Efter

Anja gick efter Håkan på stigen längs med Angsjön. Det var hennes hemmatrakter, skogen och sjön där hon vistats som barn. Markerna var borta nu, avyttrade i samband med ett arvsskifte och hon kände att hon gick som en främling på någon annans land.

Håkan snavade till över en rot. Hon såg på hans nacke att han blir irriterad. Små näst intill omärkliga förändringar i kroppen, muskler som spändes. Andhämtning som blev snabbare. Backen var sank efter den senaste tidens regn och barren flöt i det blöta. Vågorna hackade mot moränstenarna i strandkanten.

-Här brukade vi bada när jag var liten, sa Anja. Vi hade en liten sandstrand här. Vattenståndet var lägre då.
Hon kisar ut över sjön. Den är lika tenngrå som himlen.
-Det ligger en sten under ytan lite längre ut, fortsatte hon.  Sticker den upp över ytan så går det att klättra upp på den och hoppa från den. Nu anas den knappt. Ser du flyttblocket bakom alarna där borta. Där brukade vi fiska. Farfar och Nisse på Åsen brukade lägga en risvase för att det skulle nappa bra. De drog ut ris på isen. När den smälte sjönk grenarna och lade sig på botten. Fisken sökte skydd där. Det är stenbotten. Jag vet inte varför vi har den här lilla plätten med sand just här.
-Ska vi gå vidare?
Hon hade på tungan att säga att Håkan inte förstår, men hon nickade och fogade sig.
-Du vill inte ha något att äta då? Ett äpple?