas som kvällen före julafton. Allt är förberett. Man bara väntar på själva firandet.

Hon hörde att dörren öppnades och ropar mot den.
-Är du redan hemma? säger Erik. Jag gick runt sjön för att genskjuta dig, men du hann visst hem innan. 
-Barnen? 
-De är väl hemma. Tror Julius spelar på sitt rum och Mika verkar ha somnat. Hon har så mycket i skolan nu. 

söndag 23 oktober 2016

Stöna

Jag hade lovat att mata min systers hästar. Hon har stallat upp dem på en gård ett par kilometer från stan. Ladugården byggdes om till stall redan på 1970-talet och det gröna vågen-par som flyttade ut då bor fortfarande kvar. Kvinnan sitter i rullstol och  har hemtjänst,  har min syster berättat. Hennes make ser hon sällan till.

Det skymmer när jag kommer till stallet och parkerar min bil på stallbacken. Boningshuset är nedsläckt. Ingen verkar vara hemma. Marken är lerig. En lampa ovanför dörren sprider ett svagt sken. Min syster har mätt upp de foder hästarna ska ha. Kraftfodret står i hinkar och höet ligger i blå IKEA-kassar framför varje hästbox. Jag behöver inte stanna, bara fodra och ge dem det som är uppmätt.

Skimmeln sträcker ut huvudet mot mig. Manen hänger ner efter halsen och dess näsborrar skälver. Den brune sparkar med framhoven i boxdörren. Lysröret i taket surrar. Min syster har berättat att skimmeln får trollflätor. Om natten flätar ett väsen som bor i stallet dess man. Ingen har flätat den brune, bara den grå som har lätt att bli halt.

När jag fodrat dröjer jag mig kvar och lyssnar på det lugnande ljudet från tuggande hästar. Det är min syster som är den modiga av oss två. Ridit på ponny har jag gjort, men jag var för rädd, för att kunna rida på allvar. Att förlora kontrollen och kastas av och kanske skadas skrämmer mig.

Jag flyttar tyngden från det ena benet till det andra. Leden i knät knakar. Det är dags att gå.
-Hejdå, hästarna, säger jag och söker efter handtaget på dörren.
Öppna först. Släcka sedan. Ljusknappen är rund och klumpig och har en synlig kabel täckt av flugbajs. Från rummet där kraftfodret förvaras hörs att stönande. Jag stelnar till. Ljudet hörs igen.
-Hallå, säger jag. Någon där?

Jag öppnar dörren till foderkammaren och trevar efter en ljusknapp. Ljuset går inte att tända.
-Hallå?
Jag går in i rummet och låter ögonen vänja sig vid dunklet. Det luktar sött från fodertunnorna. Sadlar och träns hänger på sina hängare. Hopvikta täcken. Extra stövlar. Något främmande ser jag inte.
-Nu går jag, säger jag till hästarna.

lördag 22 oktober 2016

Automatiskt

-Jag tror jag fick med mig fel te hem från tebutiken. Visst var det så att jag tänkt köpa rött te med smak av choklad? Istället fick jag Höstrusk med mig hem.
-Det blir lätt så. Det händer något automatiskt i lokalen när två personer som gått på högstadiedisco tillsammans möts igen.
-Så du menar att kvinnan som säljer lösviktste är din gamla flamma och att du distraherade henne så jag fick fel te?

fredag 21 oktober 2016

Dyrt

Radiorösten får mig att tänka på en orm. Lokalradions avslöjande rinner ur bilradion och lägger sig på konsolen mellan sätena. Det är en kort orm, med bländande vassa ögon. Så länge den ligger där, kan vi inte röra vare sig växelspak eller handbroms. En partikollega intervjuas. Hon låter uppenbart bestört.Hennes tankar går till Emil Martinssons familj och hon hänvisar till partiets värdegrund.
-Det blev dyrt för honom, säger Stefan.

