Gott Nytt År!

Jag vaknar tidigt och går ut med hunden. Morgonen är människotom, men inte tyst. Trafikljudet från förbifarten letar sig ner genom skogen, som bullrande stenar och snöbollar. Ett godståg kör söderut på stambanan. Kramsnön knarrar under mina fötter. Det tunna snötäcket krymper i plusgraderna. Småfåglarna har intagit villaträdgårdarna. Varenda prydnadsbuske, varenda fruktträd är ett hem för en sjungande fågel. En talgoxe ryttlar runt mitt huvud. Vi möter varandras blick. Ett ögonblick tror jag att den ska slå sig ner på min axel och viska något i mitt öra. Jag vill hålla den i mina kupade händer och blåsa dess fjädrar varma med min andedräkt. Fågeln väljer att slå sig ner i körsbärsträdet. Förvissad om att jag kommer att gå in, börjar den sjunga. Det är morgon på årets sista dag. Jag försöker skriva en sonett, men mitt språk saknar rytm. Uppgiven stryker jag ett streck över pappret. Hunden sover igen. Familjen har inte vaknat. Nattens mardrömmar fräter i magen. Huvudvärken gör mig otröstlig. Kanske blir det en bättre dag, efter frukost.

Gott Nytt År, skrivpuffare.

 Glad för att ni finns och för att ni skriver och läser. 

Hoppas ni får ett fint nyår.

Text till bild

Jens och Jonathan skuttade omkring i hallen när jag kom. Flanellskjortorna fladdrade utanför byxlinningarna och Jens hade tydliga svettringar under armarna. För att bryta isen frågade jag lite försiktigt om de höll på med några rockstjärnemoves.

-Rocken är död, vrålade Jonathan och kastade sig över ytterplaggen.

Herrbetjänten föll omkull och Jens och Jonathan började brottas intrasslade i kläderna. 

Det var mamma som föreslog att jag skulle fira nyår med min lillasyster Doris, sladdbarnet och halvsyskonet som blivit till efter en kärleksnatt på stadshotellet i Katrineholm. Fadern sjöng sentimentala refränger i ett dansband och mamma fastnade för hans gråtmilda framtoning. Trots omständigheterna kring Doris tillkomst tyckte vi alla mycket om henne. Doris var ett rart litet barn.

-Vad ska du göra till nyåret? frågade mamma.
-Jag vet inte, sa jag.
Vi satt framför TV:n och tittade på en dokumentärfilm om viktoriansk julfirande. Pizzorna var uppätna och vi drack ljummen whiskey. De uppfällda locken på pizzakartongerna skymde TV:n. Den hurtfriska speakerrösten skar i öronen på mig. Det var över med den där engelsmannen, över och förbi. Jag hade lyckats få tag på en tredjehandsetta i Gröndal, så liten och trång att jag knappt kunde andas, utan att störa grannarna.
-Ring Doris. Du kanske kan fira nyår med henne.

Doris skulle ha skräckfilmsmaraton med några vänner och lovade att jag var välkommen. De skulle äta pizza och jag skulle själv få välja vilken sort jag ville ha. När jag kom dit var filmkvällen redan i full gång. De tittade på Äta, sova, dö.
-Är en socialrealistisk film om sallad verkligen en skräckfilm? undrade jag.
-Du skulle bara veta, sa Diana. Hon satt mitt i soffan och kunde varenda replik utantill. 

Smakupplevelse

Tungspetsen
Nuddar, läppjar
Mysk, sandel, citrus
Nacken utforskas, smakupplevelse, doftminne
Kyss

Skymning

Skymning
Smeker, hungrar
Närmare, tidlöst, tätare
Du, jag, vi, tillsammans
Gryning

Flytta

Julaftonskväll
Promenerar, småfryser
Halvklart, stjärnljust, snötäckt
På himlen, ett flyttfågelsträck
Gäss
Söder
Lockar, hägrar
Trumpetande, osynliga, plogformade
Vingarna vibrerar i luften
Kvardröjande

Ensamhet

Luffaren kom från ingenstans. Han stod framför mig på vägen som Tapper plogat upp med sin nordsvensk. Mina kängor gled på isen under snön. Jag svepte sjalen hårdare kring bröstet och tänkte att koftan var lappad på ärmarna.
-Men se, här går Edit i sin ensamhet, sa han.
Orden kom med rök ur hans mun. Näsan lyste röd. Runt hjässan hade han virat en halsduk. Rocken hölls ihop av ett rep. Byxorna vitnade över knäna. Cylinderhatten var så nött att den liknade oron om våren, när sjön går upp och man tror hjärtat ska brista och bli svart och spetsigt som vågorna. Han skrapade mot foten och nubben under sulorna drog upp fåror i snön.

-Jag har varit hos min syster, sa jag.  Hon har legat sjuk. Febern har släppt. Jag vågade lämna henne nu, efter att ha vakat i natt. Nu ska jag hem och se till barnen.
-Barnen har jag sett till, sa luffaren.
-Berta är hos dem, sa jag.
-Berta är döv och har rimmatism. Det är den store pojken, Anton, som ser till flickorna och djuren.
-Barnen får inte släppa in någon. Bara far och mor. Ingen annan gör sig ärende till gården.
-Jag knackade och sa att det var far. Gossen släppte in mig.
-Han far är på skogen, med drängen. Det vet Anton.

Luffaren slog en åkarbrasa. Det luktade fähus och loge från hans rock.
-Släpp fram mig nu. Jag ska hem till barnen.
-Det är en fin gård hon gift sig till, Edit. Bärkraftig. Är han en bra karl, den där?
-Vi reder oss.

Jag tänkte på mina ringar som låg i en fåfäng ask i sekretären, den gamla silvret som kommit i arv och papprena som hörde till gården, skuldebrev och reverser. Berta skulle inget hört. I tidningen hade jag läst om paret Dunder som sålt en ko och luffarna som kom med gift och mördade dem. Den ene kallades Svarta Hästen och jag tänkte på vår märr, den lätta lilla svarta, som så varsamt nuddade vid min handflata när jag gav henne något gott.

