Text till bild

Jens och Jonathan skuttade omkring i hallen när jag kom. Flanellskjortorna fladdrade utanför byxlinningarna och Jens hade tydliga svettringar under armarna. För att bryta isen frågade jag lite försiktigt om de höll på med några rockstjärnemoves.

-Rocken är död, vrålade Jonathan och kastade sig över ytterplaggen.

Herrbetjänten föll omkull och Jens och Jonathan började brottas intrasslade i kläderna. 

Det var mamma som föreslog att jag skulle fira nyår med min lillasyster Doris, sladdbarnet och halvsyskonet som blivit till efter en kärleksnatt på stadshotellet i Katrineholm. Fadern sjöng sentimentala refränger i ett dansband och mamma fastnade för hans gråtmilda framtoning. Trots omständigheterna kring Doris tillkomst tyckte vi alla mycket om henne. Doris var ett rart litet barn.

-Vad ska du göra till nyåret? frågade mamma.
-Jag vet inte, sa jag.
Vi satt framför TV:n och tittade på en dokumentärfilm om viktoriansk julfirande. Pizzorna var uppätna och vi drack ljummen whiskey. De uppfällda locken på pizzakartongerna skymde TV:n. Den hurtfriska speakerrösten skar i öronen på mig. Det var över med den där engelsmannen, över och förbi. Jag hade lyckats få tag på en tredjehandsetta i Gröndal, så liten och trång att jag knappt kunde andas, utan att störa grannarna.
-Ring Doris. Du kanske kan fira nyår med henne.

Doris skulle ha skräckfilmsmaraton med några vänner och lovade att jag var välkommen. De skulle äta pizza och jag skulle själv få välja vilken sort jag ville ha. När jag kom dit var filmkvällen redan i full gång. De tittade på Äta, sova, dö.
-Är en socialrealistisk film om sallad verkligen en skräckfilm? undrade jag.
-Du skulle bara veta, sa Diana. Hon satt mitt i soffan och kunde varenda replik utantill.