Jag ser att hans händer kramar ratten, så hårt att knogarna vitnar. Han har tagit ledigt för att köra mig till tandläkaren. Min tandläkarskräck gör det omöjligt för mig att ta mig dit på egen hand. Ska det bli gjort, måste Stefan följa med. Vindrutetorkarna sveper över rutan. Himlen är så låg att den ligger på marken. Bildäcken pressar upp en kaskad av vatten ur en pöl. Jag sneglar på mina fötter. Tightsen räcker ner till anklarna. Skaftet på mina jodphurskängor glipar vid vristen. Jag har rosa sockor.

-Så köper han sex, säger Stefan. Rekordungt kommunalråd. En riksdagsplats inom räckhåll. Han har inte en chans att komma tillbaka. Hur kunde han?

Via radion får jag veta att han tagit en kvinna till ett hotellrum i residensstaden. Hon var i trettioårsåldern och hade arbetat på ekonomikontoret på en mellansvensk kommun. Martinsson var en av arton gripna i polisens razzia.

Stefan svänger in på folktandvårdens parkering. Det gamla vårdhemmet har fått ny fasad sedan jag var där sist. Numera är det ljusgult. För ett år sedan gråbrunt.
-Kan du gå in själv?
Jag skakar på huvudet.
-Om jag försöker kommer jag att svimma.

torsdag 20 oktober 2016

Text baserad på bok

Inspirationsmening: Jag visste inte att din farfar läste, hämtad ur  Miss Peregrines hem för besynnerliga barn.

Jag fick böckerna av farfar det år jag fyllde femton, en tid efter att jag konfirmerat mig. Han var med på konfirmationen. Jag lade inte märke till honom i kyrkan. Då tänkte jag mest på hur jag tog mig ut i den vita kåpan och på de repliker jag hade i den pjäs vi spelade upp. På något sätt tyckte jag det glättiga och moderna skar sig mot det högtidliga kyrkorummet. Jag hade föredragit ett gammaldags förhör. Från den efterföljande bjudningen minns jag att farfar satt ytterst på en köksstol, som tagits in för att komplettera mina föräldrars vitmålade matsalsmöblemang. Han åt smörgåstårta och hans hand darrade.
-Jag är ateist, sa han till mig. Men det vet du väl.
Ingen i min familj var framme vid nattvarden. Jag var den enda som tog den.  Inte heller deltog vi i psalmsången. Sång har aldrig varit vår starka sida.

Böckerna överlämnades hemma hos farfar. Vi besökte honom en grå och stilla sommardag. Dahliorna, som var hans stolthet, hade börjat blomma. Vanligtvis satt vi i köket när vi var där. Köket var litet och trångt. Det rymde knappt mer än en vedspis, en ho, ett litet köksbord och kattens skålar. Den här dagen visade han in oss i finrummet. Rummet stod svalt och stilla. Ljuset letade sig i genom trådgardinerna. Jag tittade i hemlighet på bröllopsfotot som hängde i guldram på väggen. Det finns så få bilder av min farmor. Hon dog ung.

Böckerna stod i en låg bokhylla bredvid dörren.
-De här ska grabben ha, sa han och började plocka över böckerna i en kartong. Läs innan du stelnar till man.
-Så många böcker, sa min mamma. Jag visste inte att farfar läste.

Det var Dan Anderssons skrifter, Selma Lagerlöf i skinnband, Nils Ferlin, Fröding och Harry Martinsson... När jag läste dem fann jag sedlar mellan sidorna, allt som allt tio tusen kronor.

onsdag 19 oktober 2016

Säkert

Annette har hittat en ny hälsoresa. Den här gången verkar hon mer övertygad. Tidigare har vi mest bläddrat i damtidningar och sett att man kan åka på livsstilsresor till Gran Canaria eller Dubai. Vi har sett bilder på solbrända deltagare från tidigare arrangemang och låtit det hela stanna där. Vid en dröm om något bättre.