-Det verkar vara en fin pojk, Anton. Han brås på sin far. Flickorna är mer lika Edit.
-Johannes!
-Så du minns mig.
-Aldrig att jag kan glömma dig. Skulle du inte fara till Amerika? Din mor har inget hört från dig.
-Min mor sitter på fattighuset. I Göteborg såg jag skeppen. De svarta skroven. Jag hörde dunket från ångmaskinerna och såg dem som grät på kajerna och serpentinerna som kastades. Gatorna höll mig kvar. Och språket. Våra svenska ord. Längtan. Tanken på dina kyssar. Ditt lätta skratt. Du gav dig till mig. Jag kunde inte resa...

Bit för bit

Ytterdörren till grannens radhus stod öppen. En vit skåpbil med släpkärra blockerade trottoaren och trädgårdsgången. Genom den öppna dörren såg jag rakt in i vardagsrummet. En stationär dator stod uppställd på ett skrivbord från IKEA:s barnavdelning. Tangentbordsskivan var utdragen. En ställbar resårmadrass formad som ett N hade fotändan mot skrivbordet. Någon skrivbordsstol syntes inte till. En man och en kvinna i medelåldern trängdes på trappan med varsin flyttkartong i famnen. En kvinna med kruspermanentat hår stod under balkongen och rökte mintcigaretter. Hon fimpade cigaretten mot klacken och sa:
-Jag bor här nu. Är vi grannar? Du vet väl att jag har fått ett chefsjobb på kommunen?
Hon pratade så sluddrigt att jag hade svårt att höra vad hon sa.

Jag hade inte sett att någon tömt dödsboet och tagit hand om inventarierna sedan änkan dog i september. Gardinerna hängde orörda. Fönsterlamporna lyste aldrig. Döttrarna hade varit där några gånger. Vid ett tillfälle hade jag sett att de lämnat radhuset med varsin kasse i handen. De hade nästan identiska vinröda dunkappor. Fukten blänkte i deras hår när de försvann bort i halvdagern. Kanske hade de blivit osams kring någon struntsak där inne, kanske hade minnena överväldigat dem.

Ögonen vande sig vid halldunklet. Jag hängde upp min ylleduffel på herrbetjänten och kontrollerade att nycklar, plånbok och mobiltelefon låg på plats i jackfickorna. Ryggen knakade till när jag böjde mig ner för att knyta upp kängorna.

-Har du varit på biblioteket?  Jag ser att du har biblioteksböcker i handen. Intressant att du ställer dem i bokhyllan och inte tar in dem i sovrummet. Ta det lugnt. Det är inget att skrika för. Jag är din nya granne. Det var inte låst så jag trodde det var ok att gå in. Fint att man kan lita på sina grannar. Att flytta är ett elände, men man får ta det bit för bit. De hade inte ens städat ur ordentligt. Det behövs proffs för att göra ett bra jobb. Jag skulle behöva låna lite verktyg. Har du en skaltång till att börja med? Sen behöver jag låna den där lampan som sitter på bokhyllan så jag ser ordentligt.

Han reste sig upp ur fåtöljen vid läslampan. Men knävecken stötte han fåtöljen bakåt mot väggen. Den knarrade.
-Flytta på dig så jag kommer åt lampan.
Han lade handen på min armbåge och puttade till mig. Jag kände en metallisk doft från hans tinning.
-Jag kanske behöver lampan, sa jag.
-Det är bra ljus i en sådan här ledlampa. Synd bara att de är engångs. Man kan inte byta glödlampa i dem. IKEA. Fullständigt vansinnigt egentligen. All plast. Det finns t om lampor man kan hänga runt halsen. De är egentligen bättre. Att du inte skaffat en sådan?
Den neongröna fleecetröjan stramade över hans mage. Tofsen på toppluvan hängde ner mellan ögonen. Kängorna med stålhätta hade lämnat grusspår på parkettgolvet.
-Ta fram skaltången nu.

God Jul!

God Jul Skrivpuffare. 

Glad för att ni skriver och för att ni läser och för att ni finns. 

Hoppas ni får en fin jul. 

Klar

Vasst grus gnistrar klart
Som stjärnor på asfalten
Vintergatan skimrar

Text till bild

Disciplin och traditioner hör julen till, hävdar farbror Efraim. Varje jul botaniserar han i sin näst intill outsinliga källa av sällskapsspel. Sen spelar vi timme efter timme. Spelandet avbryts endast för korta intag av föda. Då försöker vi spela filipin i nötskålen. Enstaka köttbullar och rester av kall Janssons frestelse kan också slinka ner, men vårt huvudsakliga fokus är spelplanen. Kort. Monopol. Risk. Cluedo. När Nya Bondespelet kommer fram kan Efraim tillåta sig att skämta. Finns det ett gammalt bondespel också? Sedan gäller det att undvika händelsekortet med tandläkare Tandroth och hoppas att rågen inte fryser bort. Egentligen är Efraim inte en riktig farbror, han är både ingift och bortskild, men det bryr vi oss inte om. Vi bjuder in honom till vårt julfirande ändå. En sådan klenod som farbror Efraim håller man hårt i.

Illa

Sakta gryr dagen, dunkel som skymning
Ett täcke hänger ute på vädring
Adventsstjärnorna glimmar likt hägring
Ett stearinljus fladdrar till en aning
Händerna är kalla och stelfrusna
Höften ömmar illa efter fallet
I svarthalkan utanför hotellet
De tankar jag tänker är mest ledsna
Jag tänker på julen och nyåret
På klappar och granar och julemat
Det som gärna frossas så ohämmat
På skinka, hummer och kallskuret
Tänker på dem som är helt ensamma
Som kanske inte ens har ett hemma
Kan de ens drömma i vår juletimma

Intensiv

Se på min jacka
Vattendroppar, snöflingor
Det är oväder
Intensivt lågtryck från väst
Långt från stilla julesnö

Gott humör

Mungiporna ner

Uppmaning - le lite grand

Vill inte le alls

Du skattar åt min ilska

Vi ler ihop- gott humör

P.S. Tack för kommentarer igår. Jag blev på riktigt gott humör. D.S

Dialog / konflikt och miljö

Inkopierat från ordbehandlingsdokument. Tyvärr ser texten inte likadan ut i ordbehandlingsdokumentet, i bloggutkastet och det publicerade inlägget. Jag beklagar detta. 

