Något man inte har

Igår morse låg en död fågel på gatan. Hunden fann den och tänkte äta upp den. Jag tog fågeln hur hundens mun och kastade bort den (det låter lite brutalt, men hunden har känslig mage). Trots kylan hade inte fågelkroppen hunnit stelna. Den var fortfarande mjuk. Fjädrarna kändes lena mot min hand. Beröringen skapade ett kroppsminne. Hud och död fågel. Hunden fann ett spår och drog vidare i sin värld av dofter. Jag tvättade mig noga när vi kom in.

I morse satt en fågel på gräsmattan. Det kunde varit en fink eller en sparv. Den satt oroväckande stilla och lyfte först när vi var en halvmeter från den. Med tunga vingslag flög den in i en buske och sökte skydd. Jag fick en känsla av att den satt på gräsmattan för att dö. Är det något jag inte har så är det vetskap om varför fåglarna dör. Det är vinter. Temperaturen håller sig runt noll grader. Dagarna ljusnar inte riktigt. Grådagern håller i sig. I trädgårdarna finns gott om foder. På något sätt önskar jag att en fågel ska sätta sig på fönsterblecket under dagen och knacka på rutan med näbben för att säga att allt är bra. En talgoxe blir bra, en talgoxe, som säger att att allt är väl.