Hon bad mig läsa prospektet. Retreaten omfattade tio dagars tystnad och meditation. Klockan fyra på morgonen ljöd gonggongen för väckning. Sedan följde meditation fram till klockan åtta då dagens enda måltid, en enkel vegetarisk rätt serverades. Ovana kunde få frukt, te och mjölk kl fem på eftermiddagen. Fasta och yoga var inte tillåtet och man fick bara kommunicera med ledaren. Deltagarna fick inte klä sig i utmanande kläder. Retreatgården låg dessutom i grannkommunen, så vi kunde inte skylla på att det var besvärligt att ta sig dit. I prospektet stod det att gården var en vallfartsort som lockade besökare och utövare från hela Norden. Jag hade aldrig hört talas om den.

Annette ville att jag skulle följa med som någon slags trygghet. Hon ville känna någon där, för att känna sig trygg, trots att vi bara skulle träna oss på att känna förnimmelser i våra egna kroppar och uthärda dem. På något sätt var det maten och bristen på sömn, som skrämde mig mest. Tystnad och tristess skulle jag säkert kunna uthärda. Jag hade ju trots allt vissa erfarenheter från mitt äktenskap. Men en allsmäktig ledare som rådde över mina kontakter med omvärlden och mer eller mindre höll mig fången i en ombyggd ladugård vid en gammal hednisk kultplats...

tisdag 18 oktober 2016

lördag 15 oktober 2016

Släpa

-Vad har du gjort?
-Jag har släpat med mig hunden runt elljusspåret.
-TV:n har visat ett program om vattnets betydelse för sjöfarten. Det har jag tittat på.
-Va? Driver du med mig?
-Det är sant. Klarälvens vattenstånd är rekordlågt. Vattenfall tappar Vänern via Göta Älv för saltvattnet inte ska gå upp i älven och medföra att Göteborg blir utan dricksvatten. När vattnet sjunker i Vänern, så blir påverkas sjöfarten, eftersom fartygen inte kan lastas lika tungt.Kan inte fartygen lastas ordentligt så får det ekonomiska konsekvenser för vänersjöfarten. Det tar minst två vintrar med normal nederbörd innan vattenståndet blir normalt.
-Och så klagar vi på att det regnar jämnt.

torsdag 13 oktober 2016

Skämtar

Jag skämtar inte
När jag säger
Jag har väntat på det där Nobelpriset
Sen jag var femton
Det känns egendomligt tomt nu
Jag har läst texterna som poesi
At Budokan köpte jag för texthäftet som följde med
Då hade vinylplattorna vita skyddsomslag av papper
Mockajackan, katten, VW-bussen
Jag köpte den för att kunna läsa
Biografierna har jag läst, så noga att jag känner mig som hemma
I Hibbing, Minnesota
Plattorna har jag lyssnat på, helst ska de höras i mörker
Jag har sett honom live, men det var länge sen nu
Påtänd, förvirrad
Gessle var där med sin tjej
Lundell skrev om det i någon av sina böcker
Han skriver gärna om Dylan, Lundell
På någon konsert regnade det
I´m back in the rain
Det kändes inte banalt alls
Rent fysiskt har jag rört mig hans texter
A blind man at the gate
Jag har sett tavlorna
Han målar kvinnor och interiörer
Kvinnobilderna är något jag måste förhålla mig till
Jag har druckit med männen som dyrkar honom
You gotta serve somebody, skrev någon på facebook
Kanske handlar allting om det
Jag letar efter texter och citat, men fastnar lätt i texter om svek
Forget the dead you left, the will not follow you
Jag slutar där
Det handlar om texter som mysticism, andlighet och något existentiellt ogripbart
Jag fattar varför Dylan fick det där Nobelpriset




onsdag 12 oktober 2016

Sittplats

Statyetten har sittplats i min bokhylla. Hon är tillverkad av smide och sitter käckt på rumpan med sprattlande ben. Rund om magen är hon också och lite lagom bystig. Hon är sinnebilden för mogna kvinnor som tar för sig och njuter av livet. Jag tror att statyetterna ser ut som de gör för att smeden hittat en köpstark målgrupp. Min statyett heter Sally. Jag brukar dammtorka henne ibland och tänka att jag borde vara mer som hon.