Bilnyckeln hänger i nyckelskåpet i hallen. Det består av halva klädnypor av trä som limmats ihop. Hon och Stefan har skrattat åt det och låtit det hänga kvar, som en lustig relik över ett gammalt mode, ett komiskt minne från den förre ägaren. En gång i tiden har de skrattat åt tillsammans, hon och Stefan, åt sådant som de båda funnit lustigt. Det skulle vara enkelt att ta bilnyckeln och ropa hejdå. Istället går hon in i köket och sätter sig hos Stefan. Bordskanten har nött hål i vaxduken. Trots att Julia flyttar på den när hon torkar bordet för att undvika veck på samma ställe, så har det blivit en spricka i plasten. Grått ludd tränger upp från den underliggande väven. Det är lättare att titta på vaxduken än på Stefan, lättare att titta på en djupblå porslinsmugg än en människa. Hon håller skenbenen tätt intill stolen för att inte komma nära honom av misstag. Armarna är korsade över magen. Underarmen trycker mot höftbenen och skötet. Hon flackar med blicken. En svart strumpa ligger hopknölad på brädgolvet i Stefans rum innanför köket. Skrivbordsstolen vid datorn är vänd mot köket.

-Måste du åka? säger Stefan.

Julia rycker på axlarna och skruvar på sig.

-Jag har köpt biljett, säger hon. Förköp.

-Måste flänga omkring så där?

Han böjer sig fram mot henne, lägger armarna på bordsytan och knäpper händerna. Ögonen smalnar till springor bakom glasögonen. Julia ser att han inte putsat dem. En blågrön reflex tonar över i gult. Den skimrar i ytan och döljer hans blick.

-Jag ska inte flänga någonstans. Det är en konsert jag ska på. Två band som jag ska se. Det är inte att flänga. Jag kommer att ta det lugnt. Blir det kaos så går jag. Du behöver inte vara orolig. Du kommer att träffa någon. Du har planerat det här. Någon du träffat på nätet. Via någon datingsida. Försök inte slingra dig. Jag vet hur du håller på. Någon jävla rörmokare som du fått tag på. Ska ni hem till honom eller ska ni vara i hans bil?

-Sluta nu. Jag håller inte på med något på nätet. Inget sådant. Varför skulle jag?

-Du kanske ska träffa någon gammal kärlek?

-Jag ska på konsert, en mindre festival. Det är två band som jag ska se.

-Vad är det för skitartister du ska se? Är dom kända?

-Tillräckligt.

-Du kan åtminstone säga vilka artister det är.

-Det står om festivalen i lokaltidningen. Du kan läsa på om vilka som ska spela. Det är WTF, ett pop-punkband, och MJG , som jag lyssnade en del på när jag var yngre.

-Ihop med Anders då förstås. Ni satt där och var romantiska ihop, va...?
- Det var mest min bror som lyssnade på MJG. Andreas gillade honom inte. Jag har erbjudit dig och barnen att följa med, men ni ville inte. I våras såg jag en spelning med Johannes. Nu ska jag se två band till. Det här är en engångsgrej för mig. Så stor roll spelar det väl inte. 

Att se ut genom fönstret är att fly undan. För att samla sig låter Julia ögonen följa skåpluckans former från hörn till hörn. Den nästan omärkliga muskelrörelsen samlar hennes tankar.

-Jag stannar väl hemma då, säger hon. Om det känns bättre för dig. Avstår konserten.

-Jag kan inte hindra dig, om du vill göra något som vill, Julia, svarar Stefan. Men du måste förstå att jag är orolig för dig. Du har blivit så glättig på något sätt. Jag känner inte igen dig alls. Flamsig, flänger omkring. Det är tydliga tecken på att man träffar någon.Jag har varit hos mina föräldrar i sommar, haft med barnen. Vi har varit ute med båten. Tältat i trädgården. Varit på Liseberg. Köpt godis på godisfabriken i Mullsjö. Jag har haft kul med dem. Du vill ju aldrig följa med på någonting. Någon sommar måste de ju få. 

-Jag har jobb att sköta, Julia. Ansvar. Huset behöver underhållas. Har du någon aning om vad det kostar att driva den här kåken? Varför tror du jag träffar någon? Vem skulle det vara? Du behöver inte vara svartsjuk. 
-Jag är inte svartsjuk, Julia. Det är du som är svartsjuk. Du vet själv vilka scener du ställt till med. Åk då om det är så viktigt för dig att se några värdelösa artister. Om jag vore som dig skulle jag tänka på din bror. Du vet hur det kan gå.
 -Jag har väl aldrig fått tänka på honom. 

Julia stannar till i hallen. Händerna skakar. Handväskan med kamera och anteckningsblock, saker hon lagt ner för säkerhets skull och inte riktigt tror på, står bredvid den vitmålade spegelbyrån. Ovankanten på den ovala spegelramen hänger för långt ut i rummet. Hon känner sig klibbig och skulle vilja ta en dusch, men hon inser att det inte är någon idé. Riktigt ren kan hon ändå inte känna sig. Det är lättast att duscha i villans källare och hon vill inte gå förbi Stefan igen. Jeanskjol, tights och en svart trikåtopp, vanliga underkläder, bomullstrosor. Håret har hon flätat hon i nacken. Ser hon ut som någon som kommer att träffa en älskare? Knappast.

-Jag åker nu! ropar hon och låter huset svälja hennes ord.

