Misstag

Mitt i villaområdet låg en liten trädbevuxen ödetomt. Under grästovor och fallna löv anades fortfarande en husgrund. För det mesta brukar jag bara passera platsen, utan att reflektera närmare. I morse blev allt så påtagligt. Det lyste i tegelvillan bredvid. En flätad lampskärm lyste inbjudande i fönstret. På en skänk längre in i rummet stod en tänd strindbergslampa. Tujahäcken mot ödetomten dröp av fukt.

Jag tänkte på hon som bott i torpet som rivits och markerna som tagits i anspråk för att täcka den växande stadens behov. Hon hade dött där på torpet, hon och dottern, som bara var två. Ett familjedrama kallades det. Maken ansågs vara den skyldige. En grann karl, sades det, men som många i den släkten svår på spriten. Jag tänkte att hon gjort misstaget att älska fel man. Vi är många som gör det. För att hedra henne och barnet och för att stilla mitt inre beslutade jag att skaffa ett ljus för att ställa grunden och låta det brinna några timmar i mörkret.