onsdag 31 januari 2018

Soltorra läppar

Sommarens soltorra läppar
Svider av vinternare
Det är som de tuggats
Såriga av ängslan
Men det är vinden som bitit
Dem torra av mörker
Morgonens te är grönt och bittert
Med smak av lime och ingefära
Jag följer en länk på nätet
Ser bilder av träsnitt
Som skildrar finska inbördeskriget
Lidandet är inte förbehållet poeter
I natt kommer molnen att dölja
Den historiska fullmånen
Är det inte alltid så
Att när något sker på himlavalvet
Så döljs det av moln

tisdag 30 januari 2018

Brokiga

Anteckningsboken har brokiga pärmar. Den är klädd med något slags sidentyg. Anna tror att hon köpt den på Indiska någon gång för länge sedan. Föräldrarna har köpt en husbil och skaffat en lägenhet för vintern. Föräldrahemmet ska tömmas, huset ska säljas och hon har lovat att ta hand om sitt. Hon väger dagboken i handen. Spara eller slänga?

måndag 29 januari 2018

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen -Förband, sa Gwen, är hämtad ur Teodlarens hustru av Dina Jefferies.

-Förband, sa Gwen. Dem kan du plocka upp och sortera in i hyllorna, så tar jag hand om hudkrämerna. Det går väl bra?

Jag nickade och böjde mig fram över kartongen med gasbindor och sprättade upp tejpen som höll ihop locket med hjälp av min nyckel. Jag och den unga kvinnan med det imponerande namnet Gwendolyn hade fått sommarjobb på Apoteket. Vi gick samma utbildning, men hon hade kommit längre än mig och hunnit med att vara au-pair i Zürich och London och hade läst franska i Pau. Hennes mamma hade en klädaffär där hon sålde designade linnekläder och fladdrande sjalar och hennes pappa spelade i ett bluesband och jobbade som lärare. De bodde i ett hus som liknade ett kråkslott med tinnar och torn och var det något som min pappa inte tillät mig att ens drömma om så var det den sortens hus. Har du någon aning om hur svåra de är att underhålla? Att värma upp dem kostar en förmögenhet. Skaffa något praktiskt istället.

På det hela taget trivdes jag på på Apoteket. Jag tyckte om att hjälpa människor och njöt av att kunna namnet på verksamma substanser och olika mediciner. Sommaren blev en närvaro av andra människors kroppar. Kroppar i förfall och förhoppning, åldrande och sommarförkylningar. En rodnande 15-åring hämtade ut sina P-piller. Tanterna på jobbet pratade om sina klimakteriebesvär och bestämde mig för att aldrig tillåta mig att bli sådan. Tommy köpte kondomer. En uttröttad mamma handlade barntandborstar.

Det var typiskt att Gwen skulle ta hand om hudkrämerna och lämna bandagen till mig. Hon hade ett sådant där lätt och nästan genomskinligt utseende. Människor sökte sig till henne. Jag tror att jag var en av de få som noterat att hon alltid hade långärmade tröjor för att dölja sina handleder.

lördag 27 januari 2018

Osynligt

I gryningen är stigarna
I ekskogen osynliga
Jag passerar hembygdsgården
Det lyser i köket
I huset från 1700-talet
Det är vandrarhem nu

torsdag 25 januari 2018

onsdag 24 januari 2018

Bestört

Porten slår igen bakom Ulla. Försiktigt tar hon några steg på gångbanan. Snöröjningsgruset som täcker gråisen räcker inte riktigt till. Mataffären ligger ett kvarter bort och hon behöver köpa potatis och mjölk.
-Det är halt idag, säger hon till ynglingen som kommer ut strax efter henne. 
Han har grova kängor och ler mot henne.
-Då är det bäst att vara försiktig, säger han.
Ulla ser bestört ut när han halkar. 