Solen gassar mot den silvergrå metalliclacken. Julia lägger handen mot biltaket och känner hettan bränna mot handflatan. Värmen drar in henne i en osynlig virvel. Den sköljer mot hennes kropp och sandpapprar fram svett längs ryggraden och lårens insidor. Hon känner sig som ett stycke fett i en stekpanna, oformlig och smältande. Spänningshuvudvärken trycker mot pannan. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Solen skickar en reflex från växthustaket. Julia suckar. Hon borde vara hemma och röja i växthuset istället för att åka iväg. Det mesta är dött därinne, kvävt av värme och vattenbrist. Tomatplantorna har vissnat i sina svarta spänner. Äppelgurkorna hann aldrig ge skörd. Snälla, Stefan, kan du vattna när jag är bortest. Det är inte svårt. Jag ställer fram allt du behöver. Kvar i växthuset finns det som vissnat, en trädgårdsmöbel av lättmetall och ett leende. Stefan glömde visst att vattna. Hon sätter sig i bilen och trycker fingrarna mot käklederna. Huvudvärken lättar för ett ögonblick och ersätts av en molande värk framför örsnibbarna. Bilen behöver tankas. Hon backar ut på gatan och låter den rulla ner längs villagatan. Liljana går med böjd nacke bredvid schäfern. Djuret går fot utan koppel. Ryggen arbetar som på ett dragdjur. Dess flanker häver sig i värmen. Liljana märker inte att Julia hälsar. De har barn i samma klass. Liljana går på föräldramöten och uttrycker sin kritik mot lärare och skolledning på felfri svenska. Att hennes barn får de bästa betygen räcker inte. Hon vill ha de bästa lärarna också. Boris har en ny kvinna nu, en kvinna som är ung och knappt mer än tonåring. Hon sitter hopkrupen på trappan med en cigarett i handen. Det svarta håret är kammat i mittbena och samlat i två flätor. Hon har på sig ett beige linne, hudfärgat. Brösten är fasta som två knutna nävar. Boris rättar till sladden och för en polermaskin mot lacken på den svarta Audin. I backspegeln ser Julia att Liljana och schäfern tar en annan väg, för att slippa gå förbi Boris. 

Avsked

Rädslan
Påtalar, upplyser
Påträngande, bestämt, malande
Avsked är oåterkalleligt farligt
Separationsångest

Låna

Kassörskan på Coop böjde sig fram mot mig och viskade:
-Mannen innan dig köpte en svintunga. Det var det enda han köpte. Tänk om han köpt grisfötter också. Då skulle han varit komplett.
Bredvid mig stod en kvinna med en hemstickad luva. Hon höll en kålrot i famnen och sa till sitt barnbarn:
-Här är min ekologiska julskinka. Jorden är inte ett arv från våra fäder, utan ett lån från vara barn. Vi måste vara rädda om det vi har.
På något sätt kände jag "no man is an island, no man is alone" i den stunden.

Försjunka

Tänker, försjunker
Framför tavlan av skeppet
Kommer det sjunka?

Ytterst

När jag ringde till honom första gången sa han
Jag har bara kalsonger på mig
Av någon anledning föreställde jag mig
Att de skulle vara gröna med hawaiimönster
När det sedan visade sig vara rätt
Kändes det ytterst egendomligt
Jag hade förväntat mig en man
Som var strikt och pryd

Stilla

Ölandstoken
Anas, skymtar
Snöknäckt, bruten, nedböjd
Ute, stilla efter stormen
Vintermorgon

Text till bild

Auktionshallen låg i en fallfärdig byggnad nere vid järnvägen. Varje gång ett tåg passerade stannade verksamheten av. Besökarnas bilar stod parkerade på sidogatorna. Rostiga skåpbilar blockerade ingången eller stod parkerade längs med lastbryggan. Jag trängde mig förbi sällskapet som stod och rökte på trappan och andades in tobaksröken och doften från deras nötta ytterplagg och otvättade kroppar.

Auktionsgodset stod utspritt i lokalen. Farmors soffgrupp såg jag och köksbordet i rejäl furu. Kristallkronan med gammelrosa tygskärmar och mässingsstomme hängde på en ställning tillsammans med en rad lampor jag inte kände igen. I taket surrade en rad trötta lysrör. Det drog kallt från de otäta fönstren. Rutorna längst in den dunkla lokalen hade slagit sönder och ersatts med plywoodskivor.

Carl-Henrik stod i mitten av lokalen tillsammans med Otto. Det var Carl-Henrik som bestämt att bohaget skulle gå på auktion för att undvika kiv mellan arvingarna. Moster Ingrid hade fått migrän och företräddes av sin make Rolf. Han stod tillsammans med Carita i ett hörn och viskade. Hon hade ett litet anteckningsblock i handen och såg vettskrämd ut. Carl-Henrik och Otto blängde på dem. Mamma och pappa hade åkt till Kanarieöarna för att slippa ifrån hela spektaklet. Ville jag ha något var det upp till mig.

-Anhöriga, hörde jag någon säga.
Han hade ölmage och bar en utnött kavaj över en noppig tröja. Kinderna täcktes av ett finmaskigt nät av röda blodådror.
-Då blir det dyrt när de träter om grejerna, skrockade hans sällskap, en mager karl som såg ut som en en kråka i fullfärd med att länsa en papperskorg utanför en korvkiosk.
-Ska vi åka någon annanstans?
-Finns det någon mer auktion i grannskapet?
-Ottoson kör, men jag har hört att det inte är något att ha där heller. Vad tror du de köper?
-Rokokogruppen och kristallkronan. Helt klart. Serviserna. Majolikakrukan.

Jag satte mig på en av bänkarna framför podiet och blev strax bortkörd av en kvinna med knallrosa läppstift och matchande yllekappa och smak för glasljusstakar. Auktionshallens stamgäster hade tydligen bestämda platser.

Farmor hade haft dockorna sittande i soffan. Ingen annan fick sitta i soffan, bara dockorna och ingen av oss kusiner fick röra vid dem. Gick vi för nära nöp hon oss. Nu hade auktionisten vräkt ner dem i en låda. Dockhuvudena stack upp ur kartongen, som hans assistent höll upp till allmänt beskådande.
-Får jag 500 kronor för den här förträffliga samlingen dockor, sa han och svingade klubban i luften.
Han hade keps, mörkblå fiberpälströja och kopparfärgad skepparkrans. En droppe hängde löst från nästippen.
-450 då?
När lådan var nere på femtio kronor bjöd jag.
En kassör med skinnväska på magen kom ut med kartongen och ställde den vid mina fötter.
Runt omkring mig pågick budgivningen på farmors kaffeservis, den vita, där  utstående de blå blommorna alltid påmint mig om bölder.
Jag betalade 50 kr för varan och 20 kronor i slagavgift till kassören. Han hade smutsiga jeans och vita gymnastikskor och tittade inte på mig när jag lämnade pengarna till honom.

