Detalj

Fortsätter gårdagens, men kan läsas fristående.

Samtidigt som jag lade lade in fårskinnsfällarna i baksätet talade jag lugnande med alpackahingsten i hagen. Näsborrarna vibrerade och den kluvna överläppen darrade när den hummade åt mig. Stona och ungdjuren var fem till antalet. De stod bakom honom med sträckta halsar. Ögonen stack ut som antenner från de smala huvudena. De verkade se bäst framåt och åt sidorna. Djuren är på en gång både skygga och påfallande orörliga. Hals, huvud, rygg och ben bildar raka linjer. Kan de sparka framåt och åt sidorna om de känner sig hotade eller sparkar de bara bakåt? För tusentals år sedan började indianerna i Sydamerika tämja dem, för deras förnämliga ull och för köttets skull och för att ha dem som klövjedjur. Jag förstår inte hur det varit möjligt. Spottar alpackor på sina fiender eller är det bara lamadjur som gör det? Annelie säger att de är personliga och lätta att tycka om. De ger bättre ull än fåren, kräver mindre jobb och är lättare att hålla på lösdrift, men dyra är de, för de är så ovanliga.

Jag har tänkt att ha fårskinnsfällarna som jag köpt av Annelie som någon slags inredningsdetalj, utbredda över varsin Poäng-fåtölj, som tecken på att jag är en medveten konsument, en som köper svenskt och närproducerat och bryr mig om god djurhållning. Det var mamma som sa att Annelie hade fårskinn att sälja och tyckte jag skulle ringa henne.

Jag mindes Annelie från skolan. Hon var ett par år äldre och en av dem man alltid jämförde sig med. Man såg vilka som fick bröst tidigt, vilka som tjuvrökte och var populära hos killarna och vilka som slutade leka tidigt. Det lockade och skrämde. Man visste att man skulle bli som dem. Annelie hade egen häst. En fjording, tror jag. Jag fick aldrig någon ponny, utan fick nöja mig med att hänga i stallet med en ryktborste i näven. Skolan i stan formade mig. Jag började hungra efter annat, efter utbildning och ett friktionsfritt liv, en bostadsrätt med låg avgift i en förening med stabil ekonomi och utlandsresor. Hon blev kvar på landet, till hälften bonde, till hälften undersköterska.

När jag lägger in skinnen i bilen tänker jag på att de inte är anonyma. De har legat saltade i ladugården i väntan på beredning och har tagits från ett namngivet djur som förlorat sin identitet i samband med slakten. Jag har köpt dem av någon och de leder till min bakgrund på ett sätt som liknar det påträngande ljudet från en tandläkarborr. Kanske förväntar jag mig att Jörgen ska stryka handen över dem och uttrycka sin uppskattning, kanske förväntar jag mig en lätt avundsjuka från någon väninna över att jag har så vackra skinn i min ägo.