måndag 22 januari 2018

Drar

-Vilken stilig mössa, säger Anja till mannen som står framför henne i kassakön.
Han har vänt sig om för att rätta till köpinnen. Hon har lagt den längs med kassabandet, istället för tvärs över som brukligt är.
-Den måste vara hemstickad, fortsätter hon.
Han drar lite i mösskanten och petar upp glasögonen som kasat ner på näsan. Den andra handen känner instinktivt att plånboken ligger kvar i innerfickan. På sig har han en jacka som gör att bäraren nästan ser fyrkantig ut. Bakstycket är fyrkantigt. De utanpåliggande fickorna är fyrkantiga. Det ser ut som den är gjort av bävernylon, som brukar användas till dagisbarns overaller.
-Jag har stickat den själv, säger han. Efter irländska mönster. Jag var på Aranöarna för många år sedan och försöker upprätthålla något av det där. Det irländska kynnet, du vet. Garnet jag använder kommer från upprepade tröjor som jag hittar begagnade. Herrtröjor är bäst. De är störst och ger mest garn. Fast det är svårt att hitta. Det måste vara ull. Akryl går inte alls. Nästa vecka kommer Hemmets Journal och gör en artikel om mig och mina mössor. Tänk om jag kan få vara med på TV också. Män som stickar är inte så vanliga. Hade det varit en kvinna som gjort samma sak, så vet jag knappt om någon brytt sig.

söndag 21 januari 2018

Hånfull + glimra

Skarsnön glimrar på fälten. Trött på vinter, grusiga stadsgator och nedstämda villakvarter har Mimmi valt att ta bilen upp till Ullsjön. Dag efter dag har hon passerat en vit Opel där någon ritat en sur gubbe i snön som täcker rutorna. Vintern har lagt sig i lager efter lager runt bilen. Det syns att den inte startar. Att köra upp till skogen är en chansning, men hon är less på att inte komma ut ordentligt. Det är något med skogen som drar. Innan hon svänger in på skogsvägen till friluftsområdet vet hon inte om det är möjligt att köra ända upp. Skidklubben brukar spåra elljusspåret närmare stan, men här finns bara några skyltade leder. 

Parkeringsplatsen är tom så när som på ett par bilar. En man med rutig keps ropar åt en kvinna med anorak att hon glömt skidorna.
-Tok heller, säger hon. Det är varit modernt med stavgång i tjugo år nu. Har du inget lärt dig?
De låter inte hånfulla på rösten, snarast vänligt skämtsamma. Mimmi tänker att hon borde ta upp det där med stavgång igen. Det ger en annan rörelse, något som är bra för axlarna. 

Stigarna hon väljer är tilltrampade, men snön är mjuk och inte svårgådd. Bitvis har träden och vinden lämnat marken bar. Från en buske hörs en talgoxe. Bergväggarna genom ravinen täcks av is. När hon var liten kallade hon dem isfall, vattenfall av is.

Från höjden på åsen ser hon ner till parkeringsplatsen. Backen ner är brant och hon börjar gå. Försiktigt på tvären, steg för steg. Det finns människor som åker till fjällen, som älskar skidor. Själv tycker hon mest att vintern är ett påhäng. Den begränsar henne. I fjällen är det en annan slags vinter, har hon fått lära sig. En vinter att njuta av. Kanske om man inte är mamma och måste laga mat för en vecka, trösta och städa en stuga...

Livet passerar inte i revy när hon halkar, men hon hinner tänka att hon är klumpig och att mobiltelefonen ligger kvar hemma. Friheten att slippa kunna bli nådd gör henne ansvarslös. Blir hon liggande så kan det dröja innan någon kommer. 

