Glidit

Jag kunde inte sluta att tänka på det där huset som jag såg utannonserat. Det var en enkel stuga, byggd på plintar, kanske någon gång på 60-talet. Skogen hade krupit närmare och den hade vad man kallar naturtomt. Skogsmark. Dass eller mulltoa. Laserad fasad. Utan att jag kunde precisera det närmare, så påminde den mig om min barndom. Jag ville tycka om huset. Bry mig om det.

Peter satt i andra ändan av soffan och fingrade på sin nya mobiltelefon. Själv hade jag bytt ner mig till enklast tänkbara modell för att slippa distraktioner. Jag funderade på att nämna huset för honom, men föreställde mig att han skulle säga att det är ett ruckel och att det säkert är byggt på ofri grund, ett arrende som snart löper ut och ingenting att ha och hur passar en sommarstuga in i dina idéer om down-sizing? Du har väl alltid avskytt sommarstugor?

Jag sökte ögonkontakt med honom, men hans blick är fixerad vid telefonen. Igår visade han mig ett klipp från Antikrundan. En gammal flaska var värd en smärre förmögenhet. Vem betalar 50.000 för en gammal flaska? Jag låtsades vara intresserad, men rastlösheten kröp som en ofrivillig muskelryckning i mig. Vi har glidit ifrån varandra, vill jag skrika. Se mig. Närma dig. Egentligen vet jag inte vem som är mest skyldig till tomheten jag känner.

-Det är svartmåne nu, säger jag.
-Svartmåne?
-Ja, det är när månen är som minst. Svartmåne kallas det. Vet du. Jag far så illa av det här vädret. Snö och tö om vartannat. Hala gator med isfläckar som gör det svårt att gå. Jag räknar dagarna till något bättre, men det verkar inte komma.