Salt

Jag går en sista vända genom hembygdsparken. Utställningen med glaskonst som visats under sommaren, ska plockas ner. Nästa gång den visas ska vara i Berlin. Konstnären är prisbelönt och upptäckte sin begåvning sent i livet. Jag läste om henne i tidningen och hennes livsöde grep tag i mig. Som nyfödd hade hon adopterats bort. Modern var en tonårig narkoman, som inte visste vem pappan till barnet var. Det var nära att flickan dog i samband med födelsen. Men, som hon sa till journalisten. Någon där uppe ville att jag skulle överleva. Fosterföräldrarna var kärleksfulla och hemmet generöst. Hon hade inte saknat något under uppväxten, berättar hon vidare.

En skolresorna hade gått till en glashytta. Hon hade smitit undan och fyllt fickorna med glasbitar från slagghögen, när klasskamraterna köpte små glasdjur i souvenirbutiken.  Några glasbitar hade hon fortfarande kvar. Genom livet hade de fått symbolisera hennes drömmar. På bilden i tidningen sitter hon tillsammans med sin man. Han är skallig, bär skinnjacka och har en ljus slokmustach. Tillsammans har de en vetefärgad terrier.

Skulpturerna står utspridda mellan de små omålade husen med gräs på taket. Jag tänker på de människor som levt där. Djur i ett rum och människor i ett annat. För att kunna se in genom fönstret av knöligt glas måste jag huka mig ner. På brädgolvet står en brunmålad vagga. Vid knuten står en av glaskonstnärens verk, en svart elgitarr formad som ett V. Längre bort står en segelbåt. Jag vet att verket heter Salt.