Det är först när hon stannar till vid Coop på hemväg och ska betala för ärtor och mjölk hon inser att plånboken är försvunnen. 

fredag 19 januari 2018

En massa saker

Vet ni, ni har skrivit en massa starka saker idag. Jag kapitulerar fullständigt, helt tagen av era texter och vill bara säga det.

torsdag 18 januari 2018

Text inspirerad av bild

Jag vet inte varför mamma var så förtjust i den bilden. Hon lät rama in den och ställde den på bokhyllan bredvid sitt bröllopsfoto. Skolfotografens porträttfoton kom senare och ställdes på samma hylla. Bilden från ponnyridningen var tagen någon gång när vi var på utflykt till 4H-gården i grannkommunen. Kompositionen var rörig och bilden var fylld av främlingar. Lillebror satt på en shetlandsponny. Ponnyns runda mage fick hans ben att spreta rakt ut. Han klamrade sig fast i sadelns framvalv En ledare lunkade bredvid ponnyn.

I bakgrunden på bilden kan jag skymta mig själv. Jag väntar på min tur på ponnyridningen och är i hemlighet glad över att jag slipper shetlandsponnyn, utan får rida på den större ponnyn, Rosita. På den tiden älskade jag hästar. Urskillningslöst. Jag läste allt om hästar och kunde alla hästraser. Lipizzianerhästarnas stamhingstar. De tre arabhingstar som låg till grund för aveln av engelska fullblod. Myterna om de spanska stridshingstarna som tog sig i land på Connemara på Irlands västkust. Olika sorters betsel. I teorin förstås. Att börja på ridskola var det inte tal om.  På något sätt är det typiskt att min bror hamnar i centrum på en bild för mitt intresse. Hon kunde valt en annan bild. Den där vi matar marsvin med maskrosor till exempel.


onsdag 17 januari 2018

Glidit

Jag kunde inte sluta att tänka på det där huset som jag såg utannonserat. Det var en enkel stuga, byggd på plintar, kanske någon gång på 60-talet. Skogen hade krupit närmare och den hade vad man kallar naturtomt. Skogsmark. Dass eller mulltoa. Laserad fasad. Utan att jag kunde precisera det närmare, så påminde den mig om min barndom. Jag ville tycka om huset. Bry mig om det.

Peter satt i andra ändan av soffan och fingrade på sin nya mobiltelefon. Själv hade jag bytt ner mig till enklast tänkbara modell för att slippa distraktioner. Jag funderade på att nämna huset för honom, men föreställde mig att han skulle säga att det är ett ruckel och att det säkert är byggt på ofri grund, ett arrende som snart löper ut och ingenting att ha och hur passar en sommarstuga in i dina idéer om down-sizing? Du har väl alltid avskytt sommarstugor?

Jag sökte ögonkontakt med honom, men hans blick är fixerad vid telefonen. Igår visade han mig ett klipp från Antikrundan. En gammal flaska var värd en smärre förmögenhet. Vem betalar 50.000 för en gammal flaska? Jag låtsades vara intresserad, men rastlösheten kröp som en ofrivillig muskelryckning i mig. Vi har glidit ifrån varandra, vill jag skrika. Se mig. Närma dig. Egentligen vet jag inte vem som är mest skyldig till tomheten jag känner.

-Det är svartmåne nu, säger jag.
-Svartmåne?
-Ja, det är när månen är som minst. Svartmåne kallas det. Vet du. Jag far så illa av det här vädret. Snö och tö om vartannat. Hala gator med isfläckar som gör det svårt att gå. Jag räknar dagarna till något bättre, men det verkar inte komma.

söndag 14 januari 2018

Något man inte har

Igår morse låg en död fågel på gatan. Hunden fann den och tänkte äta upp den. Jag tog fågeln hur hundens mun och kastade bort den (det låter lite brutalt, men hunden har känslig mage). Trots kylan hade inte fågelkroppen hunnit stelna. Den var fortfarande mjuk. Fjädrarna kändes lena mot min hand. Beröringen skapade ett kroppsminne. Hud och död fågel. Hunden fann ett spår och drog vidare i sin värld av dofter. Jag tvättade mig noga när vi kom in.