tisdag 11 oktober 2016

Misstag

Mitt i villaområdet låg en liten trädbevuxen ödetomt. Under grästovor och fallna löv anades fortfarande en husgrund. För det mesta brukar jag bara passera platsen, utan att reflektera närmare. I morse blev allt så påtagligt. Det lyste i tegelvillan bredvid. En flätad lampskärm lyste inbjudande i fönstret. På en skänk längre in i rummet stod en tänd strindbergslampa. Tujahäcken mot ödetomten dröp av fukt.

Jag tänkte på hon som bott i torpet som rivits och markerna som tagits i anspråk för att täcka den växande stadens behov. Hon hade dött där på torpet, hon och dottern, som bara var två. Ett familjedrama kallades det. Maken ansågs vara den skyldige. En grann karl, sades det, men som många i den släkten svår på spriten. Jag tänkte att hon gjort misstaget att älska fel man. Vi är många som gör det. För att hedra henne och barnet och för att stilla mitt inre beslutade jag att skaffa ett ljus för att ställa grunden och låta det brinna några timmar i mörkret.

måndag 10 oktober 2016

Ord som börjar på K

Kalle ser ut genom vardagsrumsfönstret. Han känner hur kaffet kallnat i muggen. Trots att rummet är sparsamt möblerat känns det alltid trångt. Den kan bero på den smala balkongdörren och cementplattan som ska föreställa hans uteplats, men bara rymmer en hopfällbar stol. Från lägenheten bredvid hörs en dammsugare. Kvinnan som bor där har katter och kelimmattor. För katternas skull har hon nätat in sin balkong. När katterna är ute tittar de konstigt på Kalle. Ibland hör han hur de skriker och klänger  .

Stadens ljus färgar himlen lila. Den skimrar trots att det regnar. På parkeringsplatsen ligger en man på knä framför en bil som liknar en jeep. Från karen i Kalles vardagsrum hör ett svagt ljud när pumparna får vattnet att cirkulera. Han har kampfisk och klotfisk. De är levande varelser som kräver hans omsorg. Det kallas för kar, inte akvarier, har Kalle lärt sig.

TV:n står på. Volymen är låg. Programmet handlar om någon som heter Karlsson och verkar ha snuskigt mycket pengar. Han har anlagt en damm, stor som en kommunal simbassäng på sin tomt, och besväras av att det simmar änder i den. Hans fru har spräckliga byxor, som hänger i grenen. Karlsson säger att de byxorna liknar gardiner. Om Kalle någon gång skulle få snuskigt mycket pengar skulle han köpa en skog för dem och bara låta den vara i vilt och ursprungligt skick för djuren och växternas skull.


Kalle, kaffet, kallnat, kvinnan, katter, kelimmattor, klänger, knä, karen, kampfisk, klotfisk, kräver, kallas, kommunal, köpa

lördag 8 oktober 2016

Välansad

Bron över strömmen vid hembygdsparken är riven och ersatt av en tillfällig träkonstruktion. Ur det forsande vattnet sticker brofundament av betong upp. På träbron ligger de tryckimpregnerade plankorna tätt ihop. Räcket är rött och tätt. Bron är smal, det går att mötas, men inte mer. Höjden och det forsande vattnet får det att svindla i magen.

Om sommaren är hembygdsparkens gräsmattor välansade. Nu växer gräset ojämnt under höstlöven. Gångvägen leder mellan faluröda byggnader. I vandrarhemmets entré sitter Biograf Sagas program anslaget. På baksidan tår trädgårdsmöblerna kvar. Bredvid paviljongen står ett utedass, som en i raden av de ditflyttade byggnaderna. På en plåtskylt står det. Hemlighus från Blåviks prästgård. Byggnaden är 200 år gammal. Jag undrar hur länge skylten suttit uppe. Utedasset har dörren på kortsidan.