Hålla på

Dagens puff fortsätter ett par tidigare, sista idag. 

Jag tvekade om jag ska åka hem till mamma eller hem till mig. Besöker jag mamma blir förberedelserna till middagen, vår första privata middag hemma hos mig, med Jörgen försenade. Den kvardröjande stressen kommer att rinna som en svettdroppe efter ryggraden och det kommer ta tid innan jag varvar ner. Trafiken på länsvägen gav mig en stunds andrum. De mötande bilarna kunde få mig att fortsätta tveka. Jag försökt ringa mamma, både igår och idag på morgonen. Hon svarade inte och vi är inte de som håller på och jagar varandra. Tillslut bestämmer jag mig. Jag åker hem till mamma.

Jag parkerade på bygatan utanför den vita trettiotalsvillan med sina lådliknande tillbyggnader. En julkärve av halm hängde och slokade på smålandsgärdsgården. Några talgoxar kivades runt fröautomaten i äppelträdet. Ett fuktigt stycke talg, också det avsett för småfåglarna, dinglade i en ståltråd från en gren. Det slog mig hur påfallande nedsläckt villan var. Hon borde ha tänt för att hålla halvdagern på avstånd. Hennes mörkgröna, lilla Skoda stod på garageuppfarten. Brukade den inte alltid stå i garaget? Den höga pagodformade ljuslyktan hon fått av mig i julklapp stod på en bädd av granris. Blockljuset hade brunnit några gånger. När hon fick lyktan skrattade hon och sa att en var så stor att den borde kunna användas som växthus.

Den fuktiga trätrallen på trappan tvingade mig att gå försiktigt med handen på ledstången. Jag ringde på och hörde hur ringklockans gonggong fortplantade sig genom huset. Råkylan fick mig att huttra. När ingen öppnade efter andra ringningen kände jag på ytterdörrens gjutna mässingshandtag. Dörren var olåst. Jag gick in. Mammans två vinterjackor hängde sida vid sida på hatthyllan. Gummistövlar, trädgårdstofflor av plast och ett par rejäla kängor stod uppställda under dem. Ett par handskar, ett par stickade vantar och en yllemössa låg på hyllan ovanför ytterplaggen. Ett par raggsockar stack upp ur gummistövlarna.

-Mamma!
När hon inte svarade, ropade jag en gång till, högre och ilsknare den här gången.
-Mamma.
Utan att ta av mig på fötterna rusade jag in i köket. En tallrik med rester av ris och sås stod på diskbänken. Senaste numret av ICA-kuriren låg på kökssoffan. Jag skyndade vidare in i vardagsrummet. Det slog mig att huset kändes kallt och oeldat.
-Mamma.
Jag rusade upp för trappan till andra våningen. Hon svarade fortfarande inte. Dörren till sovrummet slog i garderobsdörren som stod på glänt. Mamma låg mellan sängen och fönstret. Kirchstången med de julgardiner vi haft sedan jag var liten skrynklade sig över hennes mage. Hon låg under ett täcke av stiliserade pepparkakor och fryntliga tomtefruar med illröda strutar på huvudet. Jag flyttade undan pinnstolen och föll på knä bredvid henne. Hon gnydde och vaknade till när jag pratat med henne.
-Jag har brutit mig.
-Ta det lugnt bara. Jag ska ringa efter ambulans. Hur länge har du legat?
-Sen igår eftermiddag.

Jag såg mormor och farmor framför mig. Ryggkrökta, hopsjunkna och bensköra. De först och nu mamma. Så ung och ändå hade hon fallit och brutit sig. Mina handleder som vanligtvis vilade mot ett tangentbord på jobbet kändes sköra som tändstickor. Mammas kropp hade svikit henne och min skulle svika mig. När vi väntade på ambulansen ringde jag till Jörgen och sa att det inte skulle bli någon middag. Jag var tvungen att ta hand om mamma och följa henne till sjukhuset. Jörgen sa:
-Du hade lovat att bjuda mig på middag. Vad har du tänkt att jag ska äta nu?

Äpple

Dagens puff fortsätter ett par tidigare puffar, men kan läsas fristående

Jag tvekade innan jag kör ut på länsvägen. Ljudet från fläkten som värmde kupén överröstade motorljudet. Surrandet kändes lika påträngande och närvarande som ett lock i örat, där ett undertryck fått trumhinnan att ändra form eller vax täppt till hörselgången.

Höger eller vänster? Hem till mamma eller hem till mig? Tiden började rinna ut och jag kände mig stressad. Maten står förberedd hemma i kylskåpet. Klyftpotatisen är förkokt och spolad i kallvatten. Den ska bara in i ugnen och få lite färg medan jag gör såsen. Jag har lindat bacon runt kycklingfiléerna och fyllt dem med örtkryddad Philadelphia-ost. Under tiden de kokar kan jag hacka några gröna oliver med pimientofyllning, skiva en mild paprika och låta dem följa med i såsen det sista. Mariestadsöl till och en äpplekaka med hemgjord vaniljsås till efterrätt. Det är enkel mat, pålitliga recept som man inte  misslyckas med. Ändå känner jag mig osäker. Tänk om Jörgen inte gillar oliver och tycker att de ger gräddsåsen en egendomlig bismak av något beskt och bittert, eller påminner om ett bekämpningsmedels metalliska toner eller rent av säger att oliverna är äckliga.  Han kanske vill ha något mer sofistikerat öl än det lättdruckna Mariestad, något mörkare än ljus lager? Det är första gången jag bjuder hem honom. Hittills har vi bara träffats ute, på restaurang, café och på en långpromenad runt sjön Öllern. Ibland tror jag att vi är två människor som börjar tiga tillsammans redan innan vi börjat prata. 