I morse satt en fågel på gräsmattan. Det kunde varit en fink eller en sparv. Den satt oroväckande stilla och lyfte först när vi var en halvmeter från den. Med tunga vingslag flög den in i en buske och sökte skydd. Jag fick en känsla av att den satt på gräsmattan för att dö. Är det något jag inte har så är det vetskap om varför fåglarna dör. Det är vinter. Temperaturen håller sig runt noll grader. Dagarna ljusnar inte riktigt. Grådagern håller i sig. I trädgårdarna finns gott om foder. På något sätt önskar jag att en fågel ska sätta sig på fönsterblecket under dagen och knacka på rutan med näbben för att säga att allt är bra. En talgoxe blir bra, en talgoxe, som säger att att allt är väl.

lördag 13 januari 2018

Blick, klick, fick

Porslinstomten trodde det sa klick
När han mötte min blick
Men allt han fick
Var ett papper runt sin kropp
Ner i en kartong, med ett hopp
Om att få komma fram till nästa jul
Som en del av en befrielseklausul


onsdag 10 januari 2018

Känslan

Julgardinerna nedtagna
Normalgardinerna uppsatta
Känslan av att ingen
Bryr sig om gardinbytet
Förutom jag
Som kände att jag blev trött i armarna

tisdag 9 januari 2018

Han vaknar inte

Inspirationsmeningen: Han vaknar inte är hämtad från Sara Bergmark-Elfgren - Norra Latin.

Jag knackar på Johannes dörr, tre distinkta slag med knuten hand. Han vaknar inte. Det är tredje gången den här morgonen jag försöker väcka honom. Vid det första tillfället fick jag ett svagt stönande till svar. Då trodde jag att han faktiskt vaknade.

Jag öppnar dörren, långsamt, ifall han faktiskt är vaken och inte vill bli störd. Han ligger på rygg och sover med halvöppen mun. Täcket ligger tvärs över magen. På det tunnslitna påslakanet anas en skrynklig Ferrari-bil. De beniga fötterna påminner om två årblad. Underbenen är håriga. Jag borde vara hans flickvän, inte hans mamma. Att älska någon på det sättet istället. Tjatfritt.

-Nu vaknar du. Jag har försökt väcka dig tre gånger och du svarar inte. Skolan börjar om en halvtimme och jag ska iväg. Klarar du att ta dig upp?

måndag 8 januari 2018

lördag 6 januari 2018

Brukade

-Brukar man göra något på trettonhelgen? Någon tradition, något som man brukade göra när man var liten? Äta något?
-Nej, inte vet jag vet. Äter gör vi ju ändå. Den här helgen känns mest som ett vakum. Jag vet inte vad den fyller för funktion. Julen är över och oxveckorna när det bara är att bita ihop fram till påsk har inte börjat. Man väntar på att få kasta sig i selen igen.

fredag 5 januari 2018

Alla var kära

Med någon slags tanke om att se något efter vägen och inte bara sträckköra E4:an stannade jag i Gränna för att köpa glass. Jag hade inte varit i där sedan jag var där på skolresa i mellanstadiet. Alla tjejer var kära i Laban och fnittrade våldsamt så fort han gjorde något eller kom i närheten. Jag också, och både då och senare känner jag mig skamsen när jag tänker på den där masspsykosen. Vi var kära och nästintill hysteriska, men grupptrycket kunde lika gärna tagit formen av pennalism. Periodvis gjorde de säkert det också. Vi var riktigt vidriga mot en del lärare på högstadiet.  

Laban hade rufsigt hår och blå ögon. Han spelade fotboll och gitarr och hade stjärnstatus på vår skola. På skolresan åkte vi först färja ut till Visingsö. Lärarna delade upp oss så killarna fick åka med ett remmalag och tjejerna med ett annat. Vi uppmanades att vara lugna för att inte skrämma hästarna, men nordsvenskarna som drog vår vagn verkade så loja att de säkert var omöjliga att skrämma. På något vis tyckte jag synd om dem. Hetta, illasittande seldon och överlastade vagnar. På Andrémuseumet luktade det obehagligt. Laban blev ihop med Carina i bussen hem.

