Alla var kära

Med någon slags tanke om att se något efter vägen och inte bara sträckköra E4:an stannade jag i Gränna för att köpa glass. Jag hade inte varit i där sedan jag var där på skolresa i mellanstadiet. Alla tjejer var kära i Laban och fnittrade våldsamt så fort han gjorde något eller kom i närheten. Jag också, och både då och senare känner jag mig skamsen när jag tänker på den där masspsykosen. Vi var kära och nästintill hysteriska, men grupptrycket kunde lika gärna tagit formen av pennalism. Periodvis gjorde de säkert det också. Vi var riktigt vidriga mot en del lärare på högstadiet.  

Laban hade rufsigt hår och blå ögon. Han spelade fotboll och gitarr och hade stjärnstatus på vår skola. På skolresan åkte vi först färja ut till Visingsö. Lärarna delade upp oss så killarna fick åka med ett remmalag och tjejerna med ett annat. Vi uppmanades att vara lugna för att inte skrämma hästarna, men nordsvenskarna som drog vår vagn verkade så loja att de säkert var omöjliga att skrämma. På något vis tyckte jag synd om dem. Hetta, illasittande seldon och överlastade vagnar. På Andrémuseumet luktade det obehagligt. Laban blev ihop med Carina i bussen hem.

Jag lyckades hitta en parkeringsplats på kullerstenstorget. Marken lutade åt alla håll. Det var som någon kört upp en kil under bilen och böjt den på längden. Biltrafiken köade på huvudgatan och turisterna trängdes på den smala trottoaren. Jag följde med i trängseln utan att hitta något glasställe som lockade. Polkagrisar ville jag inte ha och det kändes som det skulle varit ett bättre alternativ att stanna vid någon av snabbmatställena vid motorvägen bara för att få något att äta.