Jag försökte minnas hans utseende och se något tilltalande i det. Hans blonda hår bildade virvlar runt tinningarna . En hårtott, också den blond har, hade bosatt sig i halsgropen. När han andades fick
den mig att tänka på en tofsvipas hjässa. Han lade sin svala handflata ovanpå min handrygg när vi satt på restaurangen. Beröringen fick den vita linneduken att fnittra. Våra knän nuddade varandra och rodnade. När vi gick runt Öllern gick han förlösande snabbt. Vårar och höstar skådar han fåglar. Jag försökte föreställa mig att jag finns vid hans sida med en camouflagefärgad kikare i en rem runt nacken. Tillsammans tillbringar vi timmar vid Tåkern och Tysslingen och veckoslut vid Hornborgasjön. Det är något befriande med män som förstår att röra sig i markerna. Jag är systemvetare och han kommunal budgetchef. Datingsiten E-love vet att matcha sina klienter. 

Må illa

Dagens puff fortsätter två tidigare puffar, men kan läsas fristående

Jag utbildade mig till systemvetare. Data och IT var hett då och utmålades som en framtidsbranch. Både jobbet och studierna och de ambitiösa människorna runt omkring mig var sådant som jag trodde mig älska. Det var det viktigaste som fanns. Känslan av tomhet kunde alltid mötas med mera jobb.

Bilen gnagde sig fram på grusvägen mellan stenmurarna. Annelie, som jag hämtat fårskinnen hos, är en sådan som stannat kvar. Jag reste vidare och sökte något annat i livet. Jämfört med mig är hon enkel och jordnära. Hon kan förlösa en tacka och rädda livet på ett moderlöst lamm och ta fram djur till slakt och sälja deras fällar och fostra en vallhund. Jag behärskar koder och tangentbordstryckningar och vet vilka människor jag kan ringa till och vilka som vänder sig till mig för att lösa sina teoretiska problem. Inget av det jag gör är beständigt eller knappt ens synligt. Jag jobbar med illusioner. Hennes genbanksfår bevarar jordbrukslandskapet.

Farfar pratade alltid om vad som skulle hända om kriget kom. Han visade mig sina hemliga stigar där vi kunde fly undan fienden. En av stigarna ledde till en klippskreva som dolde mynningen till en grotta. Där kunde vi hålla oss gömda. En övergiven jordkällare kunde fyllas med konserver och ge oss mat för lång tid framöver. Vid Krotorp fanns en källa med drickbart vatten. Jag kände mig trygg i hans sällskap. Tanken på krig skrämde mig, men han visste hur man skulle överleva och han visade mig sina hemliga gömställen.

Jag funderade på hur Annelie tänker. Agerar hon bara för stunden? Har hon skaffat sig djuren med tanke på ett långsiktigt perspektiv, sin egen och människosläktets överlevnad? Farfar skänkte mig trygghet med sina planer om att fly undan kriget. Vi skulle ha mat och gömställen. Tänkte någon av dem på plundrare, som beväpnade och hungriga kommer för att ta sin rätt? Skulle vi kunna slita brödet ur en annan människas hand för att säkra vår egen överlevnad? Skulle vi kunna döda för att trygga det vi säger är vårt? Någonstans har jag läst att beredskapslagren är tomma. Det finns inte mat till befolkningen längre om gränserna stängs och tillförseln utifrån upphör. Lagerhållningen av alla dessa konserver kostar för mycket. Jag har hört politiker säga att vi inte behöver något jordbruk. Livsmedel produceras mer kostnadseffektivt utomlands. Vad ska vi äta om det blir kris? Ska vi käka jordbruksministrar då?

Det är något med att köra på landet som gör mig orolig, på gränsen till att må illa. Bilen är ett stycke elektronik som jag bara kan manövrera. Händer det något med den är jag hjälplös. Jag kan bara ringa efter bärgning till verkstad, inte reparera den på egen hand. Jag stannade till vid stoppskylten. En fyrhjulsdriven pickup med kåpa körde förbi utan att respektera mittlinjen på länsvägen. Min bil darrade till i vinddraget. Jag vände mig om och tittade på fårskinnsfällarna i baksätet. Salt och skinn. De fick mig att tänka på tårar och människohud.

Detalj

Fortsätter gårdagens, men kan läsas fristående.

Samtidigt som jag lade lade in fårskinnsfällarna i baksätet talade jag lugnande med alpackahingsten i hagen. Näsborrarna vibrerade och den kluvna överläppen darrade när den hummade åt mig. Stona och ungdjuren var fem till antalet. De stod bakom honom med sträckta halsar. Ögonen stack ut som antenner från de smala huvudena. De verkade se bäst framåt och åt sidorna. Djuren är på en gång både skygga och påfallande orörliga. Hals, huvud, rygg och ben bildar raka linjer. Kan de sparka framåt och åt sidorna om de känner sig hotade eller sparkar de bara bakåt? För tusentals år sedan började indianerna i Sydamerika tämja dem, för deras förnämliga ull och för köttets skull och för att ha dem som klövjedjur. Jag förstår inte hur det varit möjligt. Spottar alpackor på sina fiender eller är det bara lamadjur som gör det? Annelie säger att de är personliga och lätta att tycka om. De ger bättre ull än fåren, kräver mindre jobb och är lättare att hålla på lösdrift, men dyra är de, för de är så ovanliga.

Jag har tänkt att ha fårskinnsfällarna som jag köpt av Annelie som någon slags inredningsdetalj, utbredda över varsin Poäng-fåtölj, som tecken på att jag är en medveten konsument, en som köper svenskt och närproducerat och bryr mig om god djurhållning. Det var mamma som sa att Annelie hade fårskinn att sälja och tyckte jag skulle ringa henne.

