Stöna

Jag hade lovat att mata min systers hästar. Hon har stallat upp dem på en gård ett par kilometer från stan. Ladugården byggdes om till stall redan på 1970-talet och det gröna vågen-par som flyttade ut då bor fortfarande kvar. Kvinnan sitter i rullstol och  har hemtjänst,  har min syster berättat. Hennes make ser hon sällan till.

Det skymmer när jag kommer till stallet och parkerar min bil på stallbacken. Boningshuset är nedsläckt. Ingen verkar vara hemma. Marken är lerig. En lampa ovanför dörren sprider ett svagt sken. Min syster har mätt upp de foder hästarna ska ha. Kraftfodret står i hinkar och höet ligger i blå IKEA-kassar framför varje hästbox. Jag behöver inte stanna, bara fodra och ge dem det som är uppmätt.

Skimmeln sträcker ut huvudet mot mig. Manen hänger ner efter halsen och dess näsborrar skälver. Den brune sparkar med framhoven i boxdörren. Lysröret i taket surrar. Min syster har berättat att skimmeln får trollflätor. Om natten flätar ett väsen som bor i stallet dess man. Ingen har flätat den brune, bara den grå som har lätt att bli halt.

När jag fodrat dröjer jag mig kvar och lyssnar på det lugnande ljudet från tuggande hästar. Det är min syster som är den modiga av oss två. Ridit på ponny har jag gjort, men jag var för rädd, för att kunna rida på allvar. Att förlora kontrollen och kastas av och kanske skadas skrämmer mig.

Jag flyttar tyngden från det ena benet till det andra. Leden i knät knakar. Det är dags att gå.
-Hejdå, hästarna, säger jag och söker efter handtaget på dörren.
Öppna först. Släcka sedan. Ljusknappen är rund och klumpig och har en synlig kabel täckt av flugbajs. Från rummet där kraftfodret förvaras hörs att stönande. Jag stelnar till. Ljudet hörs igen.
-Hallå, säger jag. Någon där?

Jag öppnar dörren till foderkammaren och trevar efter en ljusknapp. Ljuset går inte att tända.
-Hallå?
Jag går in i rummet och låter ögonen vänja sig vid dunklet. Det luktar sött från fodertunnorna. Sadlar och träns hänger på sina hängare. Hopvikta täcken. Extra stövlar. Något främmande ser jag inte.
-Nu går jag, säger jag till hästarna.