Jag lyckades hitta en parkeringsplats på kullerstenstorget. Marken lutade åt alla håll. Det var som någon kört upp en kil under bilen och böjt den på längden. Biltrafiken köade på huvudgatan och turisterna trängdes på den smala trottoaren. Jag följde med i trängseln utan att hitta något glasställe som lockade. Polkagrisar ville jag inte ha och det kändes som det skulle varit ett bättre alternativ att stanna vid någon av snabbmatställena vid motorvägen bara för att få något att äta. 

torsdag 4 januari 2018

Efter

Anja gick efter Håkan på stigen längs med Angsjön. Det var hennes hemmatrakter, skogen och sjön där hon vistats som barn. Markerna var borta nu, avyttrade i samband med ett arvsskifte och hon kände att hon gick som en främling på någon annans land.

Håkan snavade till över en rot. Hon såg på hans nacke att han blir irriterad. Små näst intill omärkliga förändringar i kroppen, muskler som spändes. Andhämtning som blev snabbare. Backen var sank efter den senaste tidens regn och barren flöt i det blöta. Vågorna hackade mot moränstenarna i strandkanten.

-Här brukade vi bada när jag var liten, sa Anja. Vi hade en liten sandstrand här. Vattenståndet var lägre då.
Hon kisar ut över sjön. Den är lika tenngrå som himlen.
-Det ligger en sten under ytan lite längre ut, fortsatte hon.  Sticker den upp över ytan så går det att klättra upp på den och hoppa från den. Nu anas den knappt. Ser du flyttblocket bakom alarna där borta. Där brukade vi fiska. Farfar och Nisse på Åsen brukade lägga en risvase för att det skulle nappa bra. De drog ut ris på isen. När den smälte sjönk grenarna och lade sig på botten. Fisken sökte skydd där. Det är stenbotten. Jag vet inte varför vi har den här lilla plätten med sand just här.
-Ska vi gå vidare?
Hon hade på tungan att säga att Håkan inte förstår, men hon nickade och fogade sig.
-Du vill inte ha något att äta då? Ett äpple?

onsdag 3 januari 2018

Letade i väskan

Jag står framför ytterdörren och letar efter nycklarna i väskan utan att hitta dem. Fickorna har jag redan letat igenom och jag förbannar att jag är så tankspridd. Man borde komma ihåg var man lägger sina nycklar. Jag ställer ner handväskan på trappan, suckar och vänder mig ut mot trädgårdsgången. Det finns en reservnyckel i förrådet under garaget, men jag drar mig för att plocka fram den. Metodiskt börjar jag tömma väskan. Plånbok. Mobiltelefon. Åtta meningslösa kvitton. En lapp med texten Man ser på bron, vem som bor i huset. Jag vet inte varför jag sparat på citatet. Bron är dialekt. Här säger vi trappen eller möjligen förstubron. Ser man min trapp så ser man en ointressant teakdörr och kärl som används till förpackningsinsamlingen. Glas. Metall. Plast. Kartonger. En idiot som letar efter sina nycklar. Nycklarna ligger inte i väskan. Jag känner igenom jackan och hittar nycklarna i en av bröstfickorna.

måndag 1 januari 2018

Ny-ord

När jag tänker på snön med metereologens ord så känns det som jag killgissar. Det snöar ymnigt. Snön har låg flufffaktor. Blötsnö, kan man också säga. Det är årets sista kväll. Jag går med hunden i skogen för att slippa fyrverkerierna. Snöflinga efter snöflinga träffar min jacka med ett frasande ljud. Kängorna får kramsnön att knarra. På höjden stannar jag och släcker pannlampan. Den behövs inte. Himlen är rosa av gatljus och reflekterande snö och jag kan se att gå utan extra belysning. På avstånd hör jag fyrverkerier, men jag ser dem inte. Himlen är för ljus för att explosionerna ska synas. Det är knappast något medvetet skogsbad jag ägnar mig åt, snarare en pliktskyldig rastning av hunden. Nästa år tänker jag bli sekundärkränkt, bara för att jag kan.