Jag mindes Annelie från skolan. Hon var ett par år äldre och en av dem man alltid jämförde sig med. Man såg vilka som fick bröst tidigt, vilka som tjuvrökte och var populära hos killarna och vilka som slutade leka tidigt. Det lockade och skrämde. Man visste att man skulle bli som dem. Annelie hade egen häst. En fjording, tror jag. Jag fick aldrig någon ponny, utan fick nöja mig med att hänga i stallet med en ryktborste i näven. Skolan i stan formade mig. Jag började hungra efter annat, efter utbildning och ett friktionsfritt liv, en bostadsrätt med låg avgift i en förening med stabil ekonomi och utlandsresor. Hon blev kvar på landet, till hälften bonde, till hälften undersköterska.

När jag lägger in skinnen i bilen tänker jag på att de inte är anonyma. De har legat saltade i ladugården i väntan på beredning och har tagits från ett namngivet djur som förlorat sin identitet i samband med slakten. Jag har köpt dem av någon och de leder till min bakgrund på ett sätt som liknar det påträngande ljudet från en tandläkarborr. Kanske förväntar jag mig att Jörgen ska stryka handen över dem och uttrycka sin uppskattning, kanske förväntar jag mig en lätt avundsjuka från någon väninna över att jag har så vackra skinn i min ägo.

Text till bild

Jag hämtade fårskinnen hos Annelie, som mamma bett mig göra. Hon har beställt dem åt mig, två ljusbruna fällar från värmlandsfår. Annelie visade in mig i salen som hon sa. Fällar för avsalu låg i högar på möblerna. Det var dunkelt i rummet, som stod kallt, utan värme. Det blekgröna glaset i plafondlampan tog det mesta av ljuset från glödlamporna. Halvdagern vände sin mörka sida åt de spröjsade fönsterrutorna. Bakom trådgardinen stod en rosa mårbackapelargon. Trots att den tappat merparten av sina blad, blommade den fortfarande med en enda blomma. Ett fårskinn låg utbrett över armstödet på den hårt stoppade soffan.
-Vilken vacker fäll, sa jag och strök med handen över det.
-Det är Ulrik, min första bagge, sa Anneli. Honom säljer jag inte. Eller kanske. Tre tusen. Tre och fem vill jag nog ha. Vad sa din mamma för pris till dig?
-Femtonhundra för två.
-Jag fick med örat på fällen från slakteriet när jag fick tillbaks Ulrik. Det blev så personligt, att det var just han. Jag brukar be att de tar bort öronen numera. Du får inte veta om det är Bärtil eller Bärit du lägger på soffan. Det är jobbigt ändå. Hålla skinnen saltade tills jag kan köra ner dem till Tranås för att få dem beredda. Jag måste ha släpkärra till dem. Oberedda skinn vill man inte ha i bilen. Sen måste jag hämta dem där nere också. Ospunnen ull har jag om du vill ha en säck. Kan du ta fällarna som de är eller ska jag svepa in dem i något?

Jag tog fårskinnen som de var och lade dem över armen. Annelie slog igen dörren bakom mig och sjasade undan en vallhundarna från verandadörren. Fårskocken bräkte i ladugården. Jag såg ut över åkrarna. Vid stenmuren i skogsbrynet skymtade ett övergivet jordbruksredskap. Alpackorna slutade att äta ur höhäcken. Den ljusbruna ledarhingsten ställde sig framför stona och glodde på mig. Djuret hummade och fnös. Trots att jag stod på gårdsplanen och ett staket skilde oss åt hade jag gjort intrång på dess revir och den visste inte om den skulle fly eller gå till attack och skydda sina flock.

Placera

På TV visas en simtävling
Längd efter längd avverkas i bassängen
Atletiska kroppar tävlar om att vinna eller försvinna, eller vinna för att sedan försvinna.
Coachers corner, tränarnas hemvist, zoomas in efter loppen
En av simkommentatorerna har en påfallande torr röst och en av tränarna ett snyggt skägg
Rätt vad det här säger kommentatorskollegan; i coachers corner kan det gå hett till
Affekter kan uppstå. Vid ett OS-guld blev mannen med den torra rösten biten i halsen, så det blödde

Uppfatta

Kvällen är dimhöljd, nedkyld och frostig
Mörkret har rullat in och ligger kvar
Decemberkylan biter kinden bar
Saltet och sanden gör marken smutsig
Tåget kommer över bron från söder
Med fyrtio slitna, slutna, vagnar
Jag stannar till, lyssnar, skälver, saknar
Järnvägen gör så tiden går sönder
På ängen, den nedlagda lekplatsen
Ser jag en hare, den löper, vilar
Hur ser den världen när den ilar
Uppfattar den mig eller motsatsen
Jag ser harens mjuka päls, dess ögon
Tänker jag vill göra gott för någon

Blomma

Texten fortsätter gårdagens, men kan läsas fristående.

Tåget kränger genom en växel. Sällskapet på fyrsätet framför mig tystnar. Kvinnan som sitter bredvid mig verkar ha somnat. Hon blundar. Händerna vilar i knät och ligger stilla över en hopknölad mössa och ett yllevantar. Jag tar fram telefonen och ringer till Jacob.
-Filip är så jobbig, säger jag. Jag har sagt att det är slut. Han vägrar att ta det till sig. Jag har fått blommor av honom, sådant som han skickat med hjälp av ett blomsterbud. Precis som en blomma skulle hjälpa. Han mailar hela tiden. Skickar meddelanden med bilder. Kyrkor. Änglar. Hjärtan. Det är vi. Utan mig är hans liv inte värt att leva. Vi som pratat om att gifta oss.

Jag sneglar på kvinnan bredvid innan jag fortsätter. Hon verkar fortfarande sova.
-Det började redan i augusti. Jag var hos honom i Göteborg, visste att han träffat någon annan, men han förnekade det. Det är så jobbigt det här med distans. Jag behöver det här jobbet, måste jobba, få meriter. Det här halvåret kommer att vara det värsta i mitt liv. Jag har sådan hemlängtan. Att det ska vara så svårt att få en lägenhet i Göteborg. Jag vill bo i Majorna, en billig lägenhet, men det finns bara nybyggt. 8000 i månaden, det blir inga pengar kvar till något annat. Till helgen ska jag träffa Gabriella och Daniel. Vi skulle gå på ölprovning, och jag lovade att boka, men det var redan fullbokat. När jag misslyckas med något får jag sådan ångest. Jag hade lovat att ordna med den där ölprovningen.

Jacob säger hejdå. Jag blinkar bort tårarna och sväljer. Gabriella har delat en bild på facebook. Två blodhundar ligger nedbäddade under ett täcke. Deras tassar vilar på lakanet. Tungorna hänger snett ur deras vidöppna käftar. Tåget närmar sig stationen och passagerarna samlar ihop sina tillhörigheter. Kvinnan som suttit bredvid mig under resan iakttar mig. Hon studerar mina kängor och mina snäva svarta jeans som börjat bli urtvättade och grå och tittar på knapparna på min yllejacka. Ringen i näsan ser hon. Säkert noterar hon att mitt hår är livlöst och platt och behöver klippas.
-Jag hörde vad du sa. Det var omöjligt att undvika ditt samtal.
Att man aldrig får vara privat.
-Jag ska gå på en bokrealese, säger hon. En vän till mig är poet. Han har gett ut en ny diktsamling. Vi har haft en gemensam älskare.

Värd

Där ute ser jag två billyktor. Vägen följer järnvägen en kort sträcka. I en kurva försvinner de röda lyktorna bort. Någon är på väg hem eller bort genom kvällen. Jag vänder bort ansiktet från min spegelbild i fönsterrutan. Det välvda glaset får mig att känna mig som en fånge eller ett instängt djur som förtvivlat krafsar för att bli fri och undkomma känslan av meningslöshet.

På fyrsätet framför mig sitter ett sällskap om tre. En kvinna med blonderat hår och mörk utväxt i hårbotten sitter framför mig. Bredvid henne sitter en medelålders man. Den köttiga nacken sväller över rockkragen. Kortsnaggade hårstrån sticker ut från den skära huvudsvålen. Hårväxten är glesare upptill på hjässan. Han klipper sig kort för att dölja det faktum att han håller på att bli tunnhårig. Öronen har samma form som böjda prinskorvar.
-Olof har jobbat flera år i Frankrike, säger den köttige.

Den tredje kvinnan i sällskapet tar fram ett föremål av keramik.
-Den här har jag gjort, säger hon.
Hennes fingrar är långa och smidiga. Handflatorna formas runt ljuslyktans väggar.  Hon håller upp den framför sig, och påminner om ett sagoväsen som visar upp en trofé, ett magiskt föremål, av det slag som används för att  besvärja mörkrets krafter. Pärlorna på de stickade limegröna muddarna som sticker fram ur tröjärmarna skimrar i den artificiella belysningen. Den tunna naturbruna koftan med spetsmönstrat ok och små pärlemorknappar följer kroppens konturer. Runt halsen har hon draperat en sjal i blå och lila toner. Den är stickad i ett tunt, mjukt garn och har ett intrikat hålmönster. Hon har spröda stålbågade glasögon och hjärtformat ansikte.

 En häpen flämtning hörs från den blonderade kvinnan.
-Den är helt fantastisk. Har du gjort den?
Kvinnan ställer ner ljuslyktan på bordet framför dig och håller en stöttande hand runt den. Hon nickar.
-Fast jag gör inte så mycket numera. Det blir så trångt i lägenheten.
-Du borde sälja på marknader och så. Gör du det?
-Nej, det är svårt att få folk att betala vad det är värt och det är så mycket jobb med transport och emballage. Jag gör nästan bara saker till mig själv.
-Hålen? säger den köttige. Hur har du gjort dem?
-Med hjälp av riskorn. De försvinner när man bränner keramiken.
-Vad folk kan komma på, säger den blonderade. Undrar vem som hittat på det?
-En kines, säger den köttige. Ris blir blankt och genomskinligt, som glas när det hettas upp.

Där ute

Där ute
Smeker människorna
Sina mobiltelefoner
Jag tänker
De måste ha
Ett rikt och intressant umgänge
Eftersom telefonerna lockar så
Att de inte noterar något i sin omvärld
Själv har jag fortfarande en enkel telefon
En sådan man nästan bara kan ringa från

Förbereda

Under den där resan vi gjorde, följde jag dig som en skugga.
Jag minns att jag satt hos dig i vandrarhemmets samlingsrum.
Du hittade ett Brio Labyrintspel på en hylla, tog fram det och ställde det på den vita laminatskivan.
När du spelade böjde du dig fram över bordet.
Mitt knä snuddade vid ditt.
Jag vilade hakan i händerna och stöttade armbågarna mot bordet.
Du hade nyss duschat och håret var fortfarande fuktigt i nacken.
Dina händer greppade plastrattarna på labyrintspelets sidor.
Koncentrerat styrde du stålkulan mellan trälisterna som utgjorde labyrintens väggar.
Första gången nådde du fjärde hålet, andra gången tredje och sedan sjätte och sjunde. Längre än tolv kom du aldrig.
När du frågade om jag ville försöka, sa jag nej.
Jag var fortfarande öm i kroppen efter vandringen och blåslagen efter forsränningen.
Du ställde tillbaks labyrintspelet på hyllan.
Jag lutade mig mot ryggstödet på den formpressade stolen och virade fötterna runt kromade benen.
Föreståndaren satt bakom disken och förberedde bokföringen.
Hon rättade till den mörka hästsvansen och sa till oss i förtroende:
-Vi har mest tyska gäster. De kommer för älgarnas skull. Kan ni tänka er att de drömmer om att få simma med älgar.
Jag sa ingenting om att jag sett två älgar, efter forsränningen, när allt lugnat ner sig och vattnet var stilla. Den ena älgen simmade faktiskt. Den andra löpte genom skogen, mörksvart, fuktig och blank.
-Ni vet väl att vi ha stängt mitt på dagen för att städa, sa föreståndaren.
Vi nickade.
Jag såg ut genom fönstret. Gatan var uppgrävd. Det regnade. Ännu skulle vi inte resa vidare. Kanske skulle vi finna något att göra under dagen.

Matt

Julskyltningen
Lockar, hägrar
Gles, opyntad, tomtetom
Är inte som förr
Matt