Vid brofästet möter jag ett par, som går arm i arm. De har mörka ytterplagg och hukar mot det tilltagande duggregnet. Han nynnar på något från svensktoppen om ett one-night-stand i Köpenhamn. Från Wienerkonditoriet doftar det nybakat.

fredag 7 oktober 2016

Föräldrar + bevis

Bevis

I brist på bevis
Jagar deckaren kvinnor
Det går så där
De konverserar mest

Föräldrar

I sin bokhylla har Anni en familj av änglar. Änglarna är tillverkade av en lokal keramiker och tre till antalet. För henne symboliserar de den familj hon aldrig haft. Hon förlorade sina föräldrar när hon var tre och kom att växa upp som en skugga i en annans hem, alltid angelägen om att vara till lags.

måndag 3 oktober 2016

Skador

Det står koner utanför Kulturhuset för att markera skador i asfalten när Mimmi kommer tid. Vid entrén brinner två marschaller. Ett rökande par vänder ryggen mot vinden. Hennes kjol fladdrar. För ett ögonblick vänder mannen blicken mot himlen, innan han återvänder till sitt samtal med henne.

Mimmi tar den breda halvtrappan upp till foajén. Innerväggarna är målade i rödockra. Ljudet av hennes klackar mot det mörka stengolvet får henne att tänka på småspik. Urban och Anita har redan kommit. Hon ansluter till dem. Anita fäster upp sitt hår med en sköldpaddsfärgad klämma, ångrar sig och låter håret locka sig över axlarna. Vid dörrarna till hörsalen väntar två unga kvinnor med kornblått hår, lugg och fullklottrade canvasväskor.

-Jag ser fram mot att se Mariette Ahlin, säger Anita. Vi såg henne i somras, Urban och jag, och hon är verkligen fantastisk. Så jordnära och vilken röst hon har, så ung, men ändå så mogen i sitt uttryck.
-Jag har inte lyssnat speciellt mycket på henne, säger Mimmi. Förhoppningsvis är spelningen lågmäld nog.
-Hon står där borta, säger Urban. Har i sett att hon har Svenne Eriksson med sig?
-Min gamla tonårsidol, fnittrar Anita. Tänk att han håller på än.
-Vissa är dedikerade, säger Urban. Han håller på och jobbar med Mariettes kommande skiva. jag tror det kan bli riktigt bra.

Mimmi sneglar mot musikerparet. Mariette har en svart långklänning med slits upp till låret. På hjässan vilar en hatt med vida brätten. Det blonda håret räcker halvvägs ner på ryggen. När hon ler skymtar en glugg mellan framtänderna. Hon liknar ett gulligt litet troll, tycker Mimmi. Svenne står bredvid i urtvättade jeans, hawaiiskjorta och sliten kavaj. Det finns något varsamt i hans sätt att iaktta Mariette, som gör Mimmi varm i hjärtat.

söndag 2 oktober 2016

Överväger

Mimmi står framför spegeln i hallen. Alltid när hon blir stående så överväger hon att stanna hemma. Ett stänk av oro. Någon detalj i utseende. Formen på henne byst. Rynkorna längs mungipan. Det faktum att håret ligger riktigt som hon vill. Skärningen på klänningen. Hon prövar att drapera sjalen på ett annat sätt och granskar den kritiskt. Det är hennes älsklingssjal, en smal spetssjal handstickad i ett sidengarn som känns som papper. Hon har haft den länge. Det spelar ingen roll om det är middag, ett författarbesök på biblioteket eller en konsert hon ska gå på. Stänket av oro kommer och går. Hon liknar det vid en ovälkommen granne, med udda tider, slamrade dörrar och